Forgetmenot

Det är fullmåne i kväll.
Gubben i månen verkar ledsen.
Han ser bekymrad ut. Vad ängslas han över? Oss, människosläktet på jorden? Livet?
Han lyser efter uppmärksamhet, vem kan undgå honom?
Ändå är han ensam, där uppe i det blå.
Håller jorden på tryggt avstånd,
varken närmare eller längre ifrån låter han någon komma.
Hans kraft är stark. Vill att någon ska komma och rubba honom i hans lopp.
Han kan se hur man kollar på honom, med någon i tankarna som i sin tur också ser upp på honom och ger sin tanke tillbaka. Någon annanstans kan han se ett par tätt omslingrade i en kyss. En vilsen själ som med blöta ögon ber en bön.
Han låter sitt ljus spela över havets vattenyta
och sänker ro till människorna i natten.