Resultat av mitt filmdagboksförande
På Gotland har jag med M, eller de andra, sett totalt 110 filmer under årets gång. Räknar man dessutom ihop de filmer som jag sett hemma under lov och praktik, så har jag sett 141 filmer. Plus att vi såg flera serier; Scrubs som jag aldrig tidigare sett och lärde mig tycka om, Rapport till himlen och Mysteriet på Greveholm som vi satte på och försökte följa under december månad. Det är allt något! Nu vet jag dock inte om jag ska fortsätta med filmdagboken, det har blivit som en del av vardagen - så varför inte? Kanske gör jag en remake på den ...
Inte som ett stilla duggregn
Ett inre tryck pressade mig tillbaka mot sätet när jag åkte med bilen hem mot mitt kära Hässelby. Antagligen för att jag redan då fick höra gammalt vanligt, så som pappa är när han agerar pappa (snarare domare), När ska han fatta att han inte kan göra så? När kan han bara inte fatta att han inte kan prata om sådant som han inte vet något om? Skulle helst vilja skälla ut honom efter noter, men håller hellre tyst. Han ska inte komma åt mig. Det enda jag kunde göra, och gjorde, var att tyst tyst koncentrera på att tänka på K, K, K ... M, M, M ... Fårösund, sund, sund ... som för att stänga av och komma ihåg mig själv. Förstår varför inte heller varför jag ska berätta vad jag planerar när jag ju vet vad det är jag får tillbaka. Alltid är det på hans villkor, och det han tror är bäst. Kan han inte bara inse att han inte kan agera pappa längre?!? Och så hotar han med, kritiserar och försöker få mig inse hans sanning. Hans jävla sanning som är att han bara är bitter och att han aldrig hade några drömmar, bara gjorde det han förväntades av sina föräldrar. Och filmen med våra produktioner som vi fick hem visar man med vetskapen om att ingen som inte var där kan förstå allt det arbete som ligger bakom, och innebörden av resultatet och det rent interna med all glädje, slit och hatkärlek i gemenskapen.
Nu känns det mycket bättre. Alldeles precis tog jag ett väl längtat bad efter det att allt släppte. Det rann och rann, inte som ett stilla duggregn, utan som om någon hällde en hink kallt vatten över mig. Allting släppte äntligen över mig med att jag inte kommer komma tillbaka. Jag kan fortfarande inte tro det, det känns som att jag väntar på dagen då jag ska tillbaka, att jag bara är hemma på besök. Det är som att jag behöver tro det också, som ren självbevarelsedrift. Men samtidigt måste jag inse att jag inte kommer åka tillbaka, och leva med glädjen istället för saknaden. Vi visste ju ändå att allting skulle leda till det här. Och jag kan med gott samvete säga att jag aldrig klagade när andra gjorde det, jag njöt av varje dag, varje timme, varje ögonblick.
Sista inlägget i Fårösund
Sista inlägget här i Fårösund, sedan packar jag datorväskan. Det är tråkigt, här har jag ändå fått den bästa inspirationen till att skriva. Det är skönt att ha musik på när jag städar och packar, men nu måste jag damma av allting innan jag dammsuger. Om en timme är min pappa här, och innan dess måste jag och M äta vår sista lunch tillsammans, pytt i panna. Sista disken, sista gången vi låser dörren efter oss, sista gången vi kramas och säger hejdå. Sista gången här på Fårösund, ja. Men sista gången och att allt är slut - nej. Det här är bara början! Sista låten som spelas på spotify är nu Michael Learns to rock - Out of the blue.
Vår sista kväll tillsammans
Fastän klockan är över ett på natten sitter jag här. Det är sista natten här i Fårösund nu, imorgon (eller idag egentligen) kommer min pappa och hämtar mig här med bilen. Träffade M:s syster för första gången idag när hennes familj var här, de är väldigt lika varann som syskon. Ikväll åt vi vår sista middag tillsammans och såg Robinsson och Eurovision son contest, därav denna sena tid. Vi hejade på England och Island, men Norgepojken var ju så söt att man inte kunde låta bli att hoppas på honom. Vi jublade över hans överlägsna vinst trots Sveriges, lika dåliga som han var bra, poängställning. VI prövade även på och är inte längre oskuld till att mata någon med en jordgubbe doppad i smält marabou choklad. Så nu kan vi det, tänk om F hade sett oss .. han skulle bara veta vad vi mer gjorde. (Försökte nå med tungan ned mot brösten ;) Vi bytte tidigare på kvällen presenter med varandra, och det visades att vi hade precis samma idé till varandra. Funna bilder på varandra ihopsatta som en tavla till mig, och hon fick mitt allra första försök till scrapbooking. Haha, vi tänker verkligen likasinnat.
Bilder från premiären
K tycker om bra rescensioner i tidningen
I biosalongen
Vi skålar för vår framgång
Jag med mina sötnosar
Vilken kväll, vilken natt och vilken morgon
Kvällen igår slutade med att vi inte fick någon mat i skolan och gick till Statoil istället och köpte korv, jag, M, F och vår manliga klasskamrat M. Helt okej, vi förväntade oss att det skulle vara någon sorts fest någonstans och satt i stort sett hos oss och väntade på att någon skulle höra av sig. Det gjorde ingen, och speciellt F blev upprörd när han inte fick säga hejdå till alla ella-tjejer. Spänningen som vi byggde upp var spännande bara den, och det slutade med att vi fick reda på att det faktiskt inte var någon sista fest någonstans. Några måste dock ha suttit tillsammans någonstans, men shitthe same. Vi hade trevligt bara vi, och senare kom en skrivartjej och gjorde oss sällskap. Vi hade lite kul åt mtv:s after hours teve där det under musivideos kom upp en massa dirt text ;) och försökte hinna med att läsa alla raderna genom att koncentrera oss på en varsin. F blev nog ganska frustrerad när jag och M satt och höll varann i handen också, haha. Vi satt uppe ganska sent när F till slut slängde ut M och A för att han skulle få sova, på vår soffa. Jag fick dessutom träffa F:s föräldrar igårkväll när de kom och skulle övernatta på Fårösunds hotell. De var väldigt gulliga, och man kunde se F i dem båda två. Natten var lite jobbig, jag hade tagit en ipren och F hade försäkrat sig av sin mamma som jobbar på apotek att det är det enda som man kan dricka alkohol i kombination med. Vi somnade, F på soffan och jag och M i våra varsina sängar fastvi retade F lite genom att gå in i hennes rum och hoppa i hennes säng. Jag sov väldigt djupt inatt, för tydligen hade M som skulle upp och köra till båten klockan sju, glömt sin mobil hos oss och stod och knackade på klockan fyra på natten. På morgonen väckte F oss och vi kramades hejdå, F med sin titanic melodi det sista han lät höras och vi såg på hur han åkte iväg med sina föräldrars bil genom mitt fönster. Vi gick och lade oss igen. Klockan tolv vaknade jag igen efter att ha lyckats somna om, och det djupt igen. För tydligen hade F ringt M i desperation av att hans datorväska var försvunnen. Hon hade som en ridande hjälte sprungit till hans utflyttade hus och hittat den där ståendes på gården, utpackad ur bilen för att annan packning skulle få plats. Haha! Stackars F! Och stackars M! Jag sov som en stock och vaknade igen av att det knackade då det var F:s pappa som kommit för att hämta den. Själv drömde jag mycket under natten. Första delen att en viss K mådde så dåligt och var olycklig. Antingen var det mina egna känslor, eller för att han verkligen såg så ut och nästan berättade det under lunchen igår. Ingen av oss var väl vid våra sinnes fulla bruk igår, visste väl inte hur man skulle reagera att man närmast blev apatisk. När jag gick upp berättade M morgonens händelser och hon hade på samma gång varit förbi och köpt jordgubbar till oss. Naw! Gull!
Min sötnos!
Ut genom en dörr, in genom en annan
Jag kom in på nästa skola! =D Min mamma messade och sade att jag hade fått brev hem från Ingesunds folkhögskola och jag bad henne att öppna och ringa. En minut senare säger hon att jag är intagen till teaterlinjen där. Och det sista dagen här dessutom, är det inte typiskt så säg ... Precis som när jag tidigare idag uttalade högt det jag är rädd för, att komma hem lycklig över den här tiden och inse att det är över. Att all den energi man fått kommer försvinna från en om man hamnar i dödläge igen. Inte för att jag tror det. Men jag vet av erfarenhet att det är lätt när man har icke-troende föräldrar på en. Jag är numera ett bevis för mig själv att är man gående, på väg någonstans och har ett mål, så är man självgående och hinder blir då någonting att gå över, och ingenting som stoppar en. Lätt att säga när det går bra för en, jag vet. Men jag är bara så värd det här, det här är allt det jag någonsin väntat på. Äntligen kan jag uppfattas som den jag är, den jag vill vara och fått chansen att bli, och kan börja det liv som jag vill leva - fastän det redan är tydligt att det kommer gå åt blod, svett och tårar - men det är det värt. Så länge man gör något man brinner för är det värt att brännas lite.
Ett ömsesidigt farväl
K åkte nyss, vilken är en ännu skummare känsla. Alltid, alltid har man tänkt och haft koll på bilen att när åker han ?.. Nu när han åkt är det för gott, sista gången. Även om han sade att han kanske skulle komma tillbaka under helgen - så är det konstigt. Egentligen skulle man vilja gråta, men kan inte. Jag vet ju ändå att det inte är hejdå, utan vi ses igen - för dem man bryr sig om att mena det till. Det svåra är att det ska kännas vara ömsesidigt ...
Något jobbigt odefinierbart
Idag är vi med i tidningen, så vi köpte en varsin för inte så länge sedan. Ett par har redan åkt härifrån, och det är en jobbig känsla som är lite svår att definiera. Känns tomt och konstigt, vi vet ju att det är sista gången, men det är så svårt att fatta och ta in att det är sant. Jag kommer förstå om ett par veckor när jag inte kommer åka tillbaka hit igen, att det är slut. Men vem säger att det är slut, att det inte är början ..?
En lyckad avbruten kväll
Det blev en bra kväll. Det var ganska mäktigt att se musikvideon på stor duk, och det var lite folk i publiken fastän vi saknade vissa som vi hade bjudit in och som hade sagt att de skulle komma. Pressen var där, lite mingel och fotografering och intervju med klassen innan visningen. En annan kortfilm som vi redan hade sett på en kortfilmsfestival här förut, visades igen efter musikvideon vilket vi inte tyckte var så rätt och som nästan förstörde känslan efter den. Eftersom de hade sett vårt var det väl schysst att sitta kvar och kolla, även om man fick gå ifrån. Det roliga var ett press mannen genast lämnade salongen, och blev nästan bedd med att han var den som bäst fick stanna kvar. Mohaha! Vi fick dessutom spontana applåder, och den senare ett litet mer krystat - det vill säga, man kände av stämningen. Efter det tog vi en liten snabb, kylig promenad runt visby, stannade till vid ett ställe och tog en öl och det började redan byggas upp något som jag och M inte ville veta, eller fick veta, något av. Vi kom först tillbaka när de andra hade smugit sig iväg till systembolaget, och vi väntade med K på middagen. Middagen var supermysig och god, kan rekommendera Borgens restaurang om man någon gång går på bio där. Det var dock en besvikelse att de flesta ville tillbaka så snabbt och tidigt inpå kvällen. Tidigare hade jag hört av en av dem att det skulle vara roligare att stanna kvar i Visby än att komma tillbaka till Fårösund, men tji där. Denna person plus en annan blev bundisar och det märktes av att de tisslade och kom med ursäkter om packning när det egentligen handlade om fest. På grund av det blev såklart vi andra drabbade, och besvikna. Hade helt klart velat se hur K blir när han blir lite lullig - även om han redan kan vara det i nyktert tillstånd, haha. Saknade en viss M ikväll också, men han är tydligen utflugen ur landet. En oxtunga senare kommer jag höra av mig, och hoppas på att han inte glömt bort mig. En kväll kvar, eller nej helgen på det också. Vem vet vad som kan hända ... Det bästa med kvällen, och som gjorde att det egentligen inte spelade någon roll, även om man ville att kvällen skulle fortsätta, var att jag verkligen var där. Där med alla sinnen, i varje ögonblick - med dem jag bryr mig mest om och uppskattar mest, precis närmast invid åt höger om, vänster om och framför mig.
Premiärdagen
Om en kvart åker vi in till Visby. Har satt på mig lite kläder och parfym, och satt upp håret i en cowboy svans. Vår, eller kanske min och är antagligen ensam om det nu också, dresskod är svartvitt med en färgklick. Min färgklick shoppade jag i förra veckan, en lång kedja med pärlor i svart, rosa, turkost och vitt som är magnetiserade och som går att använda som både armband eller halsband om man vill. Jag har inte kommit på hur jag ska använda den än, blir väl att utforska användningen av den i bilen in och gissar på att en viss F kommer pilla väldigt mycket. Det verkar komma en del nu till vår premiär i alla fall, så det blir kul. Men Jacob själv har tydligen fått förhinder, synd det men går inte att göra något åt. Senare blir det middag, och klassmys. Förhoppningsvis blir det väl ganska sent ;)
Fort går det, mycket att hinna
Jag har precis tagit en lång dusch efter ett kvällsintag av varm brownie med apelsinchokladglass till. Jag har också en väldigt mjuk hud nu, efter en självvärmande ansiktsmask som för att motverka finnar av chokladen :) Ska till att sätta mig i soffan igen nu och kolla film med M, och på samma gång försöka måla både tå - och fingernaglar. Ja justdet, som kvinna kan man göra flera saker samtidigt ;) Sedan får vi vår natts skönhetssömn till imorgon då det gäller. Snyft ... Det går alldeles för fort.
Blått har blivit svart på vitt
Äntligen, kan jag nästan säga - har jag fått allt mitt nedstrukturerat, svart på vitt. Så lång tid kippandes efter luft, och så denna lättnadens suck - är otroligt tacksam till den som fått mig till att faktiskt pressa mig. Helt inaktiv och ovetandes till det i början, men det är hans förtjänst att jag lyckats med det, och att jag verkligen för en gångs skull velat att någon, han, skulle få läsa. Det har varit både lätt och svårt, fastän det är något som bara jag vet något om vet jag ibland inte vad det handlar om - men när jag väl börjat kan jag inte sluta. När jag kommer igång, kommer jag verkligen igång. Det är så att man inte kommer få något slut på det, jag skriver och skriver, lägger till och tar bort - men nu ligger allting i någon annans händer. I någon annans makt att förstå sig på. Kanske var det menat att hända nu, och inte tidigare eller senare - det är förmodligen ödet. Så läser du det här K, du är bäst! Om inte för dig, vet jag inte vad ...
Att bli djup är att bara tänka lite mer
En viktig sak som skiljer mig och M åt, vilket jag tycker är lite konstigt, är att vi inte är lika djupa av oss. Det kom vi fram till igår när vi kollade på film och svullade hela kvällen. While she was out, höll vi båda med om att den inte var så bra och vi hade ganska kul åt att det hände sådant som vi sade skulle hända, som om den vore en parodi på sig själv. The night listener däremot var bättre, den fick en att tänka till lite då det var en pyskologisk thriller. Men M störde sig på att hon inte fick något slut och att filmen lämnade fler frågor än svar, haha. Kanske det, men jag tycker om filmer som man får tänka och tolka lite själv om. Jag kan hålla med om att man ville veta vem pojken var på videofilmen, annars tyckte jag att man fick alla svar. Det skulle vara intressant att diskutera det med någon som orkar tänka lite mer :) inget personligt ont mot M. Så finns det någon som sett den är det bara att komma med sin åsikt! Den handlar om en radiopratare, Robin Williams som Gabriel Noone, som läser ett inskickat manuskript om en pojkes liv som nu är döende. Han tar kontakt med pojken och hans adoptivmor och börjar snart inse att det är något konstigt med allting. Han reser för att leta upp dem, vilket kommer visa sig att inte vara det lättaste.
Långsamt farväl
Vi hade en bra avskedsfest i fredags i alla fall, i Huset med dem som vi inte kommer träffa igen. Förhoppningsvis får dem lite respit till på torsdag och premiären, men om inte .. så hade vi en crazy sista kväll tillsammans. Det började lungt och sansat med sällskapsspel, men senare flippade det ut med kameran i högsta hugg i alla olika ställningar höll jag på att säga. Haha, ta det som man vill - men jag hoppas att de inte allt för många hamnar på facebook.
Det är bra med avslut. Även om det är jobbigt tror jag inte på att man ska hoppa över det. Det är bra med avslut. Är det avslut så är det, och då ska man göra det till ett sådant. Och det bra, såklart. Det gör det nästan lättare att det har blivit som det är nu, med ett litet tidigare avslut. Men det kommer bli jobbigare sedan när det gäller att flytta ut och ifrån M, krama K hejdå och aldrig mer komma tillbaks hit. Ett avslut ska inte låta som ett farväl, det ska sägas vi ses igen ...
Veckan som plötsligt känns vara över
En vecka som helt plötsligt redan känns vara över. En överraskning har drabbat klassen. Tre personer har så här i sluttampen hoppat av utbildningen för att jobba för en tysk produktion som gör filmerna till den gotländska författarinnan Mari Jungstedts böcker. Jättekul för dem, men tråkigt om de inte hinner med vår premiär och middagsträff. Vi är nog alla lite chockade över det plötsliga avslöjandet som K delgav när han sade att ett par skulle lämna ön. Det har varit en återkommande kommentar under året från K på grund av vår isolering, som började med en kille som hoppade av ganska tidigt. Senare en annan tjej som fick jobb på sin praktikplats, och nu dessa tre. Dem har man i alla fall gått längst med här. Det har gått väldigt fort allting, jag och maria sitter forfarande kvar här i klassrummet med våra bärbara datorer i en soffa med spotify - ja, äntligen har vi båda fått det! =D.
Precis en vecka kvar
Det är precis en vecka kvar av vårt år här på Gotland. Vilken ångest! Vi fixar med lite slutgrejer och förbereder för vår releasefest i Visby på torsdag, inbjudningskort och tacklista till alla som på något sätt har medverkat i vår produktion osv. Äntligen har vi fått ett resultat av vårt arbete, och det ska bli kul att se musikvideon på det nya biopalatset i Visby. Back to work - vilket betyer fika, för klockan är två. :) Det kommer man nog ha svårt att vänja av sig sedan när man kommer hem, och sakna umgänget.
Ifrågasättande av manusskrivande
Manus, manus och manus. Allt handlar om att skriva det bästa manuset på rätt sätt. Trots ständig utveckling av presentationsformer, format och berättarstrategier och att hela tiden skriva något nytt som bäst, krävs det ett bra manus för att kunna gå igenom till att bli film. Det verkar nästan som att manuset är det viktiga, att det är manuset i handen som man vill ha som ett resultat av filmen, än tvärtom. Som om det faktiskt är orden som har mest betydelse. Vad händer med alla andra yrkesgrupper inom film; scenografer, ljussättare, ljudläggare ... skådespelare ... när manusförfattaren och senare regissören måste ha viss kunskap inom alla områden? Det verkar som att filmen inte spelar så stor roll, bara man har det "rätta" manuset. Men vad har man då filmen till? Vad skulle hända om man gör filmen genom att låta alla få arbeta, göra sin egen uppgift, efter sitt egna huvud utifrån människorna och situationern ... Och att det bara är berättelsen, och det man vill berätta genom den, som det handlar om för manusförfattaren.
Film med en känsla över det vanliga (= jag som överkänslig)
Vi har sett många filmer, som vanligt :) Men det är väl ganska logiskt, filmare som vi är. Men det är ett bra tidsfördriv, inte bara tidsfördriv (det låter så tidsförödande) utan en kul sådan, och sådant som man vill göra. Jag kom att tänka på att hur ska jag kunna se film sen, när jag inte bor med M längre ..? En film är en film, man ser en utifrån sina ögon - men det är dubbel nöje och ett till sätt att att se film på när man gör det tillsammans med någon. De senaste filmerna, eller kanske är det jag som är känslig, har jag observerat och funnit samma känsla genom de alla på något sätt. Det började nog när vi, bara jag och M, såg Titanic i vårt klassrum. Vi hade verkligen myspyst oss ned tillsammans i sofforna som vi hade satt ihop mitt emot varandra, som om vi låg på en divan, med filt över och godis till. Att se den filmen på stor har jag aldrig gjort förut, det var en så ny upplevelse av den att jag med inlevelse grät till den för första gången. Att kunna se film så bra med någon har jag aldrig förr upplevt som med henne, det kan jag lova. En dag och film senare såg vi på Disneys Tarzan, vilken jag aldrig hade sett innan. Konstigt, måste bero på att den kom ut när jag hade blivit äldre. Vi blir alltid sugna på någon och diskuterar innan vi bestämmer och ser den, och den gången var det för att vi hade sjungit på låtar av Phil Colins under dagen. Du finns inom mig, som svensk översättning till You'll be in my heart var jättefin, och jag gillade filmen mycket. Den påminde väldigt mycket om Pocahontas, men slutade lyckligare. Ytterligare några filmer senare, däribland Allt eller inget, kollade vi på Aladdin, min favoritfilm bland Disney ihop med Lejonkungen och Skönheten och Odjuret. Det är vi också likadana med att hålla med om. Senast ikväll såg vi tillsammans med F och J i klassen Asylum som jag köpte i helgen och som visades vara en riktigt skum film nära till porr. Alla i filmen verkade brunstiga, ett nytt ord som F lärde sig för inte så länge sen, och vi blev nog allihopa lite brunstiga, vissa mer än andra ;) jag och M blir mer "fri - associerande" till ämnet och tolkar precis allt det som sägs till något som kanske inte är menat att vara det vi hör det som. Men man råkar väl förmodligen säga saker och ting med ord man inte heller skulle göra i vanliga fall. Mycket flum och kamouflerat ocensur, om man säger så. Haha, vi såg säkert ut som om vi haft en orgie när vi steg ut från det mörkbelagda klassrummet och ned en våning för att hämta fika. Efter den filmen lugnade vi ned oss med Den lilla sjöjungfrun, vilket var en betydligt mer förståelig och kärleksfullare film. De jag fått en känslosam känsla av, och vad det beror på är sammanfattningsvis; Titanic - att bli hopplöst förbjuden förälskad, och veta att det är äkta, i någon och förlora den men med viljan kvar att leva kvar för dennes skull, Allt eller inget - inget speciellt egentligen, jag och M var bara kåta på att se strippor, men den är i själva verket sorglig och mitt i när en av gruppens män kryper ned under täcket till sin fru, överraskades jag av hur mycket jag själv skulle vilja ha en pojkvän att älska och bli älskad av och kunna somna med om nätterna. Tarzan - att oavsett vem man är eller vart man ska har man alltid den man har kär inom sig. Aladdin - att det inte borde spela någon roll vem man är för att kunna gifta sig med den, och att kunna flyga iväg med denne ... Den lilla sjöjungfrun - att få bli del av någons värld, och att det kan bli ens hela värld. Musiken gör mycket som sagt! Avslutningsvis, jag och M är bäst att se film!
Bildbevis på mitt årets första bad
När vi satt och chillade blev det varmt igen, och jag prövade att klä av mig vilket resulterade i årets första dopp. Havsbad blev det inte, eftersom den blå lagunen är mer som en sjö. Fel av mig, för att vara rätt är det ett kalkbrott som ligger precis invid Bäste träsk, vilket som det låter är ett träsk. Men ordet träsk är gutniska för det svenska som är insjö. Det kunde inte ha varit många grader, men det slutade i alla fall med ett bad som kan visas som ett bildspel, haha.
Prövande steg ut i det kalla vattnet
Okej, jag var lite feg ...
En gång till
Det var riktigt kallt, men jag gjorde det i alla fall. Då kunde jag lungt ta en vända till när jag hade vant mig vid kylan, och det var trots allt inte så kallt när man väl hade gjort det.
Så kalla mig ingen badkruka! Fick dock höra att det inte gäller som ett bad utan att doppa håret. Det var bara att gå ut igen och ta min blåa oskuld ...
Fläckfri, hela jag fick mig ett bad - och gav dem andra deras upplevelse för dagen.
Utan bad, inget ombyte. Krångligt är det ... Haha, jag bjuder på den där minen!
Min upp och ned vända bild som jag tog när jag som bäst höll på att byta om, då de andra trodde att jag fotade något annat ;) när jag råkade slänga en blick ut mellan benen på mig. De andra bilderna har M tagit, tack för det ;)
