Filmdagbok del 28
4/12 Varghunden (White Fang) 8/10, The uninvited 7/10, Silent Hill 2/10, Djungelboken (1942) 5/10
8/12 Inception 9/10
12/12 Sex and the city 6/10
14/12 Pianisten 8/10
25/12 Änglagård, tredje gången gillt 5/10 Kontakt 8/10
29/12 Svinalängorna 7/10
Efterskalv
Jag känner igen mig om nätterna. Ligger och kan inte somna, tankarna finns där hela tiden på olika sätt, och känslan, ångesten. Undrar vad klockan kan vara. Förra julen var perfekt, den bästa på länge. Jag var trygg med någon, kan till och med peka ut höjdpunkten. Sen kom traumat. Tror att det bara hela tiden kommer nytt och att det går att glömma den förra ångesten, men vet och har sagt det själv att det bara har lagts på mer och mer och blivit tyngre. Ångest efter ångest, trauma efter trauma. Har man en gång varit med om ett trauma, kommer man med största sannolikhet att få vara med om ett igen, som att man skulle dra till sig det - enligt statistik. Psykiskt som fysiskt, går det att förstå att man är mottaglig - men varför? Våldtagna tjejer har i de flesta fallen blivit det flera gånger. Har man blivit våldtagen en gång, löper man stor risk att hamna i liknande situation igen, som om de skulle ty sig till det - enligt statistik. Kul, skönt - verkligen! Att inte veta om det kommer hända igen, utan om när. Det är inte längre toppen på isberget, jag ser nedåt nu, känner hela bördan. Efterskalv från något som inte ens syns. Ser jag? Vill jag se? Posttraumatiska jävla helvete! Vad gör man åt något som man inte kan göra något åt?
God jul, eller nåt ...
God jul, ska man väl säga då. Det kändes fortfarande konstigt att det var jul när det hade hunnit bli julafton igår. Konstigt och jobbigt! Men som alltid är julafton en helig dag för mig, och det enda man kan göra är att vara här och nu på just julafton med de traditioner man har. Det vill säga Kalle Anka, maten, Karl-Bertil Jonssons jul, Svensson Svensson. Min egna lilla tradition ett tag var filmen Medan du sov, men den har inte gått på teve sedan två år tillbaka. Den saknar jag, romantisk och fin i juleider. Istället slutade julafton i år med att jag såg slutet på Tomten är far till alla barnen och Hajen 3. Kunde inte lyssna på Westlifes nya album eftersom jag inte fick den, men annars brukar även det hända på julaftonskvällen.
Julen är mycket om tevetittande och mat. Tomten finns inte längre! Julklappar är en liten del, vilket idag ger en större tillfredsställelse att ge. Desto mer kanske man också uppskattar det man får, på samma sätt, i och med att det är någon som ger en det man önskar eller överraskas över. I år älskar jag verkligen julmaten, det som är detsamma varje år. Men just den här julen uppskattar jag det förvånande mycket. Älskar sillen, den gravade laxen med hovmästarsåsen, julskinkan med rödkål som jag tror att jag för en gångs skull börjat gilla lite och snapsen som är ett nytt inslag för mig, så länge den är god och inte finns där bara för att. Annars är det julmust, som jag förut inte gillat så mycket men som jag nu älskar att dricka mig otörstig på ... och nötknäckandet.
Karl-Bertil Jonssons jul
Är hemma efter en termin på Marieborg. En mycket händelserik termin, som började bra men som blev allt tyngre och tyngre. Jag har lärt mig en massa, och haft roliga lektioner. Vi har dessutom på en grupp utöver skoltid arbetat med ett julspel som traditionen på skolan är Karl-Bertil Jonssons jul. Igår hade vi äntligen uppvisning i två omgångar dessutom, och jag fick rollen som den ömma modern, en rik människa och barn i en arbetarfamilj. Vi hade tre pedagogettor som kom med idén att vi från början skulle vara en arbetarfamilj som försöker få julen att gå ihop, och där föräldrarna i andra scenen blir berättare av texten och med de andra klär ut sig till rika och fattiga och som huvudpersoner, de som blev tilldelade rollerna. I en scen som blev döpt "mardrömmen" sitter jag med Tyko och lillasystern medan Karl-Bertil sover, och frossar pepparkakor och äpplen. Stilla natt börjar ljuda, och vi sitter och njuter en liten stund innan musiken byts ut till något med ett rasande tempo och där vi ska börja äta snabbare och glupskare. Äckla oss, helt enkelt! Jag droppade äppelsaft över hela mig, drog med äpplet utmed halsen så att jag fick en allergisk reaktion efteråt, tryckte i mig pepparkakor och smulade över mig som ett regn att fånga upp med tungan men som jag snarare bara duschade i - slösade ohämmat med andra ord - och slickade, sög på fingrarna - allt för att det skulle vara så äckligt som möjligt, som var vår uppgift. Under tiden vankade de fattiga runt omkring oss och samlade ihop smulorna, och Karl-Bertil sov framför oss på scenen. Tvärt tystnar musiken, och Robin Hood kommer inridandes på en imaginär häst, (M gjorde det suveränt, härlig som hon är, rollen passade henne :) och Karl-Bertil vaknar upp i nästa scen med orden Ta från de rika, och ge till de fattiga. Älskade även hennes egna formulering Bort, kaptialistiska mardröm! Haha. Underbart kul! Vi hade flera scener som vi gjorde till våra egna, och tydligen var det en man efteråt som sade att det var den bästa föreställningen av Karl-Bertil som satts upp på skolan under de fyra år som de haft traditionen. Det var vårt mål! And we did it! Ett par klipp ligger uppe på facebook, men vi ska få hela filmen som en kamera bandade in under första föreställningen efter jullovet. Nu kommer jag sitta på julafton och citera varje replik när vi sitter och kollar. Men inte var jag bara så öm inte. Jag fick allt in ett par egna repliker, och lekte lite med Tyko jag.
Perspektiv med våra egna ögon
Jag har äntligen läst klart en blogg till dagsläget. Ellrer snarare tyärr. När jag först hittade den satt jag uppe till halv två första natten, då jag till slut fick tvinga mig själv att stänga ned och lägga mig för att försöka somna eftersom att det var skola dagen efter. Jag fortsatte eftermiddagen och kvällen därpå, och fortsatte så i ett par dagar innan jag bestämde mig för att ta en månad per dag. Ibland funkade det, ibland inte. Jag kunde gå in på nästa, och blev tvungen att tvinga mig att sluta någonstans i mitten. Sträckläsning på hög nivå! Som en bok man inte kan lägga ifrån sig, och som man sedan önskar att man inte läste så fort för att den var så bra. Det är en tjej som driver
bloggen; hon förlorade sin pojkvän, sin älskade kärlek, och födde därefter deras son. Det går inte med ord beskriva hur vissa saker känns, men hennes ord går rakt in i hjärtat. Jag har gråtit och skrattat med henne i hennes inlägg, och man finner ett sådant medlidande som det inte heller finns några ord för. Riktigt sorgligt med den verklighet som drabbar vissa människor, en tragedi som man aldrig helt kommer komma över. Hårt och svårt, man ska inte behöva förlora för att veta vad man har/hade. Jag sänder varma tankar till en mycket stark tjej som inte förtjänar det hon fått. Vem kan någonsin förtjäna något så grymt som livet ibland ger? Jag hoppas att hon får och kan hitta det hon förtjänar. Vad man än kan ge och uttrycka, är varje människa ensam i sin ångest. För det är ändå där någonstans man vill vara ensam med sitt. Fastän det kan göra så ont att läsa om andras ångest, finns det styrka och identifikation. Det ger en mod att ta till sig, för att våga möta sig själv både i och utanför ångesten. Samtidigt är vi alla ensamma. Vi har våra egna perspektiv, den utifrån har inte samma perspektiv som den som lever med det den lever med. Men skillnad på att själv känna samma sak. Hur kan
någon annan veta hur det känns för
mig? även om man känner någon. - Men någonstans och någon gång ska vi väl alla få finna ro. Det ironiska är, som jag kunde läsa för inte så länge sen, att hennes förlorade kärlek var adopterad från Colombia.
Bloggens författare som jag följde dessförinnan (och fortfarande kikar in på), var även han därifrån. Det är som att livet ger mig en käftsmäll, som skriker
Känn! Som att mitt eget inte vore tillräckligt ...
Notting Hill i min hjärtehylla
Notting Hill - går inte att sägas för mycket om den. Jag börjar alltid gråta till den. På slutet när hon gör sin berömda replik, och han jagar tiden för att hinna ikapp henne.
"How long are you intending to stay here in Britain?"
"Undefinitely".
Då som först började tårarna rinna. Jag var rädd att det inte skulle komma först, jag ville ju snyfta. Äntligen kom det. Det är så vackert, så romantiskt, så lyckligt! Det är simpelt, men ändå så stort.
Kan jag säga för många gånger hur mycket jag gillar den här filmen? Och jag har den i min ägo ... det var första gången jag såg den sedan jag köpte filmen.
Choklad med chilipeppar
Försökte frossa i glass, men den var för stark med chilipepparsmak så den fick ta plats i frysen igen. Tänker poppa popcorn och lägga mig i sängen och se en film att gråta till nu.
Kära jultomten
Kära jultomten
Kommer jag få några klappar i år? Förtjänar jag det? Får jag önska mig?
Vill och vill, det finns sådant som man måste ha också. Bara pengar i julklapp kommer just gå till nödvändigheter som linsvätska, torrschampo, grejer till håret - jag skulle i och för sig vilja ha en locktång. Jag vill ha en plånbok som också är en nödvändighet, en med många fack men ändå inte för stor sådan. Och så en liten en som man kan ha när man bara ska ha med sig lite pengar någonstans utan att behöva ta med sig hela plånboken. Då vill jag på samma gång ha en liten handväska med långa, reglerbara band som man lätt kan ha om man är ute någonstans en kväll till exempel. Jag vill ha böcker; John Ajvides nya bok, Paulo Coelhos Brida och Att skriva filmmanus av Fredrik Lindqvist. Nora Roberts och Danielle Steel går alltid hem hos mig, men böcker är en passion, så en bra sådan är alltid uppskattat när det hittas en som man tror är bra och som visar sig vara det också. Likaså filmer, Inception vill jag ha i min samling. Nagellack och smycken är också något som man inte kan ha för mycket av. Uggs är något som jag ska ha till efter jul, oavsett om du tillverkar dom eller inte. Läs, det är skillnad på att ska ha och vilja ha. Ska-ha-grejerna måste jag ju ändå ha förr eller senare.
Nu vet du, du känner ju mig. Men överraska mig! Överraskningar är en kortvarig, men uppskattad gest. Bara tomtenissarna vet att jag spanar in Iphones ...
Kaos i tankar
Jag har så mycket i mina tankar nu som jag inte kan kontrollera. Så mycket jag vill hinna, och sådant som jag måste hinna. Med alla måsten kommer det flera sådana för att det första ska gå igenom. Som att planera en resa till Malmö vilket har visat sig vara svårare än vad jag trodde, men inte är det resan jag borde lägga fokus på när det är det jag ska göra där som är grejen, dvs antagningsprov. Så plötsligt har jag två monologer jag måste arbeta med. Tur att de bara kräver en text, men jag vill å andra sidan inte lägga den första åt sidan som är arbetet här på skolan. Kan kanske vara bra till och med att ha två att skilja på och alternera med, när man behöver paus från den andra. Men jag måste ta mig tid till det, vilket det är väldigt lite med nu. Så mycket nu; en massa repetitioner med vårt julspel om Karl-Bertil Jonssons jul, resplanering och biljettbokning som inte blir av och som nu skär sig på grund av att vissa redan har bokat resa fastän vi är en grupp som ska dit, jag och min fixa idé att jag vill göra ett dansnummer på julkabarén med tyger inblandat dessutom men som jag inte vet om jag är kapabel till som det är nu. Men det vore så kul! Och så dessutom tankar att tänka om mig själv, och det jag känner om hur jag mår. Jag vill läsa böcker om teater och Stanislavskij, och borde läsa om posttraumatisk stress syndrom men tiden räcker inte till. Och så julstressen på det! Jag borde prioritera, borde verkligen sätta mig själv i främsta rummet. Prioritera vad som är viktigast, men också bry mig om vad jag vill och har lust med. Men det är svårt nu. Det jag allra helst vill är att må bra. Men det är också det största, och svåraste projektet.
Overklig natt
Jag har börjat hata mig blogg. Att den inte är helt anonym. Jag kan inte skriva allt utan att människor blandar sig i vad jag gör eller tänker. Skulle jag skriva om vad jag gjorde, eller snarare ville göra och var nära till, inatt skulle jag antagligen bli inspärrad. Känner mig jättekonstig idag. Tom, ett gigantskt hålrum som tagit plats i mig. Trött, men får inte sova. Vill sova, men orkar inte ligga. Ensam, vet inte längre vart jag ska vända mig. Tog mig en nattpromenad i snön, till slut fick en tablett för åksjuka vikariera som sömnmedel. Hörde en knackning som ett hårt, kort dragande mot kylskåpsmaterial. Inte för inte att ljudet lät inifrån köket. Såg ett blinkande ljus svepa runt rummets väggar som skiftade i färger, fastän jag hade dragit ned gardinen. Gick upp för att se vad ett potentiellt spöke ville säga mig. Kollade ut genom fönstret bakom gardinen, såg det blinka. Klättrade upp på diskbänken och kollade ut därifrån. Såg en sos bil stå där utanför med blinkers på. Paranoid att de skulle komma in och hämta mig. Svalde snabbt tabletten, låste upp dörren som för att underlätta för folk om jag inte skulle komma att vakna upp igen. Kände hunger bosätta mig i min kropp samtidigt som illamående. Visste att jag inte borde kunna hallucinera redan, men var osäker på min verklighetsuppfattning då den hade blivit som en ankare på torra land.
Från en Idolfinal till en personlig utläggning om konst
Jag tänkte tidigt att Jay skulle hamna topp tre, och han blev min favorit på vägen någonstans. Det känns inte som att jag följt Idol på samma sätt, eller jo. Jag har missat ett par gånger, men ändå tittat över internet de flesta gånger. Lite träligt att vänta en hel kväll, men det är ju underhållning helt klart. Men Sveriges största musiktävling, som de upprepade gånger säger om Idol, är ju inte helt sant. Sångtävling, jo visst, och en popularitets sådan. De ska sjunga bra, och ha en bra personlighet - främst det, det är det som gör en Idol. Hade lite sms talk med min mamma under programmet då vi såg ensamma på varsitt håll och tycker lika och olika, och då slår det mig: Att ja, jag skulle hellre vilja ha en skiva med Jay än Minnah - ... Han har namnet, Jay Smith, är inte det ett artistnamn redan så säg! Han har hårdrocken som grund, sjunger bra och gör om helt otippade låtar som sina egna och gör det bra också. Som I want it that way med Backstreet Boys, Lady Gagas Bad romance eller det magiska ögonblicket med Madonnas Like a prayer. Bäst, helt klart - och det var lika bra när han gjorde den en andra gång ikväll som publikens val. Men som alla första gånger var första gången bäst, enligt mig. Glädjerysningar över kroppen. Jag såg dessutom en intervju med honom där han säger att han sjöng den till sin första riktiga kärlek, som dog när hon var 21 år. Sorgligt och verkligt, och skandalen med drogerna gav han också en intervju om där han rådde alla unga att inte följa hans fotspår, att det inte är värt det o.s.v. Han sjöng för sin nuvarande kärlek, som de i intervjun under det programmet förklarade var väldigt stark och betydelsefull. Han har bevisat sig mänsklig. Otroheten med Minnah är en annan sak. Ingenting som människor har med att göra, och verkligen inga skvallertidningar eller fans. Visst, jävligt fult att göra något sådant - men att hon ändå var där betyder att de hade/har något betydelsefullt. Han är antagligen den mest "smutsiga" vinnaren i Idols historia. Känner inte att jag tycker synd om Minnah när hon har bevisat sig vara en sådan tjej. Är inte bara lite upprörd just nu, eftersom jag inte riktigt visste om (jag läser inte skvaller) eller trodde på den där otroheten när kärleken var så betydelsefull. Men hon hade antagligen behövt segern mer än Jay. Han klarar sig bra nog på egen hand, och förtjänar mer en andraplats så han slipper idolstämpeln och en massa påtvingade låtar på sin första skiva. ... - Men, skulle jag komma till: varför skulle jag vilja ha en skiva med Jay? Visst han gör en bra egen version av Madonnas låt. Men skulle jag vilja höra den på skiva? Jag vet inte. Som innan Geir åkte ut och han var min favorit, han kunde också sjunga riktigt bra och gjorde Lady Antebellums I need you know helt suverän. MEN, varför skulle jag lyssna på hans version av den, när jag kan lyssna på Lady Antebellum själva som gjort originalet? De blev för fan min Idol efter att jag hörde honom. Ja, tack för den Geir! Men ska man fånga mitt öra och hela min uppmärksamhet ska man kunna skriva musik själv. Behöver inte vara för kunnandets skull, men att ha eget material (!) Jag skulle aldrig i livet köpa en Idol-skiva, just för den skull att det bara är redan kända låtar som är omgjorda. Visst, låt andra skriva åt er - men det är en smärre skam i mina ögon att producera om redan givna låtar som sina egna. Hur skulle det se ut om man gjorde så med filmer överlag? Teater är däremot något hela tiden levande med skådespelare och deras roll, man använder sig av texter (teatermanus) och fastställer aldrig något bestämt då syftet med teater är dömt att misslyckas. Ett musikstycke, en film och en bok måste jag tillägga, är något bestämt och bestående - medan teater är en levande konstart.
Av att vara
Ser du mig när du tittar på mig?
Hör du mig när jag gråter ditt namn?
Kan du känna mig när jag älskar dig?
Gjorde du det då? Det verkade inte så ...
Men det var bara vi två.
Kräv inte av mig.
Ta inte av mig.
Gör dig inte av med mig.
Jag vill du ska känna att skydda mig, inte känna att du vill slå mig.
Jag behöver inte se dig framför mig, bara du är bredvid mig.
Lyssna till mig när jag inte talar.
Älska för att du älskar mig, och inte för att du vill ha mig.
Inception
Har precis sett bästa filmen med bästa killarna och fina L. De fick den stora äran att dela upplevelsen av Inception med mig. Tatata! Första gången för mig, andra gången för ett par andra. Jag är djupt imponerad. En enorm film verkligen, och självklart med ett ämne som berör och fascinerar mig. En orgasm för ögonen och en inre tillfredsställelse som inte på länge har känt sig så tacksam. Fascinerande ämne som jag också tror på, drömmar, vilket väl märks i bloggen - vilket säger mig, ska jag kategorisera detta inlägg inom film eller drömmar ..? Jag väljer att rescensera filmen en annan gång, när jag sett den en andra gång. Jag antar att den går på bio fortfarande, jag kommer vilja gå och se den helt klart - men finns den på dvd än så hoppas jag att tomten ger mig den inslagen i rött paket med röda girlanger. Jag gör min hyllning igen med min dans av rysningar, och går sedan och lägger mig. Kommer drömma bra, längtar in ...
Varför skulle jag bry mig?
Varför ska jag bry mig när ingen annan gör det? Man borde bry sig om sin egen lycka först. Man måste må bra själv först för att kunna ge av sig och vara den man är mot andra. Som uttrycket säger att vem ska älska dig om inte ens du själv gör det - så uttrycker jag det åt andra hållet som att när ingen bryr sig om att man ska må bra och vara lycklig, så är man inte sen att fastna i det själv. Speciellt när man redan mår dåligt. När ingen lyssnar, när ingen fattar, när ingen bryr sig om att det ska vara bra för mig, för andra, att jag ska kunna vara lycklig. Hur fan mår dom själva då, kan man undra. Men nej, då tänker de väl bara på sig själva, att det ska vara bra för dom. Hur fan kan det vara bra om man vet att någon mår dåligt och vill något annat?
Varför ska jag bry mig om min lycka när ingen annan gör det?
Trötthet som är här för att stanna
Idag var jobbigaste bussresan hittills i min bussresekarriär. Det är vinter, det är kallt och trögt att gå. Var tvungen att stressa och var orolig att inte hinna med bussen som skulle gå från Borås resecentrum på grund av den lokala busstrafiken. Men kom med nöd och näppe ned i tid, busschaufförerna stod och derigerade vilken man skulle gå på, beroende på vart man skulle. Puss och hej, och ett "jag älskar dig" - så kom jag sist in i bussen och fick plats längst bak på mittstolen. Visserligen fick jag plats att verkligen sträcka på benen, och förmånen att faktiskt kunna se ut så att jag slapp bli åksjuk. Men jag hade precis fått en sådan fruktansvärd mensvärk precis när jag packade ihop mina saker, utan att förbereda mig helt problemfritt för det. Jag visste ju att jag skulle få, och trodde att det antagligen skulle dröja ännu lite mer som det brukar vid ångesttider. Men nejdå, det krampade lite extra må jag säga. Lyckades somna en stund och vaknade igen glad över att jag lyckats somna bort halva vägen, men jag insåg snabbt att bussklockan gick en timme för sent och att jag ännu hade tre timmar kvar på min fyra timmar långa resa. Det var bara att så snällt sitta och se tiden ticka på med smärtan bultande i mina nedre regioner. Vid Linköping fick samtliga gå av för att byta till sina respektive nya bussar, Stockholmsbussen via Norrköping var tio minuter för sen så jag stod och huttrade med ihopknipna ben innan den kom. Ganska fulla bussar vilket ledde till att vissa norrköpingsresenärer fick byta till bussen bakom för att några som skulle till stockholm skulle få plats. Jag satt dock kvar, plågad som jag var. Chauffören började köra ut men stoppades av att någon i bussen skrek att en bagagedörr var öppen. Han svor till och gick ut för att stänga igen den. Vi rullade åter igen, och då ropar ännu en person att vadå? Jo, en bagagelucka var öppen. Jag blev lika arg jag, varför dessa öppna bagagedörrar? Släng ut skiten, tänkte jag i mitt pms ursinne. Jag var glad att jag åtminstone reste lätt. Äntligen ut på vägen, men fasade för promenaden senare när jag var framme. Väl framme i Nörrköping fick jag vänta i tjugosex minuter på bussen som skulle ta mig till skolan. Jag gick in och väntade i vänthallen och träffade dessutom på en kompis från klassen, men glömde av mig själv i min yrsel att jag snart hade gått ut igen. Orkade och ville inte tanka på mitt kort med pengar, så jag låtsades betala och att det inte funkade och unnade mig att inte må dåligt över det på vägen. Rösten som ropade ut stationerna angav fel namn, men jag var så pass klar och blev glad över att jag i alla fall kan stationerna till och från skolan, att jag lyckades ta mig av på rätt station. Den långa vägen till skolan, som inte alls är så lång men som blir det i snö, blev ännu längre och mina steg kändes inte alls ta mig någonstans. Andas, tänkte jag, och andades. In genom näsan och ut genom munnen drog kylan. Två långa fortrusande tåg passerade mig. Närmare och närmare, fötterna blev tyngre och smärtan lättade. Jag planerade i tankarna vad jag skulle göra, det allra första sätta mig på toaletten och hoppa in i duschen, sedan äta. Sedan blogga. Sedan packa upp det lilla jag hade haft med mig. Duschens varma strålar rann över mig, värmde mig, sköljde min själ och grät med mig. Känner hur det ömmar i vissa kroppsdelar och i själen. Tycker mig hamna i en sorts psykos som för att spela schack med min rädsla. Yrseln kommer gunga mig till sömns. Tröttheten hos en orolig själ i en orolig kropp som vid oroliga nätter, är här för att stanna.