Forgetmenot

Utan nåd

Regi: Fatih Akin Manus: Fatih Akin, Hark Bohm Skådespelare: Diane Kruger, Numan Acar, Denis Moschitto, Johannes Krisch

Utan nåd handlar om Katja som lever med sin man Nuuri och deras barn Rocco där de bor i Tyskland. Han är föredetta droghandlare och jobbar nu som tolk till andra invandrare i en tätt invandrarbefolkad del av Hamburg och Katja själv är hemmafru och mamma. När hon en dag åker och badar hamam med en väninna lämnar hon Rocco på Nuuris kontor och när hon återvänder senare på dagen får hon sitt livs chock. En hemmagjord spikbomb har sprängts utanför kontoret och familjen är borta. Dna bevisar att det är de som hittats döda. Katja får ett helvete och sitter med som både målsägande och vittne under den kommande rättegången där två unga nynazister står anklagade för bombattentatet.  I filmens början blir Nuuri frisläppt efter att ha suttit inne för droghandel och med de andra fångarnas brölanden efter sig går han in i ett rum där Katja väntar på honom och de gifter sig. Kontrasten mellan dem är tydlig då han är kurd och hon en tyska med ariskt utseende. 

Jag gillade den här filmen jättemycket och trodde att den skulle handla mer om hennes hämndbegär och upptåg som det uppenbart getts sken av i trailern. Men det här är ett drama som visserligen är brutal, både fysiskt och psykiskt, men är också sparsam med att visa upp det läskigt nära våldet. Istället får Kruger glänsa i sitt skådespeleri och hennes reaktion ihop med beskrivningen av hur spikarna hade gått in i hennes lilla sons kropp, hur ögonen hade smälts bort och vilka kroppsdelar som slitits av från kroppen gör den scenen till den mest makabra i hela filmen. De två anklagade Edda och André Möller sitter som två menlösa figurer och har knappt några repliker alls. Det är försvarsadvokaten som får rollen som antagonisten och som går på Katja medan det är pappa Möller som uppvisar empatin till Katja för det ondskefulla, menlösa brottet och som vittnar mot sin son som han vet är Hitlerfantast. Ett vittne som är till fördel för paret ger en vändning och man sitter som på nålar genom hela filmen som är uppdelad i tre avsnitt; Familjen, Rättvisa och Havet. Sorgen är total och man förstår alla hennes känslor och handlingar på dem. 

Den här filmen hade verkligen ingen nåd. Den är och har ett avgrundsvrål som riktas mot detta dåd som tagit hennes familj ifrån henne och som händer hela tiden i världen.  Originaltiteln på filmen är Aus dem nichts och på engelska In the fade, vilket kanske ger större förståelse för vad den handlar om. Att hon är som i ett töcken eller som regissören själv antagligen skulle översätta den: Från ingenstans/Ur ingenting. För oftast är de här dåden onödiga, sprunga från ingenstans och med hat för ett annat ursprung som enda anledning.

Regi: Susan Lacy 

Huvudroll: Steven Spielberg

Det här är en dokumentär om självaste Steven Spielberg själv och alla hans mästerverk! Man får följa hans livshistoria från när han som tretton år gammal såg Lawrence of Arabia första gången, vilken var den film som fick honom att vilja bli filmregissör, till att han blev kontrakterad på Universal när han var tjugotvå. Familj och filmvänner pratar varmt om honom och man får se och höra om många av hans filmer samt vem som egentligen kom på introt till Starwars. 

Shia LeBeouf ska på eget håll ha kritiserat Spielberg då han inte mötte den Spielberg som han drömt om då han enligt honom visades vara mer ett företag än ett konstnärligt geni till regissör. Men i den här dokumentären har man inte gett utymme för mindre smickrande ord, och varför skulle man det. Visst är Spielberg en produkt av sig själv. Alla filmer är inga höjdare men å andra sidan är många av dem bland de allra bästa i sin genre. Titta bara på Hajen, E.T, Jurassic Park och Schindler’s list som han vann Oscar för. 

Dokumentären visar på hans liv och karriär och hans inspiration för filmskapande för andra att inspireras av honom. Hans relation till pappan var krånglig och de hade inget umgänge under femton års tid. Många av hans filmer bygger just på hans barndom (E.T), Schindler’s list var den svåraste film han gjort och Saving private Ryan gjorde han för sin pappas skull. Han omfamnade också till slut sin judiska bakgrund då han gifte sig med Kate Capshaw som konverterade för hans skull. Hans äldsta vän och ständiga följeslagare är John Williams och utan honom hade antagligen Spielberg inte varit Spielberg. Dumdum ... dumdum ...

Spielberg avslöjade att han ser Lawrence of Arabia varje år och skulle jag någon gång träffa honom skulle jag säga att det den filmen är för honom är Hajen för mig gånger fem! Minst en gång för varje säsong ;) 

3/3 I, Tonya 5/10

4/3 Loving Vincent 6/10, The Florida project 7/10

5/3 The talented Mr. Ripley 7/10

15/3 Spielberg 7/10

19/3 Annihalation 6/10

24/3 Curse of Chucky 5/10

26/3 Cult of Chucky 4/10

28/3 Utan nåd 9/10

The Room av Tommy Wiseau och The disaster artist av James Franco

Det blir två flugor i en smäll den här gången, dvs en recension av två filmer på samma gång. För den förstnämnda är verkligen inte bra och man baxnar när man ser den. The room är dålig rakt igenom på alla punkter och har blivit klassad som världens bästa sämsta film. Den sistnämnda gjord av James Franco gör samma procedur som Wiseau gjorde med The room, dvs regisserar, producerar och spelar huvudrollen själv. Den blev Oscarsnominerad för bästa manus och gör The room, eller snarare Wiseau, till sitt rätta. 

The room handlar kort och gott om Johnny vars flickvän är otrogen mot honom men som av någon outgrundlig anledning är kvar hos honom. Ett helt okej set-up, men hur filmen görs sen. Dialogen är under all sin värdighet, skådespeleriet likaså, sexscenerna är bara bisarra och huvudkaraktären som är en riktigt udda typ, som egentligen inte gör något fel, bryr man sig inte om. Känslan av såpopera infinner sig och man vill bara att filmen ska ta slut.

 

The disaster artist handlar om Wiseau och hur han skapade The room. Man har spelat in i stort sett hela The room med nya skådespelare och med framförallt Franco som Wiseau. Vissa scener är ökänt dåliga och filmas som med en bakomkamera. Men filmen är tack och lov inte bara en bakomfilm till The room och det finns en egen mening med den här filmen. Och det är helt klart en hyllning till Tommy Wiseau. 

Efter att jag såg The room kändes det surrealistiskt att den ens finns och att jag gav min tid till att se den. Efter The disaster artist får man dock större förståelse och sympati för Wiseau då det framgår hur han helt enkelt har bekostat allt själv för att få ihop en långfilm med sin bästa vän Greg. James Franco har gjort sitt jobb grundligt och det är tydligt att han hyser stor sympati och respekt till Wiseau. Man får lätt tankarna tillbaka på Mrs. Florence Foster Jenkins som trodde att hon kunde sjunga men som var helt tondöv. Men inte gav hon upp för det. Att lyckas med att göra världens sämsta av något funkar nog bara en gång. Och det är ju en sorts prestation det också. Att filmen fortfarande ses och pratas om gör den till ett måste för alla cineaster att se!

Mikael Persbrandt - Så som jag minns det (Carl-Johan Vallgren)

 

Det är svårt att recensera eller i alla fall bedöma en självbiografi, så det här blir ingen traditionell recension mer än att man kan säga att boken handlar om Persbrandts liv från att han var ung pojke till där han är idag. Han är öppen med allt och man känner glädje och lättnad för hans skull efter att man har läst sista sidan och tittat på sista sidornas bilder.

Jag älskar alla historier och anekdoter i alla film - och teatersammanhang som han varit med om. Jag uppskattar att han nämner lite om varje film och pjäs han har gjort. Är själv lite ledsen att jag missade Dödsdansen och I väntan på Godot men har sett desto fler filmer med honom. Han är ju en magnifik skådespelare och det skulle helt klart vara en upplevelse att arbeta med honom. Har haft honom i mina tankar till en av huvudpersonerna i mitt långfilmsmanus Där himmel möter hav bl.a ... Så det hade varit intressant att veta vad han skulle tycka om manuset och rollen. Men om jag skulle våga skicka det vete fan ...

Man skrattar och gråter om vartannat med honom genom boken och jag känner igen mig i hans beskrivningar av ångest och uttittande när det handlar om att må dåligt och framföra något på scenen. Men vad man kan prestera av det sen! En gång med en scen ur Bernardas hus slängde jag en stol över scengolvet som visades ha fastnat i en kub då ena stolsbenet hade borrat sig in i den. Behöver jag tillägga att jag var Bernarda ...

Den bästa historien var när han beskrev sitt antagningsprov till scenskolan och han hade gått vidare och skulle improvisera i par. Juryn satte då ett äpple i händerna på  honom och gav honom uppgiften att göra något med det, vilket han också gjorde. Han åt upp det! Juryn var såklart måttligt roade men som läsare skrattar man högt. Vem skulle inte om man får något ätbart i handen att improvisera med, skulle jag säga. Han kom inte in och slutade också att försöka, resten är historia - och vilken en sen! 

Downsizing

Regissör: Alexander Payne Manus: Alexander Payne, Jim Taylor

Skådespelare: Matt Damon, Kristen Wiig, Christoph Waltz, Hong Chau, Rolf Lassgård

 

Filmen handlar om en norsk forskare (Lassgård) som lyckas med sitt experiment att krympa möss. När berättelsen börjar är han själv liten och det finns redan många små samhällen där många har bosatt sig och genomfört proceduren att bli liten. Vår huvudperson Paul (Damon) och hans fru Audrey (Wiig) funderar själva på att göra det för att underlätta livet och att ha råd att bo. Men då det är en enkelbiljett och man inte kan bli stor igen är det ett stort beslut att ta. De faller snart för trycket då alla säger att det är så bra och att man sparar in både pengar och på jordens resurser på det sättet, och de väljer därför att flytta till det populära samhället Leisureland. Men när Paul vaknar upp efteråt får han en chock som ändrar hans omständigheter, inte bara med tanke på sin storlek, och han måste hitta en ny mening med livet i denna lilla, stora värld.

 

Jag ska vara ärlig och säga att jag blev besviken på filmen. Jag hade stora förväntningar på den och hade längtat efter att se den och trodde att det skulle vara en dramakomedi. Jag hade hellre sett den som sådan men stället visade det sig vara en lättsamt allvarlig film med en utopisk ton och med mycket udda karaktärer i rollistan. Det blev en udda historia när jag hellre hade velat se mer av själva grejen med krympandet, men det konceptet glömdes snabbt bort och man var fast i den nya världen med sina vardagliga problem. Det är en hög ambition, väldigt välgjort och man vill mycket med filmen. Den har en fin och altruistisk tanke men det blev för udda för mig. Skådespelarna var super, Lassgård är och förblir en storfavorit för mig och Christoph Waltz gör alltid bra ifrån sig. Hong Chuang bar trots sin udda karaktär upp filmens hjärta och räddade den. Men med krossade förväntningar så får den tyvärr inte mer än en femma av mig. 

Wonder

Regissör: Stephen Chbosky Manus: Jack Thorne, Steve Conrad, Stephen Chbosky

Skådespelare: Julia Roberts, Owen Wilson, Jacob Tremblay

 

Filmen är baserad på boken med samma namn (R. J. Palacio) och handlar om pojken Auggie som har Treacher Collins syndromet och har fått en massa plastikoperationer sedan födseln. Men han har fortfarande deformerat ansikte och känner sig ful och gömmer sig gärna i sin astronauthjälm. Men en dag ska han börja skolan efter att han fått hemundervisning av sin mamma som har pausat sitt eget liv på grund av honom. Att börja mellanstadiet blir en kamp för Auggie som blir mobbad för sitt utseende och man får följa hans vardag med intressen som rymden, naturvetenskap och Star Wars. Hans favorithögtid är halloween där han såklart får klä ut sig.

Wonder är en riktigt fin och hjärtevärmande film som vill säga att vänlighet varar längst. Man märker att den baseras på en bok och vissa scener känns överflödiga och tillför inget till den större handlingen. Att det finns kapitel för flera personer skapar ytterligare dimension men det var kanske en för mycket. Därför känns det lite splittrat. Men å andra sidan vill man bara se mer, så allt är förlåtet. Det är en fin film rakt igenom och man blir känslomässigt berörd hela tiden, vilket i och för sig gör att man inte får en riktig förlösning. En riktigt varm feel-good film med mycket humor. Och visst håller man med om att varje människa förtjänar en stående ovation minst en gång i livet.

 

 

1/2 Downsizing 5/10, I spit on your grave (1978) 4/10

2/2 Så som i himmelen 8/10, The fountain 9/10

10/2 I am Heath Ledger 8/10

11/2 Dunkirk 5/10, Baby driver 5/10, Phantom thread 7/10

14/2 Fifty shades freed 5/10

15/2 The Post 6/10, Call me by your name 7/10

16/2 Skönheten och Odjuret 5/10

18/2 The shape of water 8/10

21/2 The Cloverfield paradox 5/10

28/2 Wonder 8/10