Old
Regi: M. Night Schyamalan
Manus: M. N. S., Pierre-Oscar Lévy, Frederik Peeters
Skådespelare: Gael García Bernal, Vicky Krieps m.fl.
En familj anländer till en resort där de blir varmt och personligt bemötta av personalen då de får en ankomstdrink vid entrén. Guy och Prisca går igenom en skilsmässa medan barnen Trent och Maddox blir kompis med resortchefens son Idlib. Tillsammans med några andra gäster får de kännedom om en orörd strand som ska vara helt fantastisk. Men de inser ganska snart att det är något konstigt med platsen. De börjar åldras, och det snabbt. När de försöker gå tillbaka samma väg som de kommit svimmar de av. De är fast på en strand som föråldrar dem, och de måste komma på hur de ska komma därifrån för att ens kunna överleva dagen.
Det här är ett ganska mediokert manus men med ett riktigt spännande koncept. Karaktärerna var ytliga och stereotypa, vilket bara förstärktes av temat att tiden gick fort för dem. Det gick för fort och det hade behövt vara lite mer trovärdiga beslut och mindre effektsökeri för att kunna göra en bra film av det här temat. Nu tog karaktärerna bara ologiska beslut som man inte förstod alls. Ändå njöt jag verkligen av att se den här filmen och såg hela tiden fram emot vad som skulle komma härnäst. Jag älskade konceptet - men det är ett mysterium för mig att Schyamalan inte bara ber någon annan skriva manusen på hans koncept och historier, som ju ändå är originella idéer. Utförandet är däremot inte bra. Det är ytligt och typiskt och replikerna är övertydliga, vilket inte bara fördummar publiken utan också karaktärerna. Till exempel skäller den femtonåriga Trent på sina föräldrar att han inte ska göra som dem och aldrig skilja sig. Alla karaktärer har sina olika problem och man både förstår och överraskas hur det kommer urarta sig för dem då alla åldras på sina sätt, vilket blir visuellt för mycket. Jag gillade slutet dock, och det är kul att se vår allas Gustaf Hammarsten prestera i en betydande roll i filmen.
Filmen är en adaption av ett seriealbum med samma titel som han fick i fars dag-present av sina tre döttrar, och som fick honom att fundera på åldrande och död.
Malignant
Regi: James Wan
Manus: James Wan, Ingrid Bisu, Akela Cooper
Skådespelare: Annabelle Wallis, Maddie Hasson, George Young m.fl.
På Simion Research Hospital ska man äntligen ta bort en cancersvulst på en patient som har levt med den ett tag. Men patienten Gabriel är som galen och bryter sig loss från bältessängen och dödar alla i sin väg. Tjugosju år senare lever Madison i en destruktiv relation med Derek som hon dessutom väntar barn med. När hon blir kastad mot en vägg och börjar blöda från huvudet försöker hon fly och låser in sig i sovrummet. När hon låser upp igen och går ned hittar hon honom mördad. Därpå följer syner som om hon vore med när denna varelse väljer sina offer att döda ... Det blir upp till polisen med hjälp av Madison och hennes syster att ta reda på vem det är och stoppa honom.
Wans nya skräckfilm som han har skrivit ihop med hjälp av sin fru Ingrid, har fått oförtjänt lite beröm och hajp runt sig. Det är en helt annan ingångspunkt än vad man är van att se från honom och tyvärr blir filmen också lite splittrad. Man vill säga lite för mycket, men jag förstår också varför man vill det. Filmen urartar sig till att bli mer av en thriller när skräcken upphör att vara läskig. Jag vill påstå att det är en blandning av Saw och The conjuring, när det är både övernaturligt och konkret på samma gång, med en väldigt tydlig lösning, vilket också bidrar till den splittrade känlsan.
De första fyrtiofem minutrarna är riktigt läskiga, sedan upphör det tyvärr när den riktiga storyn kommer igång. Man är lite före filmen hela tiden och det förtar effekten att det är en Wan-film. De så kallade tvistarna är förutsägbara. Det hade varit bättre att tvista om tvisten och bestämma sig för det ena eller andra. Nu känns det nästan som två slut som om man vill få till ett alternativt slut, även om det inte är så, vilket gjorde mig besviken. Men underhållningen är det inte fel på och utan att avslöja något så är det snarare för kul och skruvat. Det är ett tacksamt tema att göra skräck på, och utan att spoila tvisten blir jag definitivt inspirerad att hitta på en egen kortfilm om ämnet ECT i skräckgenren efter den här filmen.
En komikers uppväxt
En komikers uppväxt
Regi: Rojda Sekersöz
Manus: Jonas Gardell
Skådespelare: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Jakob Eklund, Ulla Skoog m.fl.
Juha, 12 år försöker passa in i sin klass genom att vara klassens clown. Han är den enda som, till lärarens stora förtret, ställer upp och bidrar med något på roliga timmen. Den enda som ger lite uppskattning är hans bästa kompis Jenny som är kär i honom. Själv är han kär i den söta Liv. Hans andra vän Thomas är klassens hackkyckling och är också den som man får mest sympati för. Jakten på acceptans blandas med scener från när Juha i vuxen ålder står på Göta Lejons scen och blivit känd. Kväll efter kväll går han ut och får publikens jubel. Men minnena jagar honom ...
På SVT-play står det tydligt att det inte är en film för barn, men det är smärtsamt tydligt att även barn borde se den här filmen. Mobbing är ett ämne som aldrig kommer gå ur tiden och måste bekämpas och förebyggas på alla nivåer. Det är en djupt tragisk film som gestaltar problematiken att vilja ha kompisar som man vill ställa upp för samtidigt som det betyder att man sviker andra, de riktiga vännerna. Det är en ständig känsla av obehag och absurditet i filmen som skådespelarna och regissören lyckats fånga och gestalta väl. De vuxna och deras insyn med förståelse i barnens värld är frånvarande vilket bl.a. visas upp genom ett för pojken ofrivilligt kalas där det blir han som får trösta sin mamma i slutet.
Det är väl valda scener av mobbing; hot om våld, ensamhet i matsalen och sådana när man blir tvingad att bevisa sin vänskap för det tuffa gänget på olika sätt.
Man sätter både skrattet och gråten i halsen, för filmen bjuder verkligen på det ena och andra. I förbifarten får man till exempel se en pung titta fram under en kalsong.
Trots att filmen andas 70-tal är det ett ämne som är tidlöst och som måste behandlas av alla åldrar. Jag skulle säga att det är i mellanstadiet som det börjar bli somvärst och då det kan bli som jobbigast. I värsta fall kan det såklart fortsätta upp i åldrarna. Så håll dina barn i handen och se filmen!
No time to die
Regi: Cary Joji Fukunaga
Manus: Neal Purvis, Robert Wade, Cary Joji Fukunaga, Phoebe Waller-Bridge
Skådespelare: Daniel Craig, Léa Seydoux, Rami Malek, David Dencik m.fl
Bond är äntligen lyckligt kär och har ett förhållande med Madeleine sen Spectre. Hon säger att om det ska funka behöver han komma över Vesper (Casino Royale) vilket leder honom till hennes grav. Den första biljakten är snart igång och då han känner sig förrådd av Madeleine skickar han iväg henne för att aldrig ses igen. Filmen tar vid fem år senare i ett labb där man har tagit fram ett vapen i form av dna-kodade nanorobotar som är skapade för att kål på specifika personer. Vår nu pensionerade Bond, tillsammans med den nya agenten med hans förra nummer, tar på sig uppdraget att rädda världen åter igen.
"Ut med det gamla, in med det nya" som det sades i filmen - och det är precis det filmen vill göra. Det här är slutet på en era med Daniel Craig i spetsen. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen: Connery är Bond-favoriten men efter honom kommer definitivt Craig. Dessa med Craig är rena actionfilmer och går inte att jämföra med de äldre originalfilmerna som är mysiga agentfilmer.
Det är helt rätt tema för denna avslutande film med Craig, och helt rätt uppdrag. Alla ingredienser som ska finnas med är där, inklusive hetsiga biljakter. Flera hyllningar ges ut och går tillbaka till de äldsta skådespelarna av M och framförallt till den första filmen, Casino royale och kärlekshistorien i den.
Vissa luckor och ljumma detaljer finns det, men de ögonblick av skönhet, tajming och den humor som bara Bond kan uppbåda, överglänser allt. Slutet är episkt!
Filmdagbok del 156
4/9 Knowing 7/10
14/9 Malignant 6/10
18/9 Känn ingen sorg 5/10
24/9 The rental 5/10
25/9 Fatal attraction 7/10, The awakening 7/10
30/9 No time to die 8/10
