Forgetmenot

Jag har äntligen läst klart en blogg till dagsläget. Ellrer snarare tyärr. När jag först hittade den satt jag uppe till halv två första natten, då jag till slut fick tvinga mig själv att stänga ned och lägga mig för att försöka somna eftersom att det var skola dagen efter. Jag fortsatte eftermiddagen och kvällen därpå, och fortsatte så i ett par dagar innan jag bestämde mig för att ta en månad per dag. Ibland funkade det, ibland inte. Jag kunde gå in på nästa, och blev tvungen att tvinga mig att sluta någonstans i mitten. Sträckläsning på hög nivå! Som en bok man inte kan lägga ifrån sig, och som man sedan önskar att man inte läste så fort för att den var så bra. Det är en tjej som driver bloggen; hon förlorade sin pojkvän, sin älskade kärlek, och födde därefter deras son. Det går inte med ord beskriva hur vissa saker känns, men hennes ord går rakt in i hjärtat. Jag har gråtit och skrattat med henne i hennes inlägg, och man finner ett sådant medlidande som det inte heller finns några ord för. Riktigt sorgligt med den verklighet som drabbar vissa människor, en tragedi som man aldrig helt kommer komma över. Hårt och svårt, man ska inte behöva förlora för att veta vad man har/hade. Jag sänder varma tankar till en mycket stark tjej som inte förtjänar det hon fått. Vem kan någonsin förtjäna något så grymt som livet ibland ger? Jag hoppas att hon får och kan hitta det hon förtjänar. Vad man än kan ge och uttrycka, är varje människa ensam i sin ångest. För det är ändå där någonstans man vill vara ensam med sitt. Fastän det kan göra så ont att läsa om andras ångest, finns det styrka och identifikation. Det ger en mod att ta till sig, för att våga möta sig själv både i och utanför ångesten. Samtidigt är vi alla ensamma. Vi har våra egna perspektiv, den utifrån har inte samma perspektiv som den som lever med det den lever med. Men skillnad på att själv känna samma sak. Hur kan någon annan veta hur det känns för mig? även om man känner någon. - Men någonstans och någon gång ska vi väl alla få finna ro. Det ironiska är, som jag kunde läsa för inte så länge sen, att hennes förlorade kärlek var adopterad från Colombia. Bloggens författare som jag följde dessförinnan (och fortfarande kikar in på), var även han därifrån. Det är som att livet ger mig en käftsmäll, som skriker Känn! Som att mitt eget inte vore tillräckligt ...