Forgetmenot

Äntligen har jag kommit hem. Kvällen innan hemfärden kunde jag inte somna av hemlängtan. Men det var en annan sorts hemlängtan. Eller kanske av en riktig sort ..? Det var längtan tillbaka, att jag inte alls vill lämna det som nu kommit att ses som hem. Med det menar jag inte att jag blivit van med livet där, även om jag blivit det, utan att det verkligen känns som hemma där nu. Det är mitt liv nu. Det är en sådan där punkt i livet, som jag känner igen och vet att jag känt förut, där jag känner mig som mest hemma. Att allt jag gör och med allt det är jag är, har en mening. Visst kan jag förstå det, men jag håller inte med om att tiden verkar ha stannat och att livet fortsätter utan en. Tvärtom! Det här är ju livet! Mitt liv, som jag måste leva på det sätt jag vill leva det. Om det är att gå vidare vet jag inte - men det är en fortsättning. Att man ska fylla dagar med liv, och inte livet med dagar är ju sant. Men varje dag, oavsett hur de ser ut är livet för mig. Ingen dag har en utfyllnadsfunktion. Vad tycker du? Tänk efter ... Är hem där man kommer ifrån eller där man här och nu befinner sig och lever sitt liv?