Forgetmenot

Det är helt omöjligt att få upp en bild på den här sidan. Jag får klara mig utan den då, men de är ju så söta Tina och Tobias. Så glad att de vann. Det förtjänade dem, speciellt Tobias. Älskade deras showdans. Ringde två gånger på dem igår. Inte för att skon var så vidare snygg, men etta kom de. Och Annika Sjöö kom återigen tvåa. Tredje gången gillt för henne nästa år kanske...

Efter 380 sidor har jag äntligt blivit klar med Upptäcktsresan av Sally Salminen, min mormors moster. Vilken resa! Vilken upptäckt! Jag som trodde att jag läste för att bli klar med den, men nu vet jag att jag läste den för att jag ville läsa den. Det är aldrig målet, utan resan, som är meningen med hela färden. Som hon också skriver i det första avsnittet, innan hon börjar skriva ned alla sina dagboksanteckningar, vill hon göra klart för meningen med sitt skriveri. Förutom att direkt skildra sin livshistoria är det allra mest en strävan efter klarhet om en till synes slumpmässig klarhet. Att om möjligt finna ett sammanhang. Så som hon alltså fick klarhet om sin uppväxttid fick man följa med på en oförglömlig resa som trots allt hade ett slut. För hur ska man avsluta en självbiografi? Det är något som brytt mig en del. Det är synd att jag aldrig hann träffa henne. Kunde jag få en stund med henne skulle jag fråga hur hon lyckades avsluta sin. Som svar skulle hon förmodligen ge att det inte är något slut, att det ju är en början på resten av hennes liv.

Märkligt är att trots att jag aldrig hann träffa henne känns det som att jag känner henne. Eller känner och känner, men ja.. känner mig lik i sinnet med henne och med sådant hon kunde beskriva. 

En gång blev hon till exempel väldigt osams med en av sina systrars make då de diskuterade om äktenskap och hur tidigt eller sent man ska ingå i ett sådant. Han tyckte att det var bäst att, åtminstone för mannen, vuxit ifrån den lösaktiga ungdomen och vunnit erfarenheter innan han bildade familj. Hon blev eld och lågor och ropade till honom att hon aldrig ville godta att en människa först levde i alla slags utsvävningar och därpå gav äktenskapet det som var kvar. Att det inte var gott nog för äktenskapet. De skildes ett kort ögonblick innan han kom tillbaka och insåg att hon nyss hade sagt att hon tyckte han var ett svin. Han bad henne då att flytta nästa morgon, men istället tog hon sitt pick och pack och begav sig ut i den sena kvällen. Hon tyckte det var klokast att göra så, att i sina icke-normala tillstånd skiljas åt. Väldigt underhållande och förnuftigt. Varför vänta, med risk att bli "normal" och låta det bli ännu konstigare? Relationen till honom och systern tillsammans bröts, och tystnad var enda möjligheten tills det kunde tas upp igen då man också kan förstå att relationen är mycket mer dyrbar och ömtåligare, eftersom smärtan fortfarande finns kvar men på ett innerligt sätt. 

Inte långt därefter bodde hon första gången helt ensam och var självförsörjande då hon med något bitter ton undrade när man ska komma dit då man inget mer begär, inget längtar efter och ingenstans mera vill komma. Hon trodde först att det var våren som kom som gav henne en obegriplig törst, men hon förstod att det var ensamheten som tryckte. Liksom jag, hade hon alltid tyckt om ensamheten, den frivilliga sorten. Men att hon nu befann sig i den situationen gjorde henne betryckt. Hon ville kunna dra sig tillbaka, ha sina kvällsstunder då man får bli sentimental, sorgsen, orimligt glad, tukta sig själv och forma sig själv lite efter sin egen vilja och inte bara efter omständigheterna - för att citera henne. Och vem behöver inte det, men sant som hon säger att tvungen ensamhet är tung, tvunget sällskap är tröttande. Likaså är det stor skillnad att längta med sorg och otillfredsställelse, eller endast för att själen inte hör hemma i detta liv.

Några sidor därifrån kan jag åter känna igen mig när hon skriver att hon insett att det är hon själv som alltid ofrivilligt skapat avstånd mellan sig och andra och att det normala tycktes vara att ha avstånd och i hemlighet önska kontakt. Att det är varaktigheten, eller snarare bristen av den som berott på henne själv. Det konstiga men som jag själv vet är sant, är att vetskapen om det bygger upp ens självkänsla och fungerar som motvikt då man faktiskt känner sig nedstämd över klyftan mellan sig och andra.

Om det är värdsliga känslor eller inte vet jag inte, men att jag på håll är släkt med henne är ganska påtagligt för mig. Ibland när jag läste kunde jag nästan känna hennes närvaro, som om hon någonstans ovanifrån såg på vad jag läste och hummade instämmande med mig. Som om hon ville säga mig något. Att hon genom sin bok talar till mig och säger att såsom hennes förflutna ligger bakom henne, finns min framtid lika given framför mig.

Så har man sprättat upp nästkommande bok, Min amerikanska saga, som börjar där den första slutar då hon emigrerar till Amerika, vilken nog inte bygger på dagböcker om jag minns rätt från när jag bläddrade igenom den för att blåsa liv i den. Alla dagböcker från hennes ungdomstid slutas med en dikt som summerade det hon bar på av ensamhet, hopp och förtröstan

Av alla de fem sinnen man har; syn, lukt, smak, känsel och hörsel måste bristen av lukt vara det mest outhärdliga efter synen. Det är jobbigt nog att bara tänka tanken på vilken av de fem som kan vara minst jobbigt att avstå ifrån framför de andra fyra. Istället ska man nog tänka på vad som vore mest jobbigt att vara utan. Helt klart synen. Tänk att aldrig mer kunna se en film, se in i sin älskades ögon eller en blå himmel. Visst, fantasin finns och minnet av det som man en gång sett. Som Selma säger i Dancer in the dark, You don't need eyes to see. Visserligen sant, men åh så tragiskt. Lukten borde komma näst, för den påverkar ju också smaken på samma gång. Tänk att aldrig mer få känna lukten av sin favoritparfym, den unika doften av sin älskade eller en frisk vind ute på landet som drar med sig all sin skogslukt. Eftersom smaken och lukten kan uppfattas som ett enda sinne skulle det vara lika tråkigt att aldrig mer få känna smaken av sin favoriträtt, smaken av en kyss eller av en glass. Hörseln måste också definieras på samma nivå då man aldrig mer kan få höra musik, rösten av sin älskade eller fågelkvitter. Kanske inte ens tystnaden... Känseln skulle jag inte heller vilja vara utan. Tänk att aldrig mer få känna hur något känns, värmen från sin älskades hud, beröring från sin älskade eller smärtan från sin egen självbestraffning. Så därför ska jag ned och njuta av en god, varm kopp te framför teven och verkligen uppskatta att jag kan se och höra.

A ren förskräckelse vaknade jag klockan fyra inatt av att jag ville skjuta två tjejer som hade kommit in i vårt hus bakvägen. De var ju inte av oss, men ändå brorsans kompisar. Att döda eller bli dödad var vår kod. Att inte någon annan reagerade på att de smög in bakvägen fattade jag absolut inte, jag visste ju att jag var tvungen att handla snabbt fastän jag inte fick döda dem. Dessutom var jag var livrädd när jag inte hittade min k-pist i vårt så kallade högkvarter (hemma hos en kompis) som jag var tvungen att ha i beredskap ifall någon skulle komma in. Någonting sade mig att det handlade om Jigsaw och att det skulle komma att hända något plötsligt och ohanterbart, därför så läskigt. Vi var också tvungna att sova så att vi inte skulle vara helt ofokuserade när det väl hände något. Hur jag skulle göra med linserna var ett problem. Jag kunde inte sova med dem, inte heller kunde jag vara utan dem om något hände och inte kunde se vart jag skulle skjuta. Mycket skrämmande, och stressigt - tur att jag vaknade. Sedan vågade jag inte somna om med risk att jag skulle fortstätta drömma om det samtidigt som jag inte vågade vara vaken i mörkret. Försökte intala mig det som min morfar brukade säga till mig när jag var liten "tänk på blommor och bin". Framåt morgonkvisten drömde jag faktiskt om något annat, blommor och bin var det inte, men den var inte fullt lika läskig som den första drömmen. Det kan man inte "i sina vildaste drömmar" förstå att den var så läskig som den ju faktiskt  var inatt. 

Idag är dag och natt lika långa. Imorgon är det fullmåne. Alltså måste påsken infalla denna helg, första söndagen (påskdagen) efter vårdagjämningen och efter fullmåne. Påsken firas enbart för Jesus skull till skillnad från julen då den alltid firas den 24 december. Ovanligt tidigt i år som sagt, vanligtvis är den väl i april ändå. Så min dag är inte Jesus dödsdag trots allt, tack och lov. Lång dag eller inte, jag kommer inte befinna mig på Golgata imorgon - även om det kanske kan kännas så...

Hoppas det inte börjar snöa igen bara, (peppar, peppar - ta i trä). Det var säkert mitt fel att det började snöa igen. Men vad gör det =D Jag är glad. Det är säkert ett tecken. För inte kan det väl vara vår redan i mars? Då ska det vara ett tjockt snötäcke, men gärna skinande sol så att man vill ut i vädret och värma sig i kylan. Snö faller fortfarande ned från en grå himmel. För en timme sedan älskade jag det. Ville ut och kasta mig i första bästa snödriva, göra snöänglar, kyssas och dansa under snöflingorna som föll. Nu hatar jag det. Nu ser det inte lika fint ut längre. Det faller och faller utan någon komposition, små blöta flingor. Jag hoppas på att snön ligger kvar ett tag nu, och att solen tittar fram lagom till påskdagarna.

Man förstod att poängräkningen lades till grund redan från första jurygruppen mellan artisterna. Det läskiga är alltid när folkets poäng ska ges. Det brukar oftast stämma ganska bra överrens med jurypoängen, men kan verkligen ändra om det vill så. Gud vad rädd jag var att Rongedal skulle få mycket folkröster. När Perelli väl hade fått sina näst högsta poäng visste man direkt att hon hade vunnit med snabb huvudräkning. Äntligen kunde man sluta bita på naglarna. Vi skickade henne till Belgrad som den stjärna hon är och med sin låt måste hon bara vinna Europas hjärta. Hon är ju Sveriges hjälte, det vet vi ju sedan 99. Så visst överlever kärleken...

Fyller upp lite mer vin och sätter mig framför datorn. Har nyss sett Let's dance efter viss vånda om vad man skulle välja att se på teve. Vanligtvis vill jag nog hellre se Så ska det låta, så att man också hinner se en film. Ikväll går Mr. and Mrs. Smith. Hade mycket hellre kollat på kanal ett, men istället blev det fyran och Let's dance då jag inte har lika stort behov att inte missa en sekund av det. En dans mer eller mindre gör inget, men missar man något av Så ska det låta missar man hela programmet, enligt mig. Hade jag bara följt min instinkt, vad den än må ha varit, hade det blivit mycket bättre. Kanske var det den jag valde för vad ska man annars tro? Att man lever i den värsta av världar? Det enda man kan göra är att göra det bästa av saken och inte låta sig förstöras för mycket av något så oexisterande men ändå verkligt som krossade förhoppningar. Så kvällen slutar trots allt här vid bloggen i väntan på slutet av Let's dance med Michael Bolton i stereon. I'm not made of steel hörs sjungas just nu. How convenient måste jag säga då jag inte har den svenska översättningen på tungan, eller kanske snarare i fingrarna just nu... Kanske borde jag ha zappat över till ettan när filmen började, men just då skulle Danny dansa. Det vill man ju inte missa =) Han är helt klart grym, när han dessutom är så otroligt lik min brorsa måste man bara se på och inse att brorsan antagligen har många tjejer efter sig. När han hängde sig över en stol och kollade i några minuter frågade jag honom om det lite på skämt. Han höjde bara på ögonbrynen och pst:ade bort det lika skämtsamt bort det. Skivan har hunnit förbi min favoritlåt, Soul of  my soul och spelar nu Ain't got nothing if you ain't got love. Det slutar alltid med att jag lyssnar skivan igenom då den näst sista låten också är en stark favorit, In the arms of love.

Att trigga igång sig själv är en bra metod att få arslet ur vagnen. Eller inte. Humöret ändras fram och tillbaka och vet inte vart den ska ta vägen. Har man väl fått igång sig tycker man sig vilja mer och tro att energin räcker länge och väl så att man faktiskt kan bli och vara så man egentligen bara känner sig för tillfället. Stannar man däremot upp så kan man vara säker på att det är bara en själv som sätter hinder, eller i det andra fallet är sin egen vän. När jag konverserade med bästa vännen här om dagen kom jag åter att tänka på att jag har allting att ta. Vad som helst att välja, göra precis vad jag vill. Är en fri människa som kan göra precis vad jag känner för. Men nej, inte fri från mig själv. Ett beslut kan göra så mycket. Vad vet man är rätt? Ska man göra vad man tror är rätt eller det som känns rätt? Kan ett beslut avgöra alla mina andra, framtida beslut och få mig att vilja annat? Ska man besluta för sig det där som man vet kan förändra, fastän man känner sina andra beslut vara mer omfattande? Vad är mest/minst omfattande? Vad är ärligast? Kan man lägga allt på det man tror på, drömmer om utan att riskera att tro att man kunnat göra annorlunda? Vad handlar allting egentligen om?

Bokstäver trycks fram, en efter en, och bildar meningar som snabbt raderas bort igen. Vill inte säga något men som kräver att få existera. Ord som har eget liv men ändå inte eftersom det är jag som föder dem. Ord som kan beskriva allt och inget, stort som smått och som bara begränsar sig själva till dit de sätter punkt. Varför sätta punkt? För att det ska bli fullständiga meningar som ska förstås. Det säger emot sig självt i sitt syfte. Kan man beskriva något så flyende som livet? Livet borde bara kunnna upplevas. Ändå försöker man sig på att fånga livet i flykten. Ibland lyckas man, ibland inte. Om man kan skriva en sak, finns det mer att läsa mellan raderna, livsviktigt eller inte. Att livet är ogripbart, ja det kan man bara upptäcka när man ser det i det man läser. Betraktarens öga bestämmer vad den vill se...

Visst är glass gott, men å så kallt... Burr. Fryser som en tok trots tjocktröja. Kanske borde jag ta ett bad så småningom innan sängen. Men först se klart Wallander, Mastermind med pappa. En mycket bra och läbbig film om man frågar oss. Till nästa reklamavbrott ska jag passa på att äta något mer, känner att jag kommer bli hungrig. Antagligen kommer pappa också känna likadant och gör nattmackor till oss. Sådan far, sådan dotter - ja, det är vi ett typiskt praktexemplar av.

...utan Björn Gustavsson! Blond, blåögd, gullig och rolig. Att han avslöjar att han väntade med sin sexdebut tills han var riktigt kär (Nåååå!!!!! måste ha hörts i alla hem hos alla tjejer som satt och lyssnade på honom) gör honom ärlig. När han dessutom ger sin bild av vilken tjej han vill ha säger ganska mycket om vem han själv är och hans självinsikt. Kan det bli så mycket bättre? Stackars kille när han kommer ikapp verkligheten och ser hur alla dreglar efter honom, tjejer som svärmödrar...

Självförtroende är när man har mod nog att göra saker som man vill, och känner sig trygg i sig själv. Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående. (Wikipedia.) Alla människor har mer eller mindre bra eller dåligt självförtroende. Och ibland kan det såklart svaja av helt resonliga orsaker, ingenting att kritisera. Visst, min självkänsla är förmodligen större än mitt självförtroende. Vad som nu verkligen menas med det... Lyssnar man på ordet självförtroende låter det väl mest som förmågan att kunna tro på sig själv, förlita sig på sig själv? Eller? Självkänsla låter som det låter, att man ska känna sig själv så att man ja, kan leva i symbios med sig själv för att orka med livet "ensam", som man är men alltså inte känner sig. Vill man däremot komma ifrån sig själv, vara någon annan kanske man borde fundera på självförtroendet och självkänslan. Inte fan vill jag vara eller se ut som någon annan. Jag är nöjd med mig själv som jag är och tror på henne till hundra procent, blyg eller inte. Hur frustrerad blir man då inte när ens egen pappa kommer och rent ut sagt klankar ner på mig och säger att "alla vet att du inte har något självförtroende eller självkänsla". Vad fan menar karln?!? Det säger bara mer att han tydligen inte vet vem jag är. Man kan ju fanimig inte säga nåt om folk som man inte vet något om! Idioter! Såklart man blir nedtryckt och känner allting svaja på en svag, osynlig tråd när man får sådant kastat rätt framför ansiktet på mig. Var det meningen att bevisa sitt påstående just då för ögonblicket fick han det verkligen bekräftat och jag började faktiskt tvivla på mig själv. Grattis! Visste inte hur jag skulle hantera mig själv och hur jag skulle vara för ens min egen blogg (då börjar det bli farligt). Fram tills nu, när jag bara var tvungen att få ur mig denna lilla, inte så roliga historia som tyvärr är sann. Nu är jag tillbaka, ha! Stark som en stenbock är jag minsann...

...att förutse denna kväll? Helt klart bästa delfinalen ikväll. Självklart att Perelli tog en finalplats. Älskade dock Nordman och Sibel som jag ringde och röstade på medan mamma ringde på Charlotte. Jag kommer alltid att tänka på min morbror när jag hör honom. Det enda jag fasar nu för är att antagligen Nordman och Carola m. Andreas kommer duellera mot varann. Jag kommer förmodligen rösta på honom framför Carola. Charlotte kommer vinna tävlingen, helt klart. Hon har den bästa låten och har bäst röst. Därför behöver Carola inte komma till Globen. Sibel tyckte jag förstås var otroligt bra. Mycket bättre och kommer närmare Celine Dion än Sanna Nielsen. Stackars Strömstedt kom sist. Björn Gustavsson är som vanligt helt suverän. Och vilka ben sen, haha. Undrar vad han kommer med till finalen. Lyckligtvis finns det ju en jury i den riktiga finalen, fastän det inte avgör i slutändan och att allt kan hända. Hatar det! Men jag antar att Sverige röstar på Charlotte. Det finns ingen anledning till att inte göra det...