Som ny och som förr
Det har varit underbara dagar på Åland. Sol och bad varje dag, vill bara ha mer. Men ändå är det lagom, lever man i den tillvaron tills man fått nog skulle det nog inte vara lika skönt. En båttur ute på fjärden hanns också med, och även en teateruppsättning uppe i byn. En äkta lantlig uppbyggd teater, men med mycket historia i om Kvinnorna på Erkas. Ett bevis på att även den minsta, obetydliga amatörteater kan vara lika bra, om inte bättre än andra stora pjäser. Även den här gången såg jag en örn cirkulera över oss, när jag som bäst låg och flöt i sjön. Gick snabbt upp för att inte riskera att den skulle tro att jag var en fisk i vattnet, så som jag trivs där. En skadad liten fiskmåsunge, som så småningom dog i solen, blev ett oskyldigt byte för fågeln. Men jag har ingen aning om vad som hände den, min morfar begravde den i vassen. Jag hörde senare hur fiskmåsar flög och skriade, som om det var dess föräldrar. Lite tråkigt, den var jättesöt där den låg död, som om den till slut utmattad lät livet flyga ur den. Då som mest, kände jag mig som en handikappad utan en kamera. Nu som mest vill jag ha en riktigt fet systemkamera, att fånga mina ögonblick med. Komponera livet så som jag ser den, frysa bilder. Under dessa fem dagar gav jag mig i kast med att läsa två böcker till och med, som jag inte trodde att jag skulle kunna bli klar med. Men eftersom vi också förskjöt hemresan en dag, så hann jag med det. Kungens Anna och Ingens Anna, av Ulla - Lena Lundberg. Jättebra, verkligen. Jag har verkligen fått små guldkorn av min mormor som brukar säga att jag borde läsa böcker som hon har läst. Det var samma sak i fjol när jag läste Elsie Johanssons böcker om Nancy, Glasfåglarna och Mosippan, som jag tycker har samma tema med dem här böckerna. Anna och Nancy har båda två en betydande men frånvarande pappa genomgånget under böckerna. Och man får följa dem från livets början till dess slut genom alla böckerna. Nancy lever i ett bra beskrivet Sverige på 30-talet, i ett torp kallad efter faderns namn TåPelle. Och Annas pappa är för henne Kungen, och deras torp som är det minsta på Ålands Kökar blir känt som Kungens. De kämpar på och en dag träffar Anna Staffan, en målare som avbildar Kökar i sitt konstnärsskap, som hon flyttar med till Stockholm. Människor menar vad de säger. Det trodde Anna fullt och fast och handlade därefter. Något som man själv får tolka som positivt eller negativt. De var jättebra i alla fall, med mycket budskap och innehåll. Om kärlek och klokhet, och att man kan öva sig i kärlek, lära sig tillgivenhet, uthärda sitt liv.
"Den har hållit min tid, " sa hon halvhögt. Förargad märkte hon att hon grät. Vad kunde hon annat göra än lägga sig igen? Omedvetet vände hon sig mot Staffan i sängen, så som hon hade gjort i långt över fyrtio år, med handen redo att smeka. På vilket sätt bevarar kroppen sina minnen? Undrade hon. Cellerna dör och blir ersatta av nya. Hur överför den döda cellen sina minnen? Hur kan den nya ta emot och lagra och i sin tur överföra sina minnen? Fysiskt var hon utbytt sedan länge sedan hon hade berörts: en hand på hennes knä, fingrar som lyfte hennes haka, en arm som passade hennes axlar, en kropp som lämnade henne i sådan vila. Minnet var inte bara lagrat i hjärnan, det hade lämnat sitt avtryck i alla celler, det fortsatte att överföras, dess levande kropp riste i henne långt efter det att dess bärare hade vänt sig bort. / Men hur gärna hade en inte handen fortsatt att smeka. Hur gärna hade hon inte gjort rösten lugn och glad och fortsatt att säga att hon älskade honom. På vilket sätt bevarar kroppen sina minnen? Ännu efter döden växer hår och naglar, cellerna har ännu ett begränsat liv. Hur dör då slutligt cellens minnen? Är döden kanske det att vi befrias från våra minnen och når utanför den värld som omsluter oss som ett ägg, en sfär av minnen? Ännu en gång hade vinden stillnat för fladan. Nu låg fladan i ro. Aldrig, tänkte Anna, är det mera stilla än när hoppet äntligen stillnat. Drömmar, önskningar, kärlek, förhoppning. Lugn ligger fladan, fladan har stillnat. Aldrig är kvällen mera stilla än när ingen längre väntas, då alla har gått. Men så skriade en tärna över fladan, så vredgat att Anna lyfte på huvudet. Tärnan hade svept in utan att hon märkte det och stod nu på huvudet över löjstimmen i fladan, skriade och dök, skriade och dök i över en timme, i långt över någon mätbar tid. Anna satt uppmärksam och koncentrerade sig på fågeln. Hon dök och kom upp, hon dök och kom upp, och Anna väntade på det ögonblick då tärnan inte längre skulle resa sig ur vattnet. Aldrig är ytan mera stilla, tänkte hon, än när tärnan inte längre reser sig, när hjärtat inte längre ropar, när hoppet äntligen stillnat. Frid över minnet, tänkte hon och log, minnet har stillnat. Och i tärnans enträgna arbete skymtade hon en parallell: i människans strävan att förstå och bryta sig igenom det som inte går att förklara gäller det inte bara att nå högt utan också djupt. På botten av förtvivlan spränger man sig kanske säkrare genom skallen än genom den glatta himlakupan där tärnans vredgade skri hänger kvar som människans enträgna varför. På frågan om meningen med sitt liv får hon inget svar, och när hon bryter skalet och når det utanförliggande följs hon av ingen, möts kanske inte heller av dem som gått före. Meddelar sig med ingen, lämnar oss bakom sig. Aldrig är fladan mera stilla."
Klockan var halv sex i fredags när jag läste ut den andra boken. Sjön låg spegelblank när jag sjönk ned för dagens sista gång.