Under täcket
huttra till lite
och någon, den man älskar
kommer tätt intill.
Som ryser till av dina händer
som tar för att känna hud mot hud.
Hud som reser sig,
som luktar nytvättat
- som är allt det man vill ha hos sig
under sitt täcke.
Kan du höra vinden?
När den sveper förbi dig som en ljummen vän i sommarvärmen ...
Den får björkens alla löv att darra,
flaggstänger att knaka
och flaggor att vecklas ut.
Men kan du höra dess riktiga röst,
när den nuddar din kind,
drar igenom ditt hår
och som viskar milt i ditt öra:
Följ med?
Som ett Guds andetag, men också ditt eget
om du insuper den,
om du lyssnar.
Skattgruvan
ditt hjärta skyddat av dina revben
är din dyrbaraste skatt
som är mer än
guld värd.
Du, liksom alla andra
är giriga på guld,
hungrar efter rikedom
och skriker
- Blotta dig, människa -
till din nästa.
Kom ihåg att du redan har
det värdefullaste
du kan ha.
Att du samlar på dig
skatter varje dag.
Kom ihåg dig själv
och det du har
För det har även
din nästa
Din kropp är du
Känn dig själv.
Ingen annan
än du själv
kan det bäst.
Det som är du
är din kropp.
Det är din
dyrbaraste skatt
som du ska vårda
till din sista tår,
för där inne
finns det
som är du.
Låt ingen
ta dig själv
ifrån dig.
Vad är en bal på slottet?
Jag saknar att
äta godis tillsammans
och poppa popcorn.
Jag saknar skratt.
Jag saknar en varm hand
som håller i min.
Jag saknar att dela
med mig av mina dagar.
Mest av allt saknar jag
en kram som tror på
att allt kommer bli bra.
Och jag frågar mig:
vad är en bal på slottet?
Mörkt blödande
Som för att hålla ihop, hålla fast -
så att jag inte skulle gå sönder totalt.
Det varma, lenande vattnet sköljde över mig som en våg
och jag lät mitt huvud falla ned i händerna på mig.
När jag tittade upp hade mascaran lämnat spår efter sig
och rann nedför handlederna
som en symbol för mitt sårade inre.
En uppskattande gest
Får en att känna sig omtyckt och uppskattad, sedd.
Tröstande.
Att en så liten gest
som när en hand stryker en om ryggen
kan göra så mycket.
Lonely tears
will dry very soon.
But not yet
There are still time,
time to make a change
A change of season,
where you are still there
to hold me
and to tell me
it's gonna be alright.
And that's what's
going to dry my tears,
my lonely tears.
Bråk
du är arg på mig
Bråka inte med mig när
jag är ledsen
Bråka inte med mig när
jag behöver dig som mest
Vill du att jag ska behöva dig?
bråka med mig!
Det är det enda
en saknad som man inte vill sakna.
En saknad som man kan misstolka som lättnad.
Det finaste har man fullaste möjlighet att få,
men tappa det då inte.
Ska du få det tillbaka finns det risk
att du måste börja om med
en kolbit.
Du kan förlora även det,
och du kommer att gråta,
du kommer att förbanna,
du kommer att undra om du någonsin
kommer kunna se med dina ögon på det viset igen.
Då är det svart.
Ingenting finns kvar.
Bara en känsla så djup,
djupt inne i det rödaste dunkel
med revben som skydd,
som du kommer vårda som det sköraste.
Men det är det enda.
Det är den enda.
Man måste låta en kolbit få göra sin resa till att bli en diamant.
En säll-sam dans
När tiden stillnar hörs musik
och allt blir mörkt.
Ljus strålar ut från en aura så stark som får ett par ögon att bländas
och som inte kan slita blicken från det som långsamt närmar sig.
Man vet inte vem det är som rör sig,
hon eller han?
Rummet dem emellan blir mindre
och frånvaro blir till närvaro.
Händer som möts,
kroppar som närmar sig som i en omfamning,
en kind som tvekande lägger sig mot en annan.
Tätt, tätt intill har man nära till ord,
ljuva ord som lätt kan viskas fram
utan att ljuda med en fördömande röst.
Äkta ord som kommer inifrån.
Man vågar sig in i djupet av ett par ögon
och ser sig själv.
Snabbt nuddar läppar vid varandra,
som lovar att det finns mer att hämta.
Musiken tystnar,
händer lämnar varann.
Ögon sluter sig,
kvar är mörker.
Skärseld
och ger demonerna i mig liv.
De skrattar, förnedrar,
nedvärderar mig, säger:
Brinn!
Försvinn! säger jag.
Och jag inser
att det bara är Jag
med mig själv.
Jag brinner!
Jag lovar
för jag kan dö
Jag lovar inte att för evigt vara din
för du kan lämna mig
Jag kan aldrig lova att bli det du vill att jag ska vara
Jag är alltid jag
varför ändra på det när det var just det som fångade dig?
Men jag kan lova och tänker göra det,
för jag lovar
att alltid älska dig
Endast när det är mörkt lyser stjärnorna
ändå fryser han
Stjärnor blinkar ihärdigt och blir önskade av,
har sina formationer som betyder något.
Ändå finns de där uppe,
tar sig utrymme,
håller honom sällskap.
Men de lyser inte med samma sken
Bakom hans fasad döljer sig ett ogenomträngligt mörker
medan stjärnorna lyser för egen eld.
Dock har han förtröstan,
varför annars hans lite skeva leende..?
Sänd honom en blick, en tanke
Gubben i månen känner sig halv.
Något har slitit honom itu. Vill inte se honom.
De som ser honom har ingen uppfattning om vem han är.
Tittar de verkligen? Vill de se? Bryr de sig om honom när de sitter där nere,
omslingrade, ensamma, frågvisa? De kollar upp på honom,
med någon annan i tankarna -
men vem ser de inte om inte honom?
Vem ser gubben i månen?
Gubben i månen
Det är fullmåne i kväll.
Gubben i månen verkar ledsen.
Han ser bekymrad ut. Vad ängslas han över? Oss, människosläktet på jorden? Livet?
Han lyser efter uppmärksamhet, vem kan undgå honom?
Ändå är han ensam, där uppe i det blå.
Håller jorden på tryggt avstånd,
varken närmare eller längre ifrån låter han någon komma.
Hans kraft är stark. Vill att någon ska komma och rubba honom i hans lopp.
Han kan se hur man kollar på honom, med någon i tankarna som i sin tur också ser upp på honom och ger sin tanke tillbaka. Någon annanstans kan han se ett par tätt omslingrade i en kyss. En vilsen själ som med blöta ögon ber en bön.
Han låter sitt ljus spela över havets vattenyta
och sänker ro till människorna i natten.
Kyla
En speciell lukt.
Armar som man vet inte släpper.
Tiden står stilla. Ro i kroppen.
En frusen själ som längtar efter en stund av värme.