Forgetmenot

Jag fick världens bästa telefonsamtal igår. Dagen hade varit jätte jobbig och ansträngande. Blev lite chockad över att jag skulle få rollen som kameraman, kamerakvinna, i tv-produktionen när han hade frågat dagen innan om hur jag tyckte och tänkte om att vara scripta. Jag var ju rätt inställd på det, om man säger så. Jag har dessutom inte fått hålla på med kamera så mycket innan, och känner mig inte alls teknisk lagd för det. Men sedan förklarade han sig och att det för mig kommer bli en utmaning, och att han vill se mig vara på golvet. Kanske för att jag inte fick vara det på praktiken, och att jag varit besviken på det ...  Så gulligt i alla fall att han lyssnar, fattar och bryr sig. Jag hade väl varit lite tyst under dagen och när han då tog mig åt sidan med en arm över mina axlar undrade han, efter det att han tagit roll-snacket, om jag var lite deprimerad och ville tjöta. Han med sitt vanliga lite skojiga sätt att vara allvarlig. Men hellre det, och faktiskt i alla fall mena det, än någon som är gravallvarlig eller bara skämtar bort jämt. Det har varit lite allt möjligt att grubbla på för att vara ärlig, både sådant som är närvarande och som inte är det. Jag tömde mig lite för honom, och sade det att jag hade börjat jämföra min praktik med andras. Men han lyckades få mig på bättre humör, och sade att han var stolt över min prestation av min praktik och att jag lyckats beta av många arbetsområden, vilket jag antagligen inte förstår själv. Nej, det gör jag inte. Men det ser jag mer nu när han satt mig på golvet som kamerakvinna. Så mycket mer blev det inte, men det skulle vara skönt att få lite fler på tu man hand - stunder med honom. När vi i mitt team senare på dagen inte hade mer att göra som grupp orkade jag inte vara kvar för att det var så ansträngande att vara i närheten av vissa människor. Så jag gick hem och satte mig för att typ skriva, när min mobil ringer. Det var han igen, och han sade att han ville ge mig positiv energi, vilket jag medgav var behövande. Att jag skulle stå på mig om att få filma imorgon, alltså idag, som vi gjorde och inte låta killarna ta över kameran. Men också att han säkert hörde på mig att jag behövde uppmuntran, snälla ord och bekräftelse på vem jag är, vilket han gav mig. Det gjorde det så varmt om hjärtat att jag rent ut sagt började störtgråta när jag lade på luren. Underbart! Fastän det finns mer om sådant som han inte har en aning om, känner han mig bättre än någon annan och ser mig som ingen annan gör och det är mer än allt guld i världen värt.