Forgetmenot

Regi: Sam Mendes 

Manus: Sam Mendes, Krysty Wilson-Cairns 

Skådespelare: Dean-Charles Chapman, George MacKay m.fl

Denna film är filmad som om det vore en enda tagning och utspelas under första världskriget. Tyskarna har klippt telegraflinjerna och gjort ett taktiskt bakhåll. Korpral Blake får uppdraget att leverera detta budskap så att två bataljoner av 1600 man inte springer ut och förorsakas. Hans bror finns i en av dem och med sin kompis Schofield ger de sig ut på farlig mark under tidspress. 

Tid är ordet i dennna film. Det är intensivt och greppet att simulera en enda lång tagning i realtid gör att man glömmer både tid och rum. Självklart är det inte så och klippningen som Lee Smith står för är klassiskt men bra gjort för detta koncept, vilket behövs för storyns skull. Den längsta oavbrutna tagningen var åtta minuter lång och fick tas om 56 gånger, den kortaste 39 sekunder. Man är helt här och nu med dem och trots intensiteten finns det en bra balans med lugnare scener där man kan vila tilsammans med karaktärerna. Därför gillar jag den här filmen väldigt mycket då det inte bara skildrar krigsföring som många andra krigsfilmer fokuserar på. Jag är vanligtvis ganska skeptisk till krigsfilmer även om det finns vissa bra och det här är definitvt den bästa jag sett i genren. Det känns viktigt och målet att inte bara rädda många människor utan sin egen bror är personligt, vilket också intentsifieras under resans gång. Det är en trovärdig krigsmiljö och scenen där Schofield har skurit sig på taggtråd och faller in i ett sönderskjutet lik känns som taget ur verkligheten. Mendes inspirerades av sin morfar/farfar som själv var med i kriget och just levererade meddelanden över ingenmansland. Han ska tydligen inte ha talat om sin tid i kriget förrän vid 70-årsåldern och ska ha utvecklat vanan att ständigt tvätta händerna. 

1917 var Oscarsnominerad till bästa film i år och den som jag gissade på när vi hade vår årliga tävling (hoppades dock på Joker). Den vann som sagt inte (se förra inlägget) men tog hem Golden globe för bästa drama. Det första mannen i raden framför mig reste sig och sade var: "Så jävla bra!" Och det får sammanfatta dessa 119 fascinerande minuter. 

Parasit

 

Regi: Bong Joon Ho

Manus: Bong Joon Ho, Jin Won Han

Skådespelare: Choi Woo-shik, Park So-dam, Chang Hyae-Jin, Song Kang-ho

 

Det här en nagelbitande thriller som även adderar en bra skopa svarthumor. Berättelsen tar sin början i en familj som lever fattigt och bokstavligt talat under jord. De har bara ett fönster längs med taket där marken börjar och blir vittnen till urinerande samtidigt som de snyltar på grannars wifi. De livnär sig på att vika pizzakartonger när sonen i familjen får förslaget att söka jobbet som hemskolelärare åt en dotter i en välbärgad familj, och får det. När sonen i familjen också behöver hjälp får han idén att rekommendera en han känner som skulle passa till det jobbet. Ett maraton börjar där snart hela familjen har nästlat sig in och jobbar för den välbärgade och klasskikten blandas på ett tillfredsställande sätt. 

Maktspelen är spännande och oförutsägbara, man hejar på först den ena familjen och sedan den andra. Humorn är svart och underbar och man vet ibland inte om man ska jubla eller förfäras. Bong Joon Ho tar ut svängarna fullständigt i denna bisarra men tänkvärda film. Vilka är det som har mest rätt/vilka är smartast? Vilka jobbar mest? Och vilka får mest lön för mödan? Det känns som en omvänd homeinvasion-film och intensiteten är total. Man lämnar biografen med känslan av att man vill se den igen. Grattis Parasit för Oscarspris för både bästa film, bästa utländska, manus och regi! 

Regi: Alejandro G. Inárritu 

Manus: Alejandro G.I, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo 

Skådespelare: Michael Keaton, Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone m.fl. 

 

Riggan är en f.d skådespelare som slog igenom med dunder och brak i rollen som Birdman, vilken han fortfarande inte har släppt och har en tämligen komplicerad relation med då han ser och pratar med honom som om han vore hans alter ego. Liksom Birdman har han övernaturliga krafter då han kan förflytta saker genom rummet och flyga. Riggan ska nu sätta upp sin egen dramatiserade version av pjäsen "What we talk about when we talk about love" för att bevisa sig ännu en gång och förhoppningsvis sluta associeras med sin superhjälte. Hans älskarinna medverkar och även hans dotter är närvarande som hans assistent. Man får följa honom under de sista hektiska dagarna av repetitioner innan premiär samtidigt som han försöker lappa ihop både familjen och sig själv med sin(a) demoner. 

 

Man drar genast parallellen till Keaton själv och hans Batman, (the one and only!) när han nu spelar denna metafysiska version av sig själv i detta mästerverk till film. Både Keaton, rollen och Birdman som följer tätt intill honom i vissa scener är suveräna, och de långa tagningarna som om filmen är ett enda klipp ger ett otroligt perspektiv, speciellt under promenaden utanför teaterrn när han har låst sig själv ute och när han i en annan scen flyger.
Det är ett visuellt mästerverk och man kan bara hylla fotografen Emmanuel Lubezki, som även gjorde och vann Oscar för Gravity, men även regissören som också fick statyetten då det krävde mycket planering och noggrannhet. Skådespelarna fick memorera femton sidor text för att kunna göra de långa tagningarna. Det var inte för inte som såklart Keaton belönades för sin prestation och filmen tog hem priset för sin kategori. Jag älskar det metafysiska temat och att det utspelas på en teater. Vad som är fantasi och vad som är verklighet, yta kontra djup och hur konstnärlighet som ämne behandlas i förhållande till skådespeleri, film och teater; kärlek, existens och galenskap.

 

Det är cineastisk perfektion och bör vara alla filmälskares favorit. Riggan träffar på och har en diskussion med en teaterkritiker som iskallt kallar honom för kändis och inte skådespelare, och hotar med att sänka hans comeback då hon hatar allt han står för. Hon menar att han missförstår tankarna i huvudet för verklig kunskap. Och det finns en viktig poäng som behöver belysas, för att gå utanför filmens verklighet och dra ämnet till scenkonstkritk, för utan expertis och mer blaj så blir det som Johan Hilton avslutade sin krönika om i DN (21/11) att man "kastar erfarenhet, historisk bevandring, översikt och helhetssyn på det allmänna småtyckandes gödselhög."

7/1 Marriage story 7/10

8/1 The kindergarten teacher 7/10 

21/1 Bombshell - när tystnaden bryts 8/10, Parasit 8/10

27/1 Borg 6/10

28/1 Color out of space 6/10

31/1 The two popes 7/10