Forgetmenot

Det har varit underbara dagar på Åland. Sol och bad varje dag, vill bara ha mer. Men ändå är det lagom, lever man i den tillvaron tills man fått nog skulle det nog inte vara lika skönt. En båttur ute på fjärden hanns också med, och även en teateruppsättning uppe i byn. En äkta lantlig uppbyggd teater, men med mycket historia i om Kvinnorna på Erkas. Ett bevis på att även den minsta, obetydliga amatörteater kan vara lika bra, om inte bättre än andra stora pjäser. Även den här gången såg jag en örn cirkulera över oss, när jag som bäst låg och flöt i sjön. Gick snabbt upp för att inte riskera att den skulle tro att jag var en fisk i vattnet, så som jag trivs där. En skadad liten fiskmåsunge, som så småningom dog i solen, blev ett oskyldigt byte för fågeln. Men jag har ingen aning om vad som hände den, min morfar begravde den i vassen. Jag hörde senare hur fiskmåsar flög och skriade, som om det var dess föräldrar. Lite tråkigt, den var jättesöt där den låg död, som om den till slut utmattad lät livet flyga ur den. Då som mest, kände jag mig som en handikappad utan en kamera. Nu som mest vill jag ha en riktigt fet systemkamera, att fånga mina ögonblick med. Komponera livet så som jag ser den, frysa bilder. Under dessa fem dagar gav jag mig i kast med att läsa två böcker till och med, som jag inte trodde att jag skulle kunna bli klar med. Men eftersom vi också förskjöt hemresan en dag, så hann jag med det. Kungens Anna och Ingens Anna, av Ulla - Lena Lundberg. Jättebra, verkligen. Jag har verkligen fått små guldkorn av min mormor som brukar säga att jag borde läsa böcker som hon har läst. Det var samma sak i fjol när jag läste Elsie Johanssons böcker om Nancy, Glasfåglarna och Mosippan, som jag tycker har samma tema med dem här böckerna. Anna och Nancy har båda två en betydande men frånvarande pappa genomgånget under böckerna. Och man får följa dem från livets början till dess slut genom alla böckerna. Nancy lever i ett bra beskrivet Sverige på 30-talet, i ett torp kallad efter faderns namn TåPelle. Och Annas pappa är för henne Kungen, och deras torp som är det minsta på Ålands Kökar blir känt som Kungens. De kämpar på och en dag träffar Anna Staffan, en målare som avbildar Kökar i sitt konstnärsskap, som hon flyttar med till Stockholm. Människor menar vad de säger. Det trodde Anna fullt och fast och handlade därefter. Något som man själv får tolka som positivt eller negativt. De var jättebra i alla fall, med mycket budskap och innehåll. Om kärlek och klokhet, och att man kan öva sig i kärlek, lära sig tillgivenhet, uthärda sitt liv. 

"Den har hållit min tid, " sa hon halvhögt. Förargad märkte hon att hon grät. Vad kunde hon annat göra än lägga sig igen? Omedvetet vände hon sig mot Staffan i sängen, så som hon hade gjort i långt över fyrtio år, med handen redo att smeka. På vilket sätt bevarar kroppen sina minnen? Undrade hon. Cellerna dör och blir ersatta av nya. Hur överför den döda cellen sina minnen? Hur kan den nya ta emot och lagra och i sin tur överföra sina minnen? Fysiskt var hon utbytt sedan länge sedan hon hade berörts: en hand på hennes knä, fingrar som lyfte hennes haka, en arm som passade hennes axlar, en kropp som lämnade henne i sådan vila. Minnet var inte bara lagrat i hjärnan, det hade lämnat sitt avtryck i alla celler, det fortsatte att överföras, dess levande kropp riste i henne långt efter det att dess bärare hade vänt sig bort.   /  Men hur gärna hade en inte handen fortsatt att smeka. Hur gärna hade hon inte gjort rösten lugn och glad och fortsatt att säga att hon älskade honom. På vilket sätt bevarar kroppen sina minnen? Ännu efter döden växer hår och naglar, cellerna har ännu ett begränsat liv. Hur dör då slutligt cellens minnen? Är döden kanske det att vi befrias från våra minnen och når utanför den värld som omsluter oss som ett ägg, en sfär av minnen? Ännu en gång hade vinden stillnat för fladan. Nu låg fladan i ro. Aldrig, tänkte Anna, är det mera stilla än när hoppet äntligen stillnat. Drömmar, önskningar, kärlek, förhoppning. Lugn ligger fladan, fladan har stillnat. Aldrig är kvällen mera stilla än när ingen längre väntas, då alla har gått. Men så skriade en tärna över fladan, så vredgat att Anna lyfte på huvudet. Tärnan hade svept in utan att hon märkte det och stod nu på huvudet över löjstimmen i fladan, skriade och dök, skriade och dök i över en timme, i långt över någon mätbar tid. Anna satt uppmärksam och koncentrerade sig på fågeln. Hon dök och kom upp, hon dök och kom upp, och Anna väntade på det ögonblick då tärnan inte längre skulle resa sig ur vattnet. Aldrig är ytan mera stilla, tänkte hon, än när tärnan inte längre reser sig, när hjärtat inte längre ropar, när hoppet äntligen stillnat. Frid över minnet, tänkte hon och log, minnet har stillnat. Och i tärnans enträgna arbete skymtade hon en parallell: i människans strävan att förstå och bryta sig igenom det som inte går att förklara gäller det inte bara att nå högt utan också djupt. På botten av förtvivlan spränger man sig kanske säkrare genom skallen än genom den glatta himlakupan där tärnans vredgade skri hänger kvar som människans enträgna varför. På frågan om meningen med sitt liv får hon inget svar, och när hon bryter skalet och når det utanförliggande följs hon av ingen, möts kanske inte heller av dem som gått före. Meddelar sig med ingen, lämnar oss bakom sig. Aldrig är fladan mera stilla."

 Klockan var halv sex i fredags när jag läste ut den andra boken. Sjön låg spegelblank när jag sjönk ned för dagens sista gång.

 

Helt förälskad! I en film som heter Dragonfly. Med Kevin Costner i huvudrollen och Susanna Thompson som hans fru. De är båda två läkare, hon för cancersjuka barn. Hon förorsakas av en bussolycka, och under filmens gång blir han kontaktad av henne genom hennes barn som fortfarande lever, men som är med om nära döden upplevelser. Trots att det inte är en riktig spökfilm så är den riktigt läskig emellanåt vissa gånger. Filmen är mer som ett bevis på att det finns medvetande i olika faser och att det enda man behöver göra är att fantisera, men att fantasi inte bara behöver fantasi. Att det är det man tror och önskar som får en att faktiskt komma dit en gång. En äkta film för mig, med andra ord, som verkligen talar för sig själv till mig. Min mamma som vanligt, som frågade sin T under filmens gång om han tror på det här (spöken?), tror såklart inte. Som vanligt blir jag irriterad, besviken. Det enda som behövs är som sagt: tro. Något många har svårt för, fastän det är det lättaste som finns. En jättebra film, med mer än bara det man ser och ett oförutsägbart slut. Symbolisk, tillitsfull och otroligt vacker.

Jag är väldigt typisk av mig. Allt typiskt händer mig. Som härom veckan när jag skulle kolla på Hells kitchen som jag hade spelat in. Det första jag tänkte när jag började titta var att det skulle vara ganska otroligt att det, trots att jag hade räknat ut att jag skulle få in hela programmet, skulle vara dead end precis så att man inte får veta vem som vinner. Är det då inte precis det som händer? Jo! Typiskt nog. Eller som igår när jag gjorde sönder cd inmataren till min gamla dator som jag skulle kopiera över en låt ifrån. Bara för att. Det som är fascinerande med mig är att det oftast är ganska otroligt, det som händer mig. Antingen positivt eller negativt, men det är alltid typiskt. Typiskt att det ska hända just mig, men jag tror jag gillar det. Det är ju på sitt sätt och vis ganska förutsägande ...

 Jag är så glad. För att jag är så smart, eller rättare sagt tekniskt lagd att jag kan klara av att koppla ihop och få igång en mycket gammal dator som inte borde funka. Det gjorde det inte heller till en början, med en för ny mus. Datorn krävde en sådan där gammal mus som har en rund kontakt och inte en usb kontakt. Trodde inte de fanns längre, men min pappa hittade och tog hem en från sitt jobb. Så äntligen kunde jag sätta på datorn och manöverera den med en mus hjälp. Men det var långsam hjälp, må jag säga. Rörde sig bara några millimeter, så jag drog och drog medan jag hade problem att hitta själva musiken jag var ute efter. Och det ska tilläggas, den musiken var från den tiden jag använde Kazaa som nedladdningsprogam, över sex år sedan vill det säga. Jag hittade alla låtar, och såg att det var precis den listan jag hade fått över till datorn efter den och som jag nu har på cd, men att det av någon anledning var tomrum på en del låtar. Däribland en låt som är helt omöjlig att hitta nu idag, och som jag är i stort behov av. (Kommer nästa inlägg.) När jag väl hade hittat den och lackat satan på musen försökte jag hitta inställningen för den och såg att rörelse stod på lägsta nivån. Det gick snabbt att rättas till, och jag bannade mig själv för att jag inte fattade det på en gång. Den cd:n som jag som sagt har den listan musik på matade jag in i daton, och skulle till att föra över låten på den när det kom upp att cd:n var full och annan info. Så jag tänkte att min andra cd med nyare musik skulle ha mer plats, eller att det av någon mirakulös anledning skulle kunna funka i alla fall. När jag så halvt lutar, halvt går förbi dataskrället för att ta fatt i den som ligger på soffan händer förstås det typiskt otänkbara ... Jag går in i den öppna cdrom enheten och den går såklart sönder, går inte att mata in. Pappa hör nedifrån hur det låter när jag försöker få in den och kommer förstås upp och skäller. Jo tack, jag vet, jag är klantig. Som om inte jag förbannar mig själv mest. Gammal dator, så spela roll ... men inte precis när jag behöver den som mest. Diskett är min nästa enda möljliga tanke. Men som om inte det skulle vara ännu mer gammaldags. Letade upp en i alla fall, men låten fick såklart inte plats på den. Min nästa och sista idé var att skicka låten till mig själv genom att först skicka den till en kompis över msn och sedan få tillbaka den till min andra dator. Sagt och gjort, tur att internet funkade även på den gamla datorn. Annars hade det varit kört. Men nu har jag låten! =D Efter att både ha jävlats med mig själv och tackat för att jag kunnat klara av det. Tur att låten funkade sen ...  

Som en ny person har jag gått ut från frisörsalongen, och det positivt, de senaste två gångerna mitt hår fått sig ett lyft. Farligt dyrt är det inte för att vara en sådan lyx. Det är ett riktigt klipp det! Frisören gör det, och det gör verkligen min! Han är för bra för att vara sann helt enkelt. Han hade inte glömt mig sedan förra gången heller, vilket var lite kul. Man sitter bara och njuter av hans händer, som är snabba och vet vad de gör. Bra på att massera och tvätta är de också. När man får produkter ingnuggat i håret som luktar gott av sådant som man bara får av frisören, vet man att man sitter hos frisören. När han hade kammat fram luggen kunde jag utan att bli allt för tagen på bar gärning betrakta honom och det han gjorde. Jag var lite nyfiken på vad hans tatuering som han bar på ena underarmen betydde, men vågade inte fråga. Fast man kanske vill prata så vill man inte störa honom i hans arbete. Fokuserad och ordentlig, men framförallt duktig är han på det han gör. Den mannen är fantastisk. Liksom förra gången tyckte jag att han gott kunde ta lite mer, fastän jag då sade att jag ville ha kvar längd. Idag var jag mer frikostig dock, och gav honom ännu mer fria händer och ville att han skulle komma med någon kul idé. Förändring som sagt, sade jag, ville jag se. Och det gjorde han. Han fick försäkra mig om att vi kan ta ännu mer nästa gång jag kommer, självklart gör jag det ;) Det är allt för lätt att vilja kapa av mer, när man väl har börjat. Det är som med en grop som inte är en grop ju mindre man tar. Men till slut har man ju inget hår kvar på huvudet. Lätt på foten hängde jag kvar i centrum och provade kläder, shoppade mig en tröja med musse och mimmi tryck på från Mango och införskaffade en present till min pappa som fyller år på söndag. Till slut unnade jag mig en marängsviss från McDonalds och begav mig hemåt. Turen var på min sida även där, då det var en ganska så folktom buss. Skönt det! Men den där marängsvissen, lite god, men den var inte värd sina tjugo kronor ...

Jag känner mig verkligen nedbruten, som om jag vore fysiskt deprimerad. Men framförallt är jag chockad över att man kan bli så påfrestad av en relation till en person. Hur en annan människa kan ha så mycket inflytande på en, oavsett vad man i sinnet bestämmer sig för vad man känner och hur man ställer sig till den personen. Jag har litat, trott och hoppats på att det skulle kunna förändrats, och det är det enda man kan fortsätta göra. När man trots, eller kanske tack vare det, kommer till en punkt där det inte längre handlar om självförtroende att bryta sig loss, vilket man nog kan uppbåda från sin svaghet om man vill, spelar inget och allt roll. Då är det som svart och vitt vad som är okej eller inte. Det man kan lära sig är att en person är inte någon utan sin person. Hur den människan lever, hur hon mår, vad den gör, alla hennes värderingar och val, tankar och uttalanden - det påverkar en. Mycket mer än vad man tror ...