Vill dö lite mer
Jag är stressad utan att göra någonting. Jag behöver inte göra något för att känna mig stressad. Eller gör jag något hela tiden, ja såklart. Jag andas. Jag orkar. Men sedan kommer det något som bryter ned mig igen, medan jag redan är nere. Jag packade upp kläder, och sorterade in så att det skulle få plats. Började prova lite kläder och valde ut lite som jag inte behöver ha kvar, men som vanligt kan jag inte bestämma och ta allt på samma gång. Måste slänga lite kläder/minnen i taget. Får ett telefonsamtal när jag sitter med ena armen i en sladdrig blusärm och försöker få på mig medan jag hör på riktigt skitsnack. Sakta men säkert hör jag vad som håller på att hända. Känner. Jag trodde att det var annorlunda den här gången. Att man kanske fattade. Men nej. Det finns en jävla bra förklaring varför jag inte säger något om mig. Vill dö lite mer. Vill inte vara här, och inte där. Inte leva hemma och tvingas höra förebråelser och påhitt, inte heller bo i helvetet på jorden. Jag vill vara där själen beblandar sig i den stora, där den slipper fri från fängelset kroppen och finner den sanna lyckan där ingen smärta eller ondska finns.