Forgetmenot

När solen spricker upp en dag som denna kan man inte låta bli att känna kärlek. Som om strålarna hittar sig en väg in i mitt hjärta och lyser upp mörkret där inne. Alltid lika hoppfull och på bra humör att vara ute i solen, springa ikapp sig själv på trottoarer och räkna alla caféer man går förbi. Känna att man har ett mål, men ändå inte. Att man har all tid i världen, och kommer på sig med att tänka att man vill, tror och hoppas att om man så bara stötte ihop med någon ...  En välbekant, men ändå ny för en. Som kanske också råkar ha en likadan dag, och som stannar upp och tänker samma tanke att om man skulle slinka in i närmaste café för att ta igen tid med varandra ..? Ett delat leende som sådant vore som solsken i hjärtat, skulle värma och låta mina ögon lysa som som aldrig förr...  

Mina nerver ligger mer utanpå kroppen än innanför. Jag sov verkligen inte bra inatt, efter det som hände tidigare på kvällen. Det var så hemskt, så typiskt. Under den pyttelilla biten upp för slänten och gångvägen igenom till den andra vändplatsen, skulle jag förstås möta upp ett gäng på minst sju-åtta killar. Bilen jag skulle in i stod till och med väntade på mig, mitt framför ögonen på mig, ändå hände det. En kille som ville skrämmas med ett bu, kom hastigt upp framför mig. Det lyckades inte nämnvärt, inte fysiskt utåt, men jag kände hur det började kännas av det som jag insåg började hända. Däremot när en annan kille kom upp bakifrån och lade sina armar runt mig som för att hålla fast, gjorde mig stel av fasa. Allting gick så otroligt fort, trots att jag blev fasthållen. Jag kunde slita mig lös och gick snabbt därifrån utan att se bakåt. Ändå var det som att tiden stod stilla för en kort sekund. Den där sekunden där allting var i armarna på den där killen. Han hade all makt, utövade den han hade hade genom att utnyttja mig i min position. Ville skrämmas. Gruppen i sig verkade inte hotfull, jag kollade i och för sig inte, ville inte och försökte verka upptagen med mobilen, men just individerrna i den vet man inte vilka de är. Om de är maktutövare, medhjälpare, motgörlig sin grupp eller om de är varken eller, likgiltiga. Jag hörde ett par skratt innan de försvann åt sitt håll och jag mot mitt. Det som kanske var ett skämt och ett sätt att bara skrämmas för dem, var då inte det samma för mig. All tillit som brukar finnas hos mig har lämnat mig, jag förstår inte hur jag ska kunna lita på en kille igen. Trots att armar har hållit fast mig så är det just det, ett par armar som håller om som jag behöver mest. Som kan lova trygghet, som får mig att känna någon sorts känsla av det.  

Jag tog nyss ett hett välbehövt bad, och idag med en underbar badbomb i. Sjöjungfrun kallas den, jättegod! Kommer från Stenders, en butik för bara badkaret. Vattnet blir ju alldeles underbart, färgades lila av sjöjungfrun och får en att gå upp ur badkaret mjuk och varm och väldoftande. Man behöver inte torka sig, eftersom oljan lägger sig som en beläggning över huden och nästan gör så att vattnet rinner av. Och skulle man skrubba sig torr försvinner ju oljan, så det ska man helst undvika om man vill få ut bästa möjliga av ett sådant här bad. Man går upp både ren och som om man vore insmord på samma gång. Lovely! 

Jag mötte upp pappa på hans jobb då jag var i stort behov av en toalett, när det var helt igenbommat uppe på kontoret och ingen hade kommit för dagen. Tog en snabb kopp kaffe, och jag var mycket angelägen att komma därifrån när jag "råkade" avslöja min framtidsplaner. Ja, det var ett stort misstag. Kanske inte, men att ta in det och fatta någonting var det inte tal om. Var så jävla arg, kanske mest besviken. Till skillnad från andra vet han inte vem jag är eller vad jag kan, och framförallt tror han inte på mig. Skaffa ett liv? Försörja mig? Ja, vad fan tror han. Det är precis det jag gör. Det är väl bara han som är bitter på att han inte fick göra det han ville, om han ens ville nåt någon gång i tiden. Är det något man borde lära sig om mig, vilket jag tror att i alla fall en del av familjen har gjort, är att jag gör vad fan jag vill. Banar min egen väg, och ger själva fan i vad andra vill. Varför göra det om man vet vad man vill? Och istället för att lyfta upp det bra och uppmuntra förstärker han bara det negativa och trycker ned mig. Idiot. Jag lämnade SEB - huset arg som ett bi, eller mest förstörd och så förbannat besviken på honom. Han lyckades nästan få mig att tro att det inte finns en chans för mig. Men det säger jag direkt ut, att om inte han vill se mig lyckas eller om jag inte gör det med det jag vill dör jag hellre. Försöker han få mig att ändra mig eller ta upp saken igen kommer jag säga rakt ut vad jag tycker och tänker, och fråga om han hellre vill besöka mig i en grav så javisst! Vill inte dra upp en sådan konflikt, för skulle det visa sig att andra i min närhet eller brist på det på något sätt håller med om något av det han säger så kommer jag dra på stört. Ta mina sista sparpengar och unna mig det sista jag kan tänka mig i livet, för då har jag ingenting kvar att återvända till. Och det vill jag inte leva med. Men som sagt, jag har inte förlorat striden än.

Som vanligt, som jag lärt mig, sätter jag mig på det yttersta sätet i framåtåkande position för att inte bli åksjuk. Inte vad jag behövde när jag redan hade orolig mage imorse. Snett framför mig sitter en kille med hörlurar, ser lite sådär farlig ut. Efter drygt en kvart kommer en kontrollant fram, en ganska grandios man med mörkt och urtunnat, bakåtslickat hår. Killen framför mig betyder såklart trubbel, och har varken giltig biljett eller legitimation på sig. Mannen börjar förstås snacka allvar och förklarar situationen. Killen försvarar sig med att det är hans skola som står för det på något sätt, men han blir anvisad att skriva på och under en blankett och bekräfta vilken skola han pratade om. Samtidigt kommer en annan kontrollant fram och räcker fram ännu ett till papper, och snart har det kommit fram tre män till. Lika stora och mörka, som om de vore maffian. De hade ju dessutom typiskt italienskt utseende, så vad ska man tänka? Kände mig väldigt liten och instängd där jag satt, som snabbt och snällt visade fram mitt sl-kort. Cellskräck med andra ord. Som tur var ställde varken någon av dem till med någon scen, och det enda som hände var att de fortsatte ganska länge med att skriva i sina papper, som om de skulle kolla upp faktan de hade fått på plats. Killen frågade till och med hur mycket det skulle kosta om han mot förmodan skulle få betala. Som om han "erkände" att han skulle få behöva göra det (!) Ett tusen två hundra, sade "Gomorra - ledaren". Mer vet jag inte om den saken, och maffian löstes upp vid Hötorget färdiga med sin räd.  

Ja, det har varit många känslostormar idag. Från resan på tunnelbanan in till stan imorse till hemresan på bussen. Hade ont i magen som om orolighet redan när jag vaknade. Hjärtklappning, Ilska, sorg och obekvämlighet är bara några. Dagen slutade med en bra känsla i alla fall, tror jag ...

Igår hände det. Det som jag lärt mig att frukta. Alla sms som jag hade i min mobil försvann, snabbt och nästan smärtfritt. Alla sms sedan fyra år tillbaka, och det är sådana sms som alla vet är värdefulla. Sådana man sparar. Gulliga, eller de som bara var så otroligt bra sagt för den stunden de sändes till mobilen. De som får en att må bra. Alla är de borta. Jag hade lagt undan vissa sms då mobilen började krångla och jag trodde att den var nära att gå sin död till mötes genom att krascha eller något annat hemskt. Jag gillar verkligen min mobil. Fastän den krånglat så har den varit bra, har varit mer levande än död. Den vägrar ge med sig, precis som jag. Jag fick den nog 2004 om jag minns rätt, eller julen 2003 till och med. Det första jag gjorde dagen efter var att tappa den i marken så att plastrutan sprack upp i kanten. Gissa om den är gammal... Den har följt mig vart än jag gått. Den skärmflög till och med mig, och blev glömd kvar där den låg i säkert förvar i någon liten ficka så att jag fick gå tillbaka och hämta den. Men den kom dessutom själv mig till mötes då mitt flygarsällskap hittade den. Många har fått äran att få numret till den. Därmed alla sms. Några speciella hade jag förstås lagt undan i sim-chipet, men jag menar det - det var verkligen många, till slut blev det ju så fullt att jag var tvungen att radera så smått för att kunna ta emot nya sms. Sedan blev det sist in, först ut - principen. Så är hela telefonminnet av sms tomt då! Jag hann inte spara, eller hade inte plats för de nyaste sms:en i simkortet. Så från en person har jag ingenting kvar av, bara numret. Kanske borde man radera det också, så att ingenting finns kvar. Sorgligt! Undrar om de gömmer sig där inne någonstans och om det är lönt att försöka forska i det. Bara för att jag lånade ut mobilen till någon för att kolla sina sms på sitt chip... Gah! Trodde inte att jag skulle förlora allt på det sättet...

Melodifestival igen! Jag har redan Shirley Clamp som favorit. Jag gissar på att hon och Scotts eller Alcazar går vidare. Men jag tycker det är väldigt löjligt med det nya röstningssystemet, att det kommer bli duell vilket betyder att två bra artister kan komma att tävla mot varandra och tvärtom. Varför komplicera? Men det ska bli kul i alla fall...   

Jag tog också en springrunda på stan lite tidigare, och vem ser jag inte? Vid närmsta korvkiosk bakom stadsteatern ser jag en stor och bra påklädd man med huva på och allt. En helt vanlig man, grå och tråkig precis som alla andra. Ingen man lägger märke till om man inte kollar till. Så varför kollar jag till? Jag vet inte, men när han vände sig med blicken nedåt Drottninggatan till och jag intresserat fångar in för att snart känna igen och komma på vem det är jag ser är det precis vad jag tänker. Grå som om han vore genomskinlig och vanlig, men ändå inte. Osynlig för sin omgivning, i det närmaste rummet välkänd. Han ville ju inte bli igenkänd såklart, därmed klädseln. Men den blåögda vattniga blicken, hans allvarliga och nästan lite då eländiga uppsyn, munnen och näsan - det är inget man glömmer bort. 

Mannen ifråga är Mikael Persbrandt. Han lyckades kamofluera sig i alla fall, och det bra, trots det fångade han min uppmärksamhet. Det är väl jag som är observant på min omgivning. Jag ser att han hajar till på att jag sett honom, och ger mig en blick. Jag hann inte avgöra om det var en trött eller tacksam eller bara en noterande sådan innan han snabbt vände sig tllbaka om. Vad vet jag om han för tillfället är olycklig eller tillfreds med livet eller sig själv? Vad vet jag om vad han tänkte där och då, och vad som hade hänt om jag till trots hade tagit tillfället i akt. Kanske hade han varit mig tillmötesgående, och blivit glad och känt sig uppskattad, kanske hade han med sitt ansedda men osäkra lynne bett en dra åt helvete eller vänt sig tigande om och hatat i det tysta: Skjut mig!

Jag fortsätter några meter, och kollar sedan bakåt för att kunna höra honom beställa korv. Det var han, absolut! Jag är ingen starsucker, jag skulle aldrig hoppa av upphetsning framför någon bara sådär och det inför en kändis dessutom. Men man blev ju exalterad! Ringde både mamma och pappa och berättade om min upptäckt. Men konstigt är det väl inte, han repeterar väl på stadsteatern och hade tillfällig lunch, en billig men god en.

Ändå kan jag inte undvika att fantisera hur man kunde gjort. Ett enkelt hej, ett snabbt leende (han såg ut att behöva det), bett om autograf (nej, det hade jag inte gjort i verkligheten), bett om en kram (mer min stil isåfall, men då hade det nog blivit att jag snarare gett honom en kram än tvärtom, och det såg han verkligen inte ut att vilja ha, så nej, det hade jag inte heller gjort där och då), ställt mig bakom honom i korvkön och låtsats prata i telefon om de nyaste beck-filmerna och genom Persbrant själv komma in på Himlens hjärta som är bland det bästa jag sett med honom och därigenom komma in på att jag praktiserar med den exekutiva producenten från den filmen så att han kan dra slutsatsen att jag själv håller på att komma in i hans bransch.

Vem vet, tänk om jag hade kunnat få lunchsällskap om jag hade stannat till för att äta korv (vilket var det främsta alternativet jag hade i åtanke om det inte vore för att jag precis hade bestämt att träffa pappa), fått en liten promenix med en av sveriges bästa skådespelare och kanske kunnat gett honom vetskap om min existens ...