Forgetmenot

Kan man bli så ensam att man skyr sällskap? Kan man vara så övergiven att man överger sig själv till ensamheten? När kan man sig kalla sig som bäst levande, när man är fysiskt verksam i livets aktiviteter eller när man känner sig levande i form av känslor som spänning, extas o.s.v? Man är levande på helt olika sätt. Oavsett vilket är man lika levande, om det bara kan definieras av vår existens. Syns man inte, finns man inte. Känslor kan man uppbringa var som helst, när som helst om man bara är lite känslosam. Man behöver inte befinna sig i en sitaution för att veta hur det känns. Så om man inte finns, syns där ute i livets spel är man inte levande? Man kan vara lika levande fastän man sitter ensam helt själv, där ingen ser eller hör. Därför borde man inte kunna betraktas som död fastän man inte syns, när man bara är en ande. Död eller levande - att inte veta vart man ska eller vad man ska göra av sig själv kan göra en vilsen - men att leva i ett livets tomrum, det är att befinna sig i ensamhet.