Forgetmenot

Man måste vara försiktig när man tolkar drömmar, och inte låta sig luras av känslan. Symbolerna och innehållet är det viktiga, inte vad man känner inför det i drömmen och hur man reagerar. Vad det är man känner beror på varifrån drömmen hämtar sina drömbilder, från undermedvetandets minne eller övermedvetandets. De kallas också för Skuggan och Den vise. Drömbilder kan hämtas från både undermedvetandets och övermedvetandets minne och ha samma information, men de från undermedvetandet förfogar över och visar på bindningar, hinder, reaktionsmönster och kan innehålla väldigt starka känslor. Drömbilderna från övermedvetandet är däremot inte betonade på känslor och man "reagerar" inte på dem. Drömmer man till exempel om ett hot och ska fly kan det antingen vara en icke-reaktiv dröm eller en där man blir rädd och agerar utifrån det, dvs att man flyr och känner lättnad när man undflytt faran. Men det viktiga är innehållet, vad för symboler som säger vad, som bestämmer vad det är man "drömmer" om.  

Min mardröm om monster kändes till exempel inte läskig så som mardrömmar brukar kännas, men jag säger ändå mardröm om den just för att det handlade om monster och att det var läskigt "egentligen". Jag var rädd för att jag skulle vara rädd, men den kändes inte läskig när jag minns den. Eller när jag drömmer att jag flyger, svävar för egen vind - oftast gillar jag det, det är skönt och jag vill flyga. Men ibland är jag höjdrädd och gillar det inte alls att jag kan flyga.

Mardrömmar finns till för att man ska minnas dem och luska ut varför man har dem, speciellt de som återkommer. De försvinner inte förrän man har tagit dem i beaktning och gjort något åt det som gör att de finns där. 

Alla drömmar är maskerade, det är därför vi måste tolka dom. Vi är under sträng cencur i vaket tillstånd, men också i sömnen. Därför ligger det viktiga, betydelsefulla budskapet (så som verkligheten, sanningen är i vårt undermedvetna) latent bakom drömbilderna som vi drömmer. Det är för att skydda oss. Oftast, och den uppfattningen jag har av människor, är att de inte vill veta, känna sig själva inifrån och ut. De lever med sin fasad, är trygga med det och tror inte på drömmar. Men man kommer aldrig ifrån sig själv. Vaknar man upp av en läskig mardröm är det för att skydda oss från det som faktiskt är, tror jag. För att psyket, eller kanske snarare det fyiska vi, inte klarar av sanningen.

Med undermedvetandet, dagsmedvetandet (medvetandet om oss själva och omgivningen i vaket tillstånd) och övermedvetandet skulle man kunna dra en parallell till Freuds psykologi om detet, jaget och överjaget. Men då känns det som att det är överjaget (som samvetet ingår i och de krav och förväntningar som vi har blivit inlärda från unga barnår har blivit ett med oss) som är skuggan/undermedvetandet och att "detet" (lust - och driftsprincipen) skulle vara övermedvetandet, tror jag.

Jag funderar, filosoferar och drömmer ....

Det var som ett spel, vi satt och väntade på att få börja spela. Innan var jag bara inställd på en stillsam middag med familjen då vi satt i ett enskilt bås vid en fin restaurang. Men några som inte hade för avsikt att äta satte sig vid bordet bredvid och vägrade gå när kyparen bad dom. Ett par andra blev också bråkade med men de skulle å andra sidan äta, och hade inte ens fått menyer att beställa något ifrån. Kyparen lommade lite skamset därifrån. Ytterligare ett par andra satte sig närgånget vid vårt bord, och jag höll hårt i min väska där jag hade mediciner, linsvätska och min stora plånbok. Jag skyddade den så gott jag kunde, jag nästan satt på den när jag såg blickar se på den som att man inte tänkte smyga med eller skämmas för att ta den. Någon började berätta hur vi skulle göra. Alla behövdes, och vi behövde vapen. Min brorsa satt bredvid mig och lyssnade. Några kom tillbaka efter att ha fått en större arsenal, dvs en makeover. (J som jag bodde med ett tag på Marieborg.) Hon såg målad ut i ansiktet och armarna, hon visade upp sig och såg farlig ut. Log med vassa tänder, spände ut naglarna till klor och vände sig om där en svans växte ut framför våra ögon. Hon kom upp till mig och drog försiktigt med klorna mot min kind, jag lät det hända, njöt lite. Paret bredvid oss hade klätt av sig och skulle ha sista sexet. Det började bli liv. Jag tog på mig det viktigaste i fickorna, såg en ny medicin i väskan som jag inte sett förut. Jag frågade han bredvid mig om vad det var för något och varför jag skulle ha det, men han hann inte svara förrän vi var tvungna att alliera oss. Jag följde med strömmen, hade inga vapen. Det var spring överallt, monstrena närmade sig. Vi delades och jag följde med några tjejer åt ett håll. Vi höll utkik på monster och hittade ett rum som man kunde klättra upp i till ett utrymme. De började leta vapen där och jag hade problem att klättra efter. (Hinder) In kommer ett monster, en man, fryser fast i några sekunder som de tydligen gör innan de anfaller och jag lyckas ta mig upp i ett hörn medan de två andra sitter i ett annat. Han får liv igen, känner lukten av de andra tjejerna och går fram till dom. De lyckas charma honom, och han låter dom gå. Han luktar sig fram till mig, säger att de vägrade vara med i kören (?) så de slapp. Jag sade dels av rädsla dels av sanning att jag tycker ju om att sjunga så jag är med, även om jag helst ville följa med dom. Men jag fick gå även jag, ensam hittade jag till slut några som skulle vara med i kören och anslöt mig till dom. Det hade dödats både monster och människor, snart var vi en mindre stor grupp som höll ihop. Vi kom in i ett hus, vi låste alla tre dörrar som fanns och spanade ut på monster. Först såg vi en märklig prick som kom och försvann på en vägg, vi tog det som ett tecken, och de rörde sig ute i skogen i olika skepnader. Jag såg en smal, mörk gestalt smyga därute och jag tog åter på mig det viktigaste jag hade i beredskap att slåss och fly. Tungt blev det då med kameran över axeln. Genom ett dörrfönster såg jag några som inte hade hunnit in och en brunbjörn som stod i skogen bakom dom. Den reste sig på bakbenen och slog sig på bröstet, de sprang till min dörr som jag öppnade men stängde igen för att björnen kom efter. En hann in, de andra sprang till den andra dörren och kom in men då fastnade även björnen i dörröppningen. Den kom in och alla spelade mer eller mindre döda. Jag letade vapen i lådorna och diskstället, hittade ingen stor kniv utan bara en tårtspade. Jag lugnade ned mig, lade mig ned som död och ringde en polis istället som kom och hämtade björnen. Vi såg fortfarande figurer ute i skogen. Helt plötsligt var jag med några andra, på monsternas sida. Gollum var där, de var inte jättesnälla mot honom och han var ledsen. Jag lade en filt över honom och han var så söt och snäll och rädd. Lilla sjöjungfrun och Blunder hade gömt sig med oss, bakom mig och Gollum. De höll på att bli sedda när Gollum lade sig ned, "monstrena", männen eller de onda, hajade till och jag reste mig snabbt så att de inte hann se dom. Den lilla sjöjungfrun hade förlorat någon sorts livflaska till Tingeling, men i gengäld fick hon tillbaka tio stycken då Tingeling inte behöver mycket för sin kraft. Gollum reste på sig igen, tittade efter dom men då hade de redan hunnit försvinna bakom mig. " ...Och så tog han mitt huvud mellan sina händer och kysste mig." Haha, nej romantiskt var det inte. Men han gjorde just så för att visa sin tacksamhet till mig, jag gav honom pussen och hela han luktade och kändes som gummi. Äckligt! På samma sätt gömde jag mig med Gollum för andra värre monster, som nästan kände lukten av oss men som aldrig gjorde upptäckten. Jag tror jag vaknade lite hastigt en gång och det var nästan som att jag drömde om det hela i ännu en version, därav lite rörigt. Då var det bara jag och en annan tjej som hade en karta med oss och vi hade valet att börja undersöka uppe eller nere. Vi visste att vi hade monster i form av möss att möta, och jag tror vi valde att gå ned först för att kunna möta värre monster senare. Den här gången var mer lik en labyrint och olika rum att gå igenom, och vi kom upp och tillbaka vid olika dörrar. Det slutade i en sexorgie och att jag släckte ned i pappas vardagsrum och hade problem att stänga ned datorn. Kanske var det bara ett spel trots allt ...

Igår var en jobbig dag. Jag gick upp tidigt för en tid hos psykologen som jag träffade första gången förra veckan, en man för första gången dessutom. Inte alls, det var en man som ville leka förståede på Ingesund, men han var å andra sidan religiöst kristen. Vill tro gott om alla, klart han inte var till någon hjälp för mig. Men den här mannen är väl helt okej, en tönt. Lugn och töntig, lite obekvämt. Vill inte gärna prata för att det känns olustigt om jag inte gör den, men å andra sidan var jag förvånad själv över att allting bara forsade ur mig. Men vad vet en man hur det är för en kvinna att bli våldtagen eller misshandlad ... Inte samma sak som för en man när han blir det, inte samma för alla människor heller i och för sig. Alla är sina egna öar. Väntar på att få en remiss till en annan psykolog, en ny eller bara en till. Jag tar alla jag får, bara jag har. Irriterande att hela tiden behöva berätta samma sak, samma historia om och om igen för nya människor som jag också sade till honom. Men å andra sidan är det väl kanske det som är grejen, att kunna göra det. Älta. Dra upp och fram det så att det inte ligger under ytan och kokar. Bli medveten. Jag är fan så medveten. Första gången igår fattade jag det, när han uttryckte det som att mina tankar på döden är ett symptom på depressionen. Jag som är i en depression. Ja, jag inser att det inte är normalt att tänka på döden och att inte vilja leva längre. Men hur kan medicin ta bort de faktum som drivit fram till det? Har ännu bara fått ångestdämpande, vilket är en lättnad att ha för en gångs skull. Men som jag inte vet om det verkligen funkar så fick jag hemläxa att träna på att andas i kvadrat varje dag på förmiddagen, eftermiddagen och kvällen till nästa gång vi ses. Har glömt bort det hela dagen idag. Får väl försöka i alla fall att  slappna av en liten stund snart. Dessutom gjorde jag slag i saken för min egen skull och frågade om det fanns en gynekolog i huset. Jag har gått på toaletten överdrivet mycket på sista tiden, utan att känna att jag behöver det. Jag behöver inte känna mig kissnödig för att kunna kissa, jättemärkligt. Och så svider det, men inte så mycket som jag har fått uppfattningen att det gör vid urinvägsinfektion. Utan att veta vad det var för fel på mig fick jag träffa en barnmorska som hjälpte mig med mina frågor, och bad mig göra ett urinprov. När hon kom med beskedet att jag hade blod i urinet blev jag livrädd, och jag skulle bli tvungen att träffa läkare. Hon lämnade mig och gick för att höra med läkaren när jag kunde komma tillbaka, och jag återvände tre timmar senare och fick göra ett till urinprov. Läkaren gav mig recept mot urinvägsinfektion, så nu har jag en massa tabletter att hålla reda på. De ska jag ta i fem dagar till varje måltid, plus mina ångestdämpande vid behov och neurol forte när jag känner mig lätt orolig och inte kan somna. Kommer jag dessutom få antidepressivt medel och dra på mig mer negativt skit (negativ energi drar till sig neagtiv energi) kommer jag snart vara ett levande apotek. Och jag lär snart känna varje läkare och sköterska nere vid min nya vårdcentral som ligger nära till hans, fem minuter hemifrån. Jag kommer säkert börja gå dit för varje skavank, vid minsta smärta eller fysiskt besvär, som så bara min tå som värker i sommartid efter att jag har simmat. Trevliga är de i alla fall! och så har jag hört att min pappas granne jobbar där nere som läkare. Hm! Trevligt att stöta på denne om man kommer hem och han känner igen mig som hon med urinvägsinfektion ...

När jag vaknade inorse kände jag att sömnen, remsömnen hade gjort sitt. Den hade verkligen försökte bearbeta känslor och jag drömde om sådant som är ganska aktuellt, fast i förklädd situation förstås (Freud), därmed drömtydning. 

Det var som ett dataspel, jag och min kusin hade klarat av många nivåer och hade kommit till en punkt där vi inte behövde börja om igen i vår lek. Men hon stängde av oss utan att spara oss, vi loggade in igen och vi fick starta där vi hade slutat. Nästa nivå hade vi någon inlåst att göra med. 

Det var vatten, eller olja över marken och vi gick fram så snabbt vi kunde med försiktighet för att det inte skulle brännas under våra fötter så att det skule börja brinna. Som att det inte går att göra annat än att leva och vandra på, fastän så riskabelt.

Vi hade låst in den, men jag ville döda (som för att ta bort problemen), gå tillbaka för att se till att det är gjort. Men problemet hade tagit sig ut fastän det väl låsta rummet. Det blev en strid, jag drog i munnen som för att bända isär (som King Kong gör med en dinosaurie i filmen), lade en fot över huvudet på den och slängde sedan nedför ett stup där kroppen fastnade på marken när den föll på något stort som skar igenom. Jag gick tillbaka och följde stigen igen genom skogen. Hittade inte mitt sällskap och jag gick tillbaka en bit då jag stötte på den ena, och den andra var i vattnet. En person (som jag nästan får kalla barndomsbekant) var där, någon dök i vattnet med kläderna på och min mamma stod vid bryggan. Hon sade med bestämdhet att vi måste klara upp med varandra så att jag skulle få förtroende till henne igen. Ett snabbt automatiskt nej slapp ur mig, men kände möjligen ett annat svar. Det blev ett större följe som promenerade tillsammans.

Jag hade ännu inte åkt ifrån skolan, jag väntade fortfarande på tillfälle, ville inte åka. Plötsligt var jag i matsalen, jag såg att de flesta redan satt vid ett bord. Jag kollade vad det var för mat och tog en tallrik. Gick sedan dit, drog fram en till stol, och klämde mig in. Jag frågade min klasskompis som satt mitt emot mig om han skulle fortsätta att plugga till teaterpedagog, jag fick inte ett svar. Han kollade på mig, och hon bredvid mig började prata med varann. Jag lyssnade lite halvt på det hon sa, tittade på honom för att visa att jag inte hade glömt bort min fråga. Han lyssnade också på det hon sa, kollade på mig för att visa att han inte hade glömt bort att svara. En lärare gick förbi, snart var lunchen förbi och jag var bitter för att jag inte kunde vara med på lektioner. Jag hade ju slutat. Men jag var ju ändå kvar? Jag diskuterade grejen med att ta chansen igen nästa år, men det faktum att samma människor skulle vara kvar betyder att han också är kvar. Jag fick inget svar på vad jag borde göra.

Jag skulle behöva bli medveten i mina drömmar så att jag kan bli mer aktiv i dem. Komma fram till slutsatser där, och våga sådant däri som man kanske inte gör i verkligheten.

. Punkt. Jag har kommit till en punkt där jag aldrig varit förut. Eller jo, kanske. Fast då var det så slutgiltigt på ett slutgiltigt sätt, även om jag byggde upp ett hopp om att kanske en dag. Nu är det äckligt bittert över allting. Som en syra. Som fräter. Känns som att bli förnekad igen, samtidigt som att det överdrivs. Varför bry sig nu? Jag hade behövt det då. Bara för att jag en gångs skull säger det som man egentligen inte vill höra. Men jag tänker inte låtsas om som att jag inte vill dö. Inte låtsas bort alla faktum, som andra njuter av i sin ovisshet och går in i försvarsställning om de får höra. Orkar inte. Ingen kraft eller vilja, ingen ork att orka. Säger jag att jag vill dö, så vill jag det. Jag vill inte ta livet av mig, men vill heller inte leva. Jag vill en sak, men samtidigt vill jag inte höra, känna sådant som gör ont och är därifrån. Inte fräta. Nu är jag inte där. Är du nöjd nu? Någonstans kommer alltså denna ovilja driva fram till viljan O. Låt det inte ske ...