Forgetmenot

Du är min storm, du är min mitt - jag är din utanförvärld.
Är jag ditt inre, virvlar vi.

Just take it. And smash it. Destroy it just a little bit more.
Pick a piece of me and do it your way - I give it to you -
just break me a little bit more and harder, or I can't feel it.

Jag vill kremeras och begravas.
Se blommor falla.
Det ska vara en vacker dag.
På stenen ska det stå: Kärleken dödade henne.

To embrace the wind with arms open wide,
and disappear deep within, yet the feeling as if it is the own breath,
 - that's how it feels to die a little bit inside.

Det är närheten mellan två hjärtan som betyder något,
som är det enda riktiga och påtagliga, avståndet av närhet och distans.
Utan den skulle man inte finnas för varann. 
Den kroppsliga och fysiska är bara något materiellt, som visst har sin betydelse.
Men närheten som håller över tid och rum är den som finns inuti.
Tomhet är att veta att man har någon nära om hjärtat som inte närmar sig själv.
Att inte veta varför man inte betyder eller om man gör det.
Vem är en person att vara
den som istället för ett närmande 
anger en frånstötande klang?

Kort svart hår som följer ett litet, perfekt format huvud och som mynnar ned i en smal nacke. Vill känna med fingrarna där, det sträva håret mot len hud. Varm solbränd, mörkbrun hud över axlar, armar och rygg. Tunna, smala armar men starka i sandens lek. Barnets glädje att vara barn, och dess allvar i leken. I tanken går jag fram och möts av ett par stora ögon kolla upp på mig. Kanske vill han komma upp i min famn. Kanske hoppar han ned i sin grävda grop. Jag skulle sitta på min filt och vaka varje ögonblick. Kanske vänder han sig om ibland och ger mig en busig blick. Men han skulle veta att han alltid har en hamn hos mig. "Underbaraste unge", skulle jag säga, "vad du är älskad!" I min omfamning skulle han säga till mig "Jag älskar dig också, mamma."

Liksom igår kväll/natt kan jag inte sova nu. Av en och samma anledning, men ändå inte - helt olika. Då låg jag och nästan skakade av saknad, kunde inte sluta tänka, kände för mycket. Var tvungen att tända lampan flera gånger för att skriva, jag skriver som bekant bäst nattetid då när jag ligger och försöker somna när tankarna vägrar lämna mig. Jag drog upp min fickalmanacka och lade den på nattduksbordet för att ha den till hands när jag nästa gång fick ord i huvudet, vilket jag fick. Det blev en dikt.

Som skydd i stormen kan du vara där.
Hålla om tills den sakta stillar sig.
Se mitt regn, mitt mörker, mitt allt.
Likt ett träd du kramar om vid ett åskoväder
önskar jag att jag kunde överföra min blixtrande smärta.
Smärtan i att vara en storm.
Känn - det åskar av kärlek i mig till dig.
Har jag inget mer att frukta -
kan du då skydda mig från dig själv?

Ikväll ligger jag och skakar av saknad av en annan sort. Den är värre. Tror jag. Den fick mig till en två timmars ångestattack, som fick mig att somna av utmattning till slut i min stora jacka. Jag låg i två timmar till i biblioteket, vilket har blivit en fristad och en plats att vara för mig själv här (som verkligen behövs i stunder som dessa), i min kapuschong och med en stor bok i knäet som för andra att tro att jag satt och läste. De skulle bara veta. Veta att min värsta mardröm har blivit sann, den som jag tänkt är det enda som får mig att vilja åka härifrån. Jag tog vilken som helst, första bästa boken i den bakersta hyllan. Ironiskt nog blev det ett filosofi uppslagsverk och sidan jag på måfå bläddrade fram handlade om orsak och verkan. Skyndade mig tillbaka till rummet och kröp ned i sängen för att fortsätta min sömn. Kunde såklart inte somna. Vred och vände på mig, tände lampan igen och måste skriva. Vet att jag kommer ligga till sent. Vänta på att vakna upp från mardrömmen, men nu är allt för sent. Allt är för sent. Den självklarhet som kändes för två dagar sedan är borta, har tagits ifrån mig. Skriker till Gud, hur kan du?? Varför jag? Det vet du. Vad har jag gjort? Allt jag någonsin velat har varit lite kärlek, det vet Du! Nej just det, vi kompromissade om det. Inget svar. Hur kan något så bra göra så ont? För att det ska kunna ge lika mycket njutning. Om hjärtat tar skada och jag dör i broken heart syndrome då? Oavsett vad kommer hjärtat att älska för alltid och lite till. Synlig som osynlig, finns kärleken alltid där och värmer dig - ända in i hjärteroten där det känns som mest. Det är den som du lever för. Det är den som får dig att vilja följa ditt hjärta. Varje slag är ett dyrbart ögonblick. Ögonblick att älska. Kärleken är givmild - så känn den. Kan kärlek såra kan den också hela. Tack!

Radera.

Radera bort sig själv.

Om man inte vill ha livet, och man bara har sig själv - livet blir till vem man är, och man kan inte bli någon som man inte är - då återstår det bara att radera bort sig själv.

---

Ännu blöt sitter jag här efter att ha stått ute i regnet. Låtit det skölja över mig, svala droppar mot blossande kinder och tittat ömsom upp mot himlen ömsom ned i marken. Identifierat mig med ett simmande löv i en för den stor pöl, och känt Guds medlidande rinna utmed halsen. Gråter du? Jag vet inte. Regn, underbart regn, sommarregn - som liksom mina fingrar på tangentbordet - spelar över mig.

Bokstäver trycks fram, en efter en, och bildar meningar som snabbt raderas bort igen. Vill inte säga något men som kräver att få existera. Ord som har eget liv men ändå inte eftersom det är jag som föder dem. Ord som kan beskriva allt och inget, stort som smått och som bara begränsar sig själva till dit de sätter punkt. Varför sätta punkt? För att det ska bli fullständiga meningar som ska förstås. Det säger emot sig självt i sitt syfte. Kan man beskriva något så flyende som livet? Livet borde bara kunnna upplevas. Ändå försöker man sig på att fånga livet i flykten. Ibland lyckas man, ibland inte. Om man kan skriva en sak, finns det mer att läsa mellan raderna, livsviktigt eller inte. Att livet är ogripbart, ja det kan man bara upptäcka när man ser det i det man läser. Betraktarens öga bestämmer vad den vill se...

Ord kan säga så mycket i den bemärkelsen att de kan vara mer eller mindre betydelsefulla. Oavsett hur menade de kan vara har de fortfarande blivit sagda, gjort skada eller lycka. Och man vet fortfarande inte det ärliga bakom dem. Är de menade att skada? Eller är man så ignorant på vad man säger att man inte uppfattar vad de egentligen säger. När kan man lita på dem? Kan man någonsin göra det? Jo, man vet förmodligen om det. När man dessutom vet om att orden omedvetet slängs emot en kan det skada desto mer. För vad ska man själv säga? Tystnad, och man lever i helvetets egna helvete. Djävulen bakom orden hånar en, jublar över sin triumf över att ha besegrat orden och dess riktiga,ärliga mening mot en. Kamp mellan djävulen och mig - vem vinner? Orden! Min makt över ordets uttal. Tro mig, jag hör!

Vad är det?
En illusion för att slippa se det egentliga, som är dess raka motsats?
Något bra måste man ha gjort för att man fått träffa på godhet för en liten stund. 
Sedan blir man åter påmind om att man inte förtjänar det. Allt annat förutom det. Man är inte bra nog. 
Varför få om man förlorar?
Är man värd så lite att man inte har styrka nog att rädda andra från en själv? och därför, utan att man menat nåt ont, ges tillfälle att se det fina försvinna framför ögonen på en?
Godhet är ingenting man tar, det är något man ger och förhoppningsvis får tillbaka. Det borde vara det enda som man kan förvänta sig från andra. Men det kanske det inte är.
Är godhet för mycket begärt?

Badar skumbad med mig själv. Inga ankor eller annat närvarande.
Bara jag.
Underbar stund.
Kyla och döda hudceller bort. Som om jag ömsar skinn och kliver upp som en lycklig kvinna.
Verkligheten kommer snart ikapp och tränger sig in i alla mina porer. Snart är jag mitt vanliga, smutsiga jag. Natten kommer med sitt mörker. Jag drar täcket hårdare omkring som i en omfamning.
Försöker att inte tänka, men snart kommer ångesten.
Kan inte somna.
Av uttmattning somnar jag till slut, förhoppningsvis till en drömlös natt...