Forgetmenot

Man blir alltid så glad av att se Dirty Dancing. Får alltid lust att dansa dirty själv och vara het, och kyssas .... Mmm, så galet! Så härligt, men det är bara jag och M, vi kan liksom inte göra så mycket åt det. Skulle hellre ha en manlig M i närheten. Eller att vi bara för en galen sekund kunde omvändas, haha. Gladast blev jag när Magnus gick vidare till final tidigare ikväll i alla fall. Han, och framförallt Annica förtjänar det verkligen. Jag har sagt det förut, och jag kommer säga det igen om en vecka ;) Jag sms:ade både mamma och pappa att de skulle ringa på honom åt mig där hemma, själv gav jag honom ett sms och fick 50 kronor rabatt på let's dance cd:n och halva priset på valfritt snycke på ur och penn på köpet. Undrar om det funkar att använda varje tillbakasvar på samma vara så att det till slut blir gratis ..? Nej, nu ska jag ta och dansa mig i säng.

Kippandes efter luft försöker jag förstå vad det är som händer. Jag har verkligen fobi för telefoner. "Tänk inte så mycket, bara gör det", får jag till svar när jag försöker förklara det för en kompis. Men så funkar det ju inte, jag måste tänka på att jag ska ringa så att jag ens kommer mig stå framför en telefon, och när jag gör det måste jag tänka på att slå numret rätt och sen måste man tänka efter vad det är man ska säga om man inte redan gjort det. Och då börjar ju rädslan redan där, alltså när jag är så långt ifrån en telefon jag kan komma, men ändå inte eftersom det kan vara det enda syftet för stunden. Jag hatar det verkligen, det inte bara skrämmer som min skräck till spindlar gör, det ger mig en sådan fruktansvärd ångest. Extremt var det idag, då dagen började med att jag slog skallen hårt in i ett hörn och fick en bula, precis invid hårfästet. Sedan dess har jag haft ont i huvudet, och inte alls mått bra. Jag trodde att det kanske skulle kunna gå bättre att ringa, om jag var lite "lullig", men det var snarare tvärtom. Speciellt när man är i en situation där man blir beordrad att göra saker. När det är ens uppgift! Nej, det går bara inte. Försökte med all min förmåga uppbåda något som skulle kunna likna kraft, när jag stack ifrån och satt minst två timmar för mig själv i biblioteket. Men icke, jag tänkte snarare det jag hade sagt innan, när jag förklarade att jag inte kunde ringa och retoriskt frågade högt rätt ut vad jag skulle göra, gå och hänga mig. För jag insåg där i min ensamhet att det största är besvikelsen. Den som blir besviken på mig och min förmåga, och jag med min besvikelse till mig själv för den sakens skull. Ibland kan jag ju faktiskt göra det, när det är på mitt eget intiativ och jag lyckas övervinna mig själv. Men jag vet ändå att en fobi är en fobi, jag vet vad det är nu efter idag. Desto mer arg och mer ångest än innan när jag inte visste vad det var, och när man förstår att andra inte förstår ens fobier och som tror att det bara är att skärpa sig. En följdfråga är: om det är något man vill, men inte kan, och som är det enda alternativet för en ... återstår det då bara död?

Till vår teveproduktion fick även jag uppgiften att lägga upp programmet till en början, och leta dikter till Thomas Jankert som skulle få läsa med hjälp av ackompanjemang av en ella-tjej. Den första jag hittade var ur en bok av Sonja Åkesson, gotländsk kvinna, Visby. Jag tyckte det verkade passande, men den visades vara för lång. Den andra jag hittade var Till en som älskar molnen, en jättefin dikt av Ebba Lindqvist. Men eftersom den också var en lång en så funkade inte heller den, och gemensamt bestämdes det en dikt av Allan Nilsson, Kallnad glädje som är skriven på gutniska, alltså ren gotländska. Eftersom Thomas Jankert själv är gotlänning, men talar rikssvenska, kunde han lätt lägga till sin gotlänska dialekt och läsa den utan svårigheter. Jag tyckte förstås att Visby dikten var bäst i sammanhanget. Men själv är jag förälskad i Till en som älskar molnen! 

Igår hände det en ganska läskig sak när vi satt i villan första gången, som några flyttat in i, och spelade monopol. Vi hade redan spelat monopol, och satt som bäst och plockade ihop spelet när någon säger att det är något utanför fönstret. Alla kollar till, och det som händer går väldigt fort. M som sitter så att hon har fönstret precis bakom sig ser något och börjar skrika samtidigt som jag också ser något vitt, nästan genomskinligt skina i mörkret där utanför och börjar skrika förstås även jag. F som sitter bredivd M kollar utåt och skriker, och de flesta runt bordet är i upplösningstillstånd en väldigt kort sekund. Sekunden efter säger någon att det ju bara är en katt, och F som fattar att det är en katt skriker till igen. Det hela är så festligt, och vi börjar såklart skratta ännu mer åt det faktum att det skulle vara läskigare. För det var det tydligen för honom, det hörde man, haha. En katt var det, en svart en, det jag såg var den vita nosen med långa morrhår - själv trodde jag att det var en spökliknande fjäril eller något. Osynlig i natten var den. Läskigt var det, men ett gott skratt fick man!