Det åskar av kärlek
Liksom igår kväll/natt kan jag inte sova nu. Av en och samma anledning, men ändå inte - helt olika. Då låg jag och nästan skakade av saknad, kunde inte sluta tänka, kände för mycket. Var tvungen att tända lampan flera gånger för att skriva, jag skriver som bekant bäst nattetid då när jag ligger och försöker somna när tankarna vägrar lämna mig. Jag drog upp min fickalmanacka och lade den på nattduksbordet för att ha den till hands när jag nästa gång fick ord i huvudet, vilket jag fick. Det blev en dikt.
Som skydd i stormen kan du vara där.
Hålla om tills den sakta stillar sig.
Se mitt regn, mitt mörker, mitt allt.
Likt ett träd du kramar om vid ett åskoväder
önskar jag att jag kunde överföra min blixtrande smärta.
Smärtan i att vara en storm.
Känn - det åskar av kärlek i mig till dig.
Har jag inget mer att frukta -
kan du då skydda mig från dig själv?
Ikväll ligger jag och skakar av saknad av en annan sort. Den är värre. Tror jag. Den fick mig till en två timmars ångestattack, som fick mig att somna av utmattning till slut i min stora jacka. Jag låg i två timmar till i biblioteket, vilket har blivit en fristad och en plats att vara för mig själv här (som verkligen behövs i stunder som dessa), i min kapuschong och med en stor bok i knäet som för andra att tro att jag satt och läste. De skulle bara veta. Veta att min värsta mardröm har blivit sann, den som jag tänkt är det enda som får mig att vilja åka härifrån. Jag tog vilken som helst, första bästa boken i den bakersta hyllan. Ironiskt nog blev det ett filosofi uppslagsverk och sidan jag på måfå bläddrade fram handlade om orsak och verkan. Skyndade mig tillbaka till rummet och kröp ned i sängen för att fortsätta min sömn. Kunde såklart inte somna. Vred och vände på mig, tände lampan igen och måste skriva. Vet att jag kommer ligga till sent. Vänta på att vakna upp från mardrömmen, men nu är allt för sent. Allt är för sent. Den självklarhet som kändes för två dagar sedan är borta, har tagits ifrån mig. Skriker till Gud, hur kan du?? Varför jag? Det vet du. Vad har jag gjort? Allt jag någonsin velat har varit lite kärlek, det vet Du! Nej just det, vi kompromissade om det. Inget svar. Hur kan något så bra göra så ont? För att det ska kunna ge lika mycket njutning. Om hjärtat tar skada och jag dör i broken heart syndrome då? Oavsett vad kommer hjärtat att älska för alltid och lite till. Synlig som osynlig, finns kärleken alltid där och värmer dig - ända in i hjärteroten där det känns som mest. Det är den som du lever för. Det är den som får dig att vilja följa ditt hjärta. Varje slag är ett dyrbart ögonblick. Ögonblick att älska. Kärleken är givmild - så känn den. Kan kärlek såra kan den också hela. Tack!