Forgetmenot

The killing of a sacred deer

Regi: Yorgos Lanthimos Manus: Yorgos Lanthimos, Efthymis Filippou

Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan

 

Filmen handlar om Steven som är en framgångsrik kirurg och som lever den amerikanska drömmen med sin familj bestående av fru och två barn. Han är vän med Martin, en sextonåring som besöker honom på sjukhuset och som försöker bjuda hem honom till sig och sin mamma. Snabbt inser man att det inte är en vanlig vänskapsrelation och att han har en hållhake på Steven.

 

OBS, spoilervarning! Filmens första bild är en extrem närbild av ett pumpande, opererande hjärta som tillhör kanske den mest varmhjärtade men icke-existerande karaktären i hela filmen, Martins far. Han dog för ett år sen i filmens nutid, vilket Martin anklagar Steven för att vara skyldig till då han dessutom hade druckit innan operationen. Martin har därför bestämt att Steven nu måste välja vem av sina familjemedlemmar han ska döda, för att det ska bli jämt upp mellan dem. Ett öga för ett öga, en tand för en tand!

 

Lanthimos syfte med filmen bygger på den grekiska mytologin där Agamemnon skulle offra sin dotter Ifgena till gudinnan Artemis. I vissa versioner av myten skonades hon och ersattes av en hind. I pjäsen Ifgenia i Alis råkar Agamemnon döda en hjort, som tillhörde just Artemis, och som kräver blod och offer för dådet. Oh, dear! Fritt att tolkas ... För enligt mig var den här filmen alltför tolkningsbar och tyckte bättre om "mother!" direkt efter att jag hade sett den. Den här kändes ännu mer metaforisk, det var inte alls lika uttalat vad allt och alla betydde och hade svårare att sympatisera med karaktärerna. Jag brydde mig helt enkelt inte även om mycket var befängt och brutalt frustrerande, vilket var provocerande i sig. Men det är väl också meningen med filmen. Det är kanske inte en moralpredikan, men absolut en känga till den amerikanska drömmens yta. Och för att förstå filmens alla detaljer får man nog göra sin research i de grekiska klassikerna. Bland annat finns det mycket incest i dem och det kan man tolka in i scenen när dottern lägger sig på samma sätt som frun gör när paret ska ha sex och han uppenbarligen har en fetish för att hon ska spela sövd.

 

Man kan verkligen drunkna i den grekiska mytologin när man läser om Agamemnon och Artemis. Steven kan man tolka rakt av som Agamemnon då han ska offra en familjemedlem för Martin/Artemis skull. Artemis kan man ofta se ihop med en hjort i målningar och statyer, vilken var ett heligt djur för Artemis. Etymologiskt betyder hjort eller snarare ordet deer vilt djur och hjorten i sig representerar bl.a instinktiva energier och därmed det vilda inom oss. Karaktärerna är djuriska i sina ageranden och man kan se slutet som inte bara slumpartat och brutalt, utan rent instinktivt och rått.

Artemis betyder etymologiskt helig, store ... Men det har vi väl redan förstått vid det här laget att han är något större än vad familjen kan hantera eller förstå.

 

Man skulle också kunna tolka Steven som Zeus som i litteraturen ses som en kraftigt byggd och skäggig man. Zeus hade många förbindelser, både äktenskapliga och utomäktenskapliga. Bland annat hade han en utomäktenskaplig relation med Leto som han också fick barn med, som blev inte mindre än ... Artemis. Det är inte långt ifrån att koppla det med varför Martin är så ung men ändå så mogen i förhållande till Steven och varför han försöker para ihop Steven med sin mamma. Zeus hustru var Hera, och de var dessutom syskon (incest igen) och hon var en hämndlysten och straffande gudinna mot dem som som begick äktenskapsbrott. Hon förföljde ständigt sin otrogne makes kvinnor - i en scen har Stevens fru Anna åkt hem till Martins mamma.

 

Slutligen kan man tolka filmtiteln utifrån den grekiska mytologin eller så som jag läste den innan jag visste vad filmen handlade om, dödandet av en helig älskad. Offrandet av en familjemedlem, som ju inte är långt ifrån sanningen och Ifgenias öde, antingen som sig själv eller med en hjort som substitut.

 

Om den är för tolkningsbar fortfarande ..? Nja, har man intresset att fördjupa sig i studier för att tolka filmen blir den fantastiskt intressant. Men medan jag såg den trodde jag snarare att det skulle vara en psykologisk thriller likt Purge eller mother!, därav besvikelsen. Men den här var udda, provocerande och brutal samtidigt som man inte ville bry sig på grund av karaktärernas just udda, provocerande och brutala beteende och handlingar. Det är satir och cynism på hög nivå och har man sett den en gång kommer man åtminstone vilja se den igen. Filmens musik och ljud gjorde och skapade skräcken som blev mer och mer påtaglig ju längre det gick, och man satt som på nålar och väntade på vad som skulle ske och varför. Men det är upp till tittaren själv att tolka och förstå filmen, och tror att det är en simpel smaksak vad man ger för betyg till filmen.

 

Så se den och avgör själva!