Forgetmenot

Regi: Alejandro G. Inárritu 

Manus: Alejandro G.I, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo 

Skådespelare: Michael Keaton, Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone m.fl. 

 

Riggan är en f.d skådespelare som slog igenom med dunder och brak i rollen som Birdman, vilken han fortfarande inte har släppt och har en tämligen komplicerad relation med då han ser och pratar med honom som om han vore hans alter ego. Liksom Birdman har han övernaturliga krafter då han kan förflytta saker genom rummet och flyga. Riggan ska nu sätta upp sin egen dramatiserade version av pjäsen "What we talk about when we talk about love" för att bevisa sig ännu en gång och förhoppningsvis sluta associeras med sin superhjälte. Hans älskarinna medverkar och även hans dotter är närvarande som hans assistent. Man får följa honom under de sista hektiska dagarna av repetitioner innan premiär samtidigt som han försöker lappa ihop både familjen och sig själv med sin(a) demoner. 

 

Man drar genast parallellen till Keaton själv och hans Batman, (the one and only!) när han nu spelar denna metafysiska version av sig själv i detta mästerverk till film. Både Keaton, rollen och Birdman som följer tätt intill honom i vissa scener är suveräna, och de långa tagningarna som om filmen är ett enda klipp ger ett otroligt perspektiv, speciellt under promenaden utanför teaterrn när han har låst sig själv ute och när han i en annan scen flyger.
Det är ett visuellt mästerverk och man kan bara hylla fotografen Emmanuel Lubezki, som även gjorde och vann Oscar för Gravity, men även regissören som också fick statyetten då det krävde mycket planering och noggrannhet. Skådespelarna fick memorera femton sidor text för att kunna göra de långa tagningarna. Det var inte för inte som såklart Keaton belönades för sin prestation och filmen tog hem priset för sin kategori. Jag älskar det metafysiska temat och att det utspelas på en teater. Vad som är fantasi och vad som är verklighet, yta kontra djup och hur konstnärlighet som ämne behandlas i förhållande till skådespeleri, film och teater; kärlek, existens och galenskap.

 

Det är cineastisk perfektion och bör vara alla filmälskares favorit. Riggan träffar på och har en diskussion med en teaterkritiker som iskallt kallar honom för kändis och inte skådespelare, och hotar med att sänka hans comeback då hon hatar allt han står för. Hon menar att han missförstår tankarna i huvudet för verklig kunskap. Och det finns en viktig poäng som behöver belysas, för att gå utanför filmens verklighet och dra ämnet till scenkonstkritk, för utan expertis och mer blaj så blir det som Johan Hilton avslutade sin krönika om i DN (21/11) att man "kastar erfarenhet, historisk bevandring, översikt och helhetssyn på det allmänna småtyckandes gödselhög."