Forgetmenot

Det är tungt i både huvud och hjärta. Det mörka molnet har ännu inte fallit i mig. Det ljusnade när jag träffade han den underbara idag. Han som verkligen tror på mig och som får allt tjockt att skingra sig, och får mig att se att det finns något blått i mig, en solstråle. Så himla kul, och skönt! Det finns inget bättre. Sedan tornar det upp sig över mig igen, skymmer solen och jag fryser som bara en frusen kan. Vill inte tro att allt är mitt fel när det inte är det, vill att det själv ska ge med sig men jag ger med mig och hjälper det ändå på traven. Ingen respons. Ger efter åt saknaden och inser att det bara är jag kvar själv. Jag vill, men kan inte gå tillbaka - in i värmen och det fina. Det som jag tror är fint, det som jag vill tro är det. Solförmörkelse över kärleken. Men det börjar mer och mer bli ett faktum - jag kommer inte omfamnas igen, gör jag det finns risken att jag kommer drabbas av köldchock ifall det händer igen. Feber. Kroppen spänner efter att jag var på gymmet igår första gången på länge. Jag hoppas verkligen på att jag mår bättre imorgon, det är inte kul när det redan är så kallt ute. Ett varmt bad hägrar, vilket verkligen börjar bli mina dagars höjdpunkt, som förhoppningsvis kan lösa upp knutar i både kropp och själ.