Eld
Som ett levande ljus
Fågel utan hjärta
Tyngdlös i atmosfären, men kan ändå flyga vart den än vill.
Upp och ned, nej in i en trädkrona. Sätter sig skymd ifrån solen.
Andas lungt, känner hjärtat picka inom sig
och luft som uppfyller hela den lilla kroppens luftfickor.
Hålet inombords vidgar sig. Känner sig stark, men lätt.
Flyger iväg, lyfter upp genom grenarna
och skapar virvelvindar som för den uppåt mot himlen.
Svävar lätt utan anstränging.
Vet inte om att dess existens har en större betydelse än vad den bara är
för större skapelser.
Av att vara
Ser du mig när du tittar på mig?
Hör du mig när jag gråter ditt namn?
Kan du känna mig när jag älskar dig?
Gjorde du det då? Det verkade inte så ...
Men det var bara vi två.
Kräv inte av mig.
Ta inte av mig.
Gör dig inte av med mig.
Jag vill du ska känna att skydda mig, inte känna att du vill slå mig.
Jag behöver inte se dig framför mig, bara du är bredvid mig.
Lyssna till mig när jag inte talar.
Älska för att du älskar mig, och inte för att du vill ha mig.
När det är en själv som skälver
Hur tröstar man någon,
när det är en själv
som är roten till det onda?
När det är en själv som skälver
som ett eko av ett annat ljud,
vad är det då som går sönder?
Vem är vem att säga,
vem som har ont?
Hur förmår man då,
när det är hos den man vill vara,
skydda denne från en själv?
Så nära men ändå långt ifrån - långt ifrån men ändå så nära
Ibland känns du så långt ifrån mig,
fastän du är mig närmast.
Vad gör du då?
Jag undrar om jag är dig nära,
sörjer vårt avstånd -
men älskar dig likaväl.
Ingen tid och inga rum skiljer oss åt.
Innerst inne
är vi varandras bästa
kärleks budskap och sorgelåt.
Lätt, lätt som en fjärils vingslag
Som när ett par ögon blinkar mot en
fladdrar det lätt som en fjärils vingslag
någonstans inuti.
Kittlas likt ögonfransar viftas över hjärtan,
darrande själar inför ett andmäktigt ögonblick.
Själen speglar sig,
når en annan.
Finner ro i ett
gemensamt rum.
När jag blundar
Jag sa att jag
var rädd för mörkret.
Du sa till mig att blunda
då är det alltid mörkt.
Jag blundade
och tog din hand.
Gick med dig.
Du tittade
och jag följde.
Litade fullständigt.
Jag blundar ännu för
när jag blundar
ser jag dig.
Osynligt synlig
Att en har satt upp en osynlig vägg framför mig
som för att jag inte ska falla, men ändå kunna se ut.
Se. men inte röra. Se, men inte få. Bara ha den där aningen om livet på andra sidan.
Jag vill hoppa. Känna att det inte är farligt. Kunna lita på att någon tar emot.
Vill ha löften om blåa himlar och gröna dalar. Förhoppningar som slår in.
En vägg mellan mig och det eviga. Det rätta. Det äkta.
Jag bankar hårt, ropar: Ta mig med dig!
Osynligheten absorberar mig.
Bränt barn skyr elden
En orörd fläck
som inte blivit nådd
av solens kyssar
lyser med sin
närvaro.
Ett känsligt ställe
som har blivit mer
än berörd.
Det är inte alltid
vad som syns utanpå
som är inuti.
Det gör ont
Vårens vita blomma
Är du vårens vita blomma
är jag den blå.
Vill du vara den vackra
är jag den fula.
Vill du vara min
så är jag din
i solens varma strålar.
I våra famnar
blir vi ett. 
Ensamhet inuti
Ensamhet är sin egen hemlighet.
Något ingen annan vet.
Den känns inombords
och bryr sig inte om
ifall man är själv eller inte.
Ensamhet är allas verklighet
då och då,
men har ingen vän.
Den känns och
kommer om igen.
Gå med mig
när mörkret skrämmer.
Håll mig i handen
och följ med mig in i mörkret.
Med din varma hand i min,
och din trygga gestalt bredvid mig
är jag inte rädd längre.
Så länge du är med mig
skyr jag inte mörkret.
För du är mitt mörker
när du inte finns här,
och ljuset som fick mitt hjärta i brand.
Gå med mig i mörkret
så är jag inte rädd.
Bränd kärlek
bränd kärlek
brinner desto mer
när den tagit sig
igenom elden.
Men jag tvivlar
- bränd.
Som skydd i stormen
Som skydd i stormen kan du vara där.
Hålla om tills den sakta stillar sig.
Se mitt regn, mitt mörker, mitt allt.
Likt ett träd du kramar om vid ett åskoväder
önskar jag att jag kunde överföra min blixtrande smärta.
Smärtan i att vara en storm.
Känn - det åskar av kärlek i mig till dig.
Har jag inget mer att frukta -
kan du då skydda mig från dig själv?
Är, men orkar inte
Jag är hungrig
men orkar inte äta.
Jag har ångest
men jag orkar inte gråta.
Jag är arg och besviken,
men orkar inte bråka.
Jag är,
men jag orkar inte finnas.
Poesi för sinnet
Ligger i ett varmt mörker
och lyssnar på en fingervals.
Trippar likt en älva över
hjärtan som känns tunga.
En tår trillar ned
i följd av en annan.
Det trippar och det kittlar
fortfarande.
Jag spelar med orden själv
och faller ännu lite djupare ned.
Det forsar en flod.
Harmoni i takt med kaos.
Den sorsgna musiken tystnar,
och orden
spelar sig själva.
Hittar hem
och fyller brunnar till bredden
och till slut kastar upp,
försvinner i en
geiser.
Någonstans i Sverige
Åker förbi gröna fält,
ibland mörka träd
som låter himlen
skymta igenom sina grenar.
Ser mig själv
i fönsterrutan,
blickandes tillbaka
på mig själv.
I sinnet åker jag,
i minnet är jag kvar.
Sen, inte nu
Hata mig sen,
inte nu.
Ensamhetens kyla
Ensamhetens kyla tränger på.
Det skriker på huden.
Fryser inombords.
Livrädd för att bli ensam.
Känner mig ensam,
ignorerad,
missförstådd.
Ensamheten är ensam,
vill ha en vän.
Vännen är jag.