The hitman's bodyguard
The hitman's bodyguard
Regissör: Patrick Hughes
Manus: Tom O'Connor
Filmen är en actionkomedi med bl.a Samuel L. Jackson, Ryan Reynolds, Salma Hayek och Gary Oldman i rollerna. Reynolds spelar Michael Bryce, en statuslivvakt som i filmens första scen har tagit sin nuvarande klient hel och hållen till slutmålet men ser honom där bli skjuten till döds. Två år senare har han tappat sin ranking i karriärstegen, livvaktar mindre kända personer och bor nu i sin bil. Hans före detta flickvän ger honom dock chansen till upprättelse genom att ge honom jobbet att föra huvudvittnet, Darius Kincaid (Jackson) till Haag, där den vitryske diktatorn Dukovich (Gary Oldman) är åtalad för folkmord. Men Darius är en känd torped som visar sig vara inte mindre än Michaels ärkefiende. De tar sig motvilligt an uppdraget att samarbeta sig till sin slutdestination. Om man nu kan kalla det samarbete ...
Filmen är en actionkomedi precis på den nivå som jag förväntade mig. Humorn var bättre än actionscenerna som var alldeles för många och långa. Vid en sekvens långt in i filmen kändes det som en ren Bond-film. De ville bloda till det ganska bra men jag köpte inte att det gjorde ont när karaktärerna skulle ha ont. Det syntes att skådespelarna hade fått order om att vara mer komedi än action, speciellt när det kom till Ryan Reynolds uppsyn. Samuel L. Jackson var fenomenal som vanligt och det var han som gjorde filmen. Bästa action - och komediscenen enligt mig var den som visas i trailern när Reynolds flyger ur rutan. "What happened to the seatbelt-rule?" Men Jackson gör det så bra hela tiden, grejen att både vara gravallvarlig och tung i en actionscen och i nästa ögonblick brista ut i skratt.
Jag köpte inte actiondelen och den var inte lika bra gjord som den komiska. Men den har ändå lagt sig på en nivå som den själv är medveten om. Tack vare underhållningsvärdet och Samuel L. Jackson (som ju delvis står för det, men inte utan ett manus) ger jag filmen 6/10.
Den störste av Muhammad Ali
Mannen, myten, den störste! Muhammad Ali, tidigare Cassius Clay, var enligt honom själv den vackraste och störste boxaren genom tiderna. Och nog håller man med om det när man har läst till sista sidan!
När jag hittade boken slog jag upp en sida på måfå och kom in i ett stycke där han var tillsagd att ta tilllbaka ett uttalande för att få genomföra en match, annars skulle den ställas in. Jag kunde inte slita mig och ville helt enkelt veta historien bakom och vad som skulle komma att hända, så jag lånade den från min käre svärfar som både träffat Ali och själv är kung över proffsboxningen i Sverige. På ännu en rolig not föddes han på inte mindre än mitt egna födelsedatum, den 17:e januari, fyrtiofem år tidigare dock.
Boken är en självbiografi om Muhammad Ali vilken tar sin början 1973 på väg hem till Louisville där han föddes, växte upp och började sin boxningskarriär. Berättelsen tar vid efter en stor förlust och man blir på en gång presenterad hans närmaste som alltid finns med honom vid alla matcher, bl.a hans manager Herbert och hans tränare Angelo och Bundini som man lär känna boken igenom. Redan som ung får han känna av rasismen i hemstaden och kampen börjar att stå upp för den han är och visa att han kan det. Därav börjar han med boxning och gör även ett namnbyte för att komma ifrån sitt slavnamn, Cassius Clay, till Muhammad Ali. I tjugoårsåldern konverterar han till islam och han gifter sig med sin första största kärlek. På grund av sin religion kommer de dock inte hålla.
"Det enda jag vill är fred. Fred för mig själv och fred för världen. Islam är min religion. Jag är en lärljunge till Hans Högvärdighet Elijah Muhammad och jag tror på Allah. Jag tror att Islam är rätt väg till räddning för världen. Det finns fem hundra miljoner muslimer i Asien, Afrika och Mellanöstern. Jag är en av dem, och det är jag stolt över."
Uttalandet att han inte skulle ha något otalt mot Viet Cong och att han vägrade göra värnplikt skapade stora rabalder om att han var opatriotisk och gav honom både en fängelsedom och boxningsförbud.
Man lär känna Ali som en mycket barnkär person och förvånande nog även en poetisk sådan då han återkommande gav sina motståndare dikter på rim inför matcherna med dem. Han förklarar också i ett stycke hur han kan bygga en karaktär till sin motståndare för att få upp det hat som han behöver som motivation till att anfalla. "Men kan jag hata en far vars lilla pojke tar min hand i sin och håller om den knytnäve som ska mosa hans fars ansikte eller förkorta hans fars liv eller förstöra hans rykte?" Det gör honom väldigt sympatisk när han uppvisar medvetenhet om sig själv och sin bransch.
Man behöver inte vara en boxningsfantast för att vilja läsa boken. Det är en självbiografi om förvisso en boxares liv, men man rycks bokstavligt talat med i det så hårt, att man känner tillfredsställelsen i alla jabbar och upppercuts som både ges och tas emot boken igenom. Bundini är min favoritkaraktär som alltid verkar vara med Ali överallt och är inte rädd för att visa känslor. Vid ett tillfälle grät han öppet för en annan person som också har fastnat i mitt sinne, Judge Aaron. Han var en afro-amerikan som dök upp ett kort stycke i ett kapitel och berättade sin historia samt visade sin ärrade kropp för Bundini och Ali inlåst i ett rum medan folk stod utanför dörren och bankade stressande för att de var sena till en match. Ali sitter lugnt och lyssnar på honom tills han är klar och frågar sedan vem som gav honom namnet Judge. Han svarar att det var hans mamma för att hon ville att han skulle vara rättvis mot människor. "Var rättvis, sa hon. Var som en god domare." Någon annan i rummet sade då att den tyckte att rättvisa är det vackraste ordet som finns. Judge svarade då tillbaka: "Nej, det sa inte min mamma. Hon sa att det fanns ett ord som var vackrare. Barmhärtighet" Ali väljer då att dedikera sin kommande och alla framtida matcher till "de skyddslösa, offren". Judges historia hade fått honom att förstå vad han hade kommit att betyda för alla dem som hatade honom mest och för alla dem som förstod vad det var han stod för.
Jag gillar boken och man kan inte undgå att gilla Ali. Det går snabbare att läsa vissa partier, andra vill man läsa lite långsammare och ibland är man helt enkelt så uppslukad i det som händer att man inte inser att man snart läst mer än hälften av boken. Den är inte helt lätt eller logisk skriven i alla kapitel. Man blir lätt förvirrad av årtal hit och dit och då behöver man räkna för att få det att gå ihop. Det hade inte gått om det inte fanns en matchtabell med årtal längst bak i boken och att man har en boxningsexpert på nära håll att fråga!
Enligt mig vill Ali och hans berättelse lära en att stå upp för den man är och det man tror på, att vara konsekvent i sitt val och att gå all in för att försvara sin titel även om man får betala ett högt pris. Det är i alla fall så en mästare gör!
