Forgetmenot

Regi: Andrew Haigh

Manus: Andrew Haigh, Taichi Yamada (Främlingar)

Skådespelare: Andrew Scott, Paul Mescal m.fl.

 

Adam är manusförfattare och lever själv i en lägenhet på högsta våningen. Med London som utsikt skriver han om dagarna. Ensamheten är tryckande tills brandlarmet börjar tjuta en kväll. Han springer ut för att se vilken lägenhet det brinner i men ser bara en granne vinka åt honom. Tillbaka i lägenheten knackar snart samma granne, Harry på (det är bara de som bor i byggnaden) full och med en spritflaska i handen. Han försöker bjuda in sig sjäv men Adam avstyr det hela. Nästa dag efter att Adam varit ute vid sina föräldrars hus stöter de in i varandra igen och Adam säger att han visst gillar whiskey. De inleder en relation och Adam fortsätter åka ut och träffa sina föräldrar som han inte gjort under lång tid. De är glada över att se honom och de undrar över hans liv. Han berättar att han är författare och och har pojkvän. Han möts av oförstående och fördomsfulla kommentarer men allt eftersom filmen går visar de att de älskar honom och han upplever dem som den han var när han var liten. 

 

Det här var en oerhört fin, drabbande och drömsk film. Hbtq-temat blandas ihop med en spökhistoria av bästa kvalitet, där kärleken till och sorgen efter sina föräldrar är starkt närvarande. Det är lite oklart från start men ändå så fulländat och självklart när man funderar på den efteråt. Scott är fantastisk som den sköra Adam och Mescal likaså. Även manuset kommer förmodligen bli Oscarsnominerat till nästa år. Haigh har tagit Yamadas roman Främlingar och tillfört en extra dimension med hbtq-temat. Originalhistorien handlar om en manusförfattare som träffar en kopia av sina föräldrar som dog och har även en kärlekshistoria med en kvinna som hans portvakt tycker är på pricken lik en kvinna som tog livet av sig några månader tidigare. 

 

OBS Spoilervarning!

 

Redan vid start tolkade jag det som att det här är något som kommer skrivas fram allt eftersom. Och jag är benägen till att hålla fast vid den tolkningen även nu efteråt. Dock trodde jag att grannen var ihopdiktad som ett sätt att skapa sig sällskap, men den tanken försvann när jag förstod att föräldrarna var spöken, alternativt också framdiktade.

 

Adam var ju en manusförfattare, han skrev om sitt barndomshem och åkte dit. Han skrev och upplevde det även fysiskt, oavsett om det var riktiga spöken (som jag absolut tror det var) eller inte så fanns en utveckling hos Adam att gå vidare från deras död när han var tolv år. Antingen som ett sätt att möta dem genom att skriva om dem och själv dikta ihop det han ville höra från dem eller att de helt enkelt interagerade med honom. Mamman som kom med fördomsfulla kommentarer och pappan som ångrade att han inte tröstade Adam när han hörde att han var ledsen efter att ha blivit mobbad i skolan. Av den anledningen satt jag och var lite smått irriterad av det faktum att allt bara var påhittat bara för att han ville det. Just av den anledningen tror jag inte att det var så. Bara därför spelar det heller ingen roll.

 

Framförallt manade de på att Adam skulle gå vidare och inte komma tillbaka för att träffa dem igen.  Mamman menade på att Harry var hans framtid som de hade sett när Harry följt med ut till huset en kväll då även han såg föräldrarna inne i huset. De ville veta hur olyckan hade gått till och man kunde nästan se hur de bleknade framför hans ögon när de alla fick ett avslut med varandra. 

 

Man skulle kunna tolka slutet som att Adam och Harry inte någonsin var tillsammans på riktigt. Att även Harry var ett spöke. Eller båda två. Harry låg uppenbarligen död sedan han blev avvisad första gången, med whiskeyflaskan i handen. Kanske överlevde Adam branden (den ständiga febern) och kunde gå vidare ändå, antingen tillsammans med Harry fastän han var ett spöke eller med en ny pojkvän. Oavsett vad så hade de ett förhållande och framtiden, vad och var den än var, var tillsammans - och det var meningen med filmen. Kärlek, förlust och förmågan att ta sig vidare. 

Regi: Cord Jefferson

Manus: Cord Jefferson, Percival Everett

Skådespelare: Jeffrey Wright, Sterling K. Brown m.fl.

 

Thelonious 'Monk' Ellison är författare och universitetslärare. Fastän han skriver höglitterärt och raslöst hamnar hans böcker i genren afroamerikansk litteratur. Ingen intresserar sig längre för hans böcker. Han har tröttnat rejält på både allmänhetens ointresse för litteratur, att etablissemanget drar nytta av svart underhållning och sina studenter och deras politiska korrekthet över att redigera tidiga decenniers språkbruk. Det som däremot går hem är det som är 'rått', 'äkta' och 'svart'. Det ena leder till det andra och snart skriver Monk, under pseudonym, en historia med just de kriterierna vilket blir en dundersuccé. Det han själv föraktar älskar alla andra. 

Samtidigt får man följa honom i hans familjeliv med en dement mamma och en bror som han har en tämligen komplicerad relation med. 

 

Det här är en riktigt rolig och varm film som förtjänar sina oscarsnomineringar för både bästa film och manus. Wright gör rollen som Monk med en underbar fingerkänsla. Hans timing gör allt och man skrattar högt många gånger genom filmen. Den har både sorg och glädje och relationerna är väldigt fint välutvecklade. Även Brown gör en känslosam tolkning av Monks bror, Clifford och tillsammans skapar de en trovärdig relation som känns taget från verkligheten. Temat med en lägre litterär nivå vs. popularitet är något man verkligen kan undra över - varför man ska behöva förändra sig och göra sig sämre än man är för att bli uppskattad. Det är en tråkig utveckling om inget annat. Men vad gör man inte, alla är inte lika duktiga författare. Jämför debatten om att vara transsexuell som skådespelare för att kunna göra en sådan roll. På söndag hejar vi på filmen!

Regi: Alexander Payne

Manus: David Hemingson

Skådespelare: Paul Giamatti, Da’vine Joy Randolph, Dominic Sessa m.fl.

Året är 1970 och julen står för dörren. Den grinige och allmänt hatade historieläraren Paul får uppgiften att stanna kvar på internatskolan över jullovet för att ansvara över en grupp elever som av olika anledningar inte har någonstans att ta vägen. Den något problematiserade Angus blir en av dem. När en av killarnas pappa kommer till skolan för att hämta sin son får resten av gänget erbjudandet att följa med och åka skidor, men när Paul inte får tag på Angus föräldrar blir Angus ensam kvar med honom och den deprimerade kokerskan Mary. Tillsammans bildar de en dysfunktionell trio som måste lära sig att acceptera tiden på skolan och göra det bästa av den.

Det här var en underbart mysig film som definitivt kommer bli en julklassiker i framtiden. Fastän alla tre karaktärer hade sina egna problem var det feel-good ända ut till dialogen. Manuset var knivskarpt, karaktärsegenskaperna likaså och skådespelarna gjorde sina karaktärer full rättvisa. Pauls fisklukt kunde nästan kännas ut i biosalongen och hans vindögda blick som man kunde tro var naturlig var inte det. Det var något Giamatti lade till för karaktärens skull och för att det skulle representera utvecklingen mellan Paul och Angus. Nog var det väl så eftersom det skiftade från vänster till höger hela tiden, och de specialeffekter som användes för att skapa effekten är han strikt förbjuden att tala om berättade han för magasinet People, just av den anledningen att Payne älskar att se människor undra över det. De kallar det för "magic of acting". Magi blev det även när Randolph så lite som bara tittade på Paul när han sade något opassande. En riktigt hjärtevärmande film och Paynes bästa! 

Regi och manus: Celine Song

Skådespelare: Greta Lee, Teo Yoo m.fl.

Tre människor, en koreansk man och kvinna och en amerikansk man på hennes andra sida, sitter vid en bardisk och en röst (vi) på andra sidan funderar över vilka de är och vilka de är för varandra. Tjugofyra år tidigare får man följa Na Young och Hae Sung i Seoul som bästa vänner. De är oskiljaktiga och hon har bestämt sig för att hon ska gifta sig med honom. Men hennes föräldrar har bestämt att de ska immigrera till Kanada. När de går hem från skolan en sista gång för att fortsätta hem var för sig, går hon uppför en trappa åt sitt håll och han fortsätter gatan fram åt sitt. De skiljs åt och har heller ingen kontakt under åren som går. Tolv år senare heter Na Young Nora och lever i New York med författardrömmar medan Hae sung lever ett konventionellt liv i Seoul. De hittar varandra via Facebook och tar upp kontakten igen. Då ingen av dem vill flytta till den andres stad så blir det jobbigt och hon vill ta en paus i kommunikationen. Ytterligare tolv år går och Nora gifter sig innan de äntligen möts igen då Hae Sung åker på semester till henne.  

Den här filmen var en riktig överraskning. Det är ett romantiskt drama även om det inte är typiskt romantiskt till en början. De var trots allt bara vänner men har en relation som uppenbarligen är djupare än så. Det är ett väldigt realistiskt drama där olika livsval, både egna och andras, påverkar ens liv och där man accepterar och respekterar livet så som det blivit. Framförallt handlar den om det öde man har och det koreanska tankesättet om in-yun som innebär att människor på olika sätt är kopplade till varandra genom ödet och tidigare liv. Till exempel kan ett in-yun vara så enkelt som att man råkar nudda en annan person, vilket betyder att man har ett eller annat öde med den personen. Ju fler in-yuns man har desto starkare kopplade är man till varandra och efter åtta tusen lager gifter man sig.  

Precis som Nora i filmen lämnade Celine Song Korea och sin barndomskärlek för landet i väst och det märks att hon har skapat en film som ligger nära verkligheten och dess livsbeslut. Arthur som hon gifter sig med säger till och med i en scen att om det vore en film skulle han vara skurken i den och hon lämna honom för barndomskärleken. Det är fint, vemodigt och poetiskt - precis som livet är! 

Regi: Mikael Håfström

Manus: Erlend Loe, Nora Landsrød

Skådespelare: Claes Bang, Adam Pålsson, Alba August, Sophie Cookson m.fl.

Året är 1520 och filmen är en påminnelse, om än inte helt historiskt korrekt, om historien och den ökände Kristian Tyrann och då han bjöd in Sveriges adel och kyrkomän på fest. Han avslutade den med att döma många av dem för kätteri, fängslade dem i väntan på att bli avrättade och lät sedan huvuden rulla.

Johan Natt och Dags fru Anna och hennes stumma syster Freja är de två hjältarna i filmen. Efter att Kristian och hans gäng plundrar och slaktar deras by ger de sig av för att hämnas på dem som mördade deras familj.

Jag såg filmen redan på Lussevakans smygpremiär och var rätt så nöjd med det, för jag skulle förmodligen inte sett den själv. Till en början var jag väldigt tveksam men blev mer och mer indragen ju längre det gick. Med textremsor över frysta bilder tydliggjorde filmen att det var underhållning vi som tittare skulle förvänta oss och att man fick ta den för vad den var. Lyssnade man på publiken kunde man tro att det var en komedi. Den var uppenbarligen medvetet ironisk med en blinkning till vår tid, då moderna uttryck som t.ex. Stockholmssyndromet användes flitigt.

Det var visserligen inte tänkt att vara historiskt korrekt, men tycker att jag fick en tydligare bild av historien som jag kommer minnas bättre nu. Kommer inte kunna promenera genom Gamla stan med samma ögon igen. Och man kan undra om han verkligen tvivlade, den ökände tyrannen. Jag köper Tarantinos filmer även om det är inte min favoritregissör, men i jämförelse så känner jag mycket mer med hans filmer än den här trots den fiktiva hämndhistorien. Det är också modernt med inte bara en utan två kvinnliga hjältar, nära på superhjältar, och det var underhållande action. Det var grafiskt, spännande och roligt om vartannat. Och en bra poäng som Fredrik Sahlin skrev, "Where the fuck is Gustav Vasa?" 

Konferensen 

 

Regi: Patrik Eklund

Manus: Patrik Eklund, Thomas Moldestad, Mats Strandberg

Skådespelare: Katia Winter, Adam Lundgren, Eva Melander m.fl. 

 

Äntligen är filmen här! Som jag väntat efter att jag läste boken, för visst var man säker på att det skulle bli en film? (Recension av boken/berättelsen finns att läsa tjugo inlägg längre ned, om ni inte läst den.)

 

Berättelsen är den samma och som bekant är boken ofta bättre än filmen. I det här fallet är boken och filmen är i stort sett likvärdiga. Berättelsen osade filmmanus redan från start och den levde verkligen upp till dess förväntningar! 

 

Karaktärsgestaltningen är liten men å andra sidan behövs det kanske inte heller i den här typen av genre. Alla karaktärer fanns kvar, relationerna fanns där även om det inte var supertydligt (det var t.o.m. en starkare relation mellan ett par än de hade i boken som jag minns det) och bakgrundshistorierna syntes ännu mindre. Det var svårare att se en huvudperson i filmen, men har man läst boken så har man koll och utifrån vem/vilka som överlever kan man också räkna ut det. Där fanns det däremot en liten skillnad, och tur var väl det att man blev lite överraskad när man kan boken och tror sig veta vad som ska hända. 

 

Året jag slutade prestera och började onanera

 

Regi: Erika Wasserman

Manus: Christin Magdu

Skådespelare: Katia Winter, Jesper Zuschlag, Nour El Refai, Henrik Dorsin, Bahar Pars m.fl

 

Hanna lever med Morten och deras son, hon ska snart fylla fyrtio år och är en målinriktad karriärist. Det enda Morten velat är att hon ska sluta på sitt jobb och fokusera mer på honom. När hon inte kan ge honom den bekräftelse och tröst han behöver gör han slut. I sin misär träfffar Hanna på den mångsysslande Liv som säger åt henne att lyssna med fittan istället, och en ny livsväg tar fart.

 

Skulle man påpeka att hon kämpar med att få tillbaka Morten så går det inte riktigt fram i handlingen. Handlingen var larvig och huvudkaraktären osympatisk från start. Från början trodde man att det var en ny man i hennes liv och inte sonens pappa, men det visade sig snart att så visst var fallet. Därför var det väldigt barnsligt och otrovärdigt att han gjorde slut på det sättet han gjorde. Det var väldigt stereotypa karaktärer som dessutom var alldeles för många. En bästa vän som började åsidosätta henne, dennes dryga pojkvän och flera karaktärer på hennes jobb tog mycket plats. Ännu en till vän som hon fick sängplats hos, en godtycklig tjej helt olik henne själv och en ny kille hamnade i blickfånget. Till och med denna killes mamma fick en scen i förbifarten. 

 

Allvarliga ämnen blandades in i något som ändå måste kunna kategoriseras in i komedigenren, vilket bara blev en sörja. För kul var det inte. 14 till 40 nämndes och kurvan gick precis som åldern nedåt, eller bakåt i det här fallet. Det borde snarare varit en fjortonåring på väg till vuxenlivet, men nu var det tvärtom och inte intressant alls. Från att ha varit uppskattad på jobbet blev hon som en ansvarslös tonåring. Att hon skulle finna sig själv och bli mer vuxen genom det blev tyvärr för tillrättalagt och något som endast gick fram i en replik. All respekt till att vilja gå ned i prestation på jobbet men att mannen var den som ville att hon skulle sluta från början, och att hon gjorde det, blir bara förtryckt. 

The quiet girl

 

Regi: Colm Bairéad

Manus: Colm Bairéad, Claire Keegan

Skådespelare: Carrie Crowley, Andrew Bennett, Catherine Clinch m.fl.

 

Cáit är en tystlåten flicka som lever som mellanbarn i en familj där hon helst är för sig själv. Sommaren står för dörren och föräldrarna väntar på att ytterligare ett barn ska komma till världen. Därför bestämmer de sig för att skjutsa iväg Cáit till en avlägsen släkting för att bo med dem istället så att de kan spara in pengar. Cáit kommer till paret Eibhlín och Seán som tar emot henne med öppna armar. Åtminstone Eibhlín till att börja med men det visar sig snart att även Seán inte är en sådan grinig gubbe som man först kan tro.

 

Det här är en fantastitskt fin film och som verkligen förtjänade sin nominering i kategorin för bästa internationella film. Den berörde mig väldigt starkt fastän det var en väldigt lugn och finstämd historia. Det fanns så mycket värme och kärlek trots den sorgliga tonen i det hela och som avslutade hela filmen på ett subtilt men trovärdigt sätt. Det var också väldigt kul att se, eller snarare höra, en irländsk film med gaeliska som huvudspråk. Som Seán sade som försvar till Cáit när en kvinna kallade henne för tystlåten: "Hon säger det som är värt att sägas." Och det gjorde verkligen den här filmen också!

The Whale

 

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Samuel D. Hunter

Skådespelare: Brendan Fraser, Sadie Sink, Honh Chau m.fl.

 

Brendan Fraser spelar rollen som Charlie, en sjukligt överviktig man som aldrig lämnar sitt hus efter att han förlorade sin livs kärlek för några år sedan. Han jobbar som engelskaprofessor och har lektioner med studenter online men där han inte visar sig i kameran själv. Han gömmer sig från allt och alla förutom sin vän och sköterska Liz som hjälper honom i hans sjukdom som sakta mer säkert gör honom döende. Plötsligt dyker hans sextonåriga dotter Ellie upp hos honom som han inte har sett på åtta år. Trots hennes ilska mot honom börjar de få en relation på nytt och han vill hjälpa henne på alla sätt han kan. 

 

Den här filmen är en riktig pärla och som borde varit med i listan av nomineringar i bästa film-kategorin. Av alla filmer jag sett är det den här jag minns bäst och blev mest berörd av. Brendan Fraser var fantastiskt bra i den här rollen, det var självklart att han skulle ta hem sin kategori och även Hong Chau var vass i rollen som Liz. Hela historien var egentligen ganska dråplig, hela tiden underhållande och känlsosam i relationerna karaktärerna sinsemellan, speciellt när en påträngande missionär vill sprida sitt budskap. Jag älskar den här typen av film men kan förstå att den bredare massan inte gilar kammarspel av det här slaget. Det är en pjäs från början, så det det är inget märkligt i det. Women talking är även den ett kammarspel då den är byggd på en bok och är ett enda långt samtal. Men till skillnad från den där ämnet hålls lite på känlsomässigt avstånd griper The whale tag i mig just för att man hela tiden är med honom och det som händer mellan de andra karaktärerna. Mycket starkt, och en riktigt sevärd film!

Manus: Seth Reiss, Will Tracy

Skådespelare: Ralph Fiennes, Anya Taylor-Joy, Nicholas Hoult

Kändiskocken Slowik håller till på en ö där han år efter år skapar en fantatisk meny som bara rika och speciellt inbjudna har råd med. 

Margot har blivit inbjuden av Tyler för att följa med på årets middagsbjudning. Han har äntligen fått tag på en bokning och är riktigt exalterad att få äta Slowiks mat. Väl på ön blir de visade till bords och har full uppsyn över kockarna som arbetar vid sina arbetsstationer. Slowik själv observerar både kök och restaurang och presenterar varje rätt inför servering. Maten är bara för finsmakare och Tyler är den första att skriva under som en sådan. Ganska snart märker Margot att allt inte är som det borde vara och att Slowik har en egen agenda med kvällen. 

Det här är en superb film i hela sitt utförande. Den är indelad i kapitel utifrån varje rätt som utgör kvällens meny med amuse-bouche som start. Fiennes är perfekt i rollen som Slowik och underhållningen är på topp hela tiden. Han håller monologer om varje rätt och det väsentliga med smaksinnet, samt det konstnärliga som kommer med hans yrke och passion. Till och med i helbilder skrattar man åt hans uppsyn och de reaktioner som hela tiden utspelas mellan honom och gästerna på restaurangen. 

Det är en intelligent film med riktig bra svarthumor. Så som man säger att man äter med både ögon och mun ser man den här filmen med både ögon och hjärna. Manuset är underbart och tvistarna skapar en grym stämning. Filmen ger helt klart en känga till finsmakare och fine dining. Det är helt enkelt delikat! 

Beast

Regi: Baltasar Kormákur
Manus: Jaime Primak Sullivan, Ryan Engle
Skådespelare: Idris Elba, Leah Jeffries, Iyana Halley m.fl.

Änkemannen Nate (Elba) åker med sina två tonårsdöttrar Norah och Meredith till Sydafrika för att träffa Martin, en gammal ungdomsvän till honom och hans bortgångna fru. Han tar med dem ut på safari och för att åka genom ett reservat där han känner byborna. När de märker att alla är döda förstår Martin att något inte står rätt till, och snart därefter blir de jagade av inte mindre än ett bestialiskt och blodtörstigt lejon.

Det här är en enkel historia som går rakt på sak. I expositionen får man se hur tjuvjägare jagar lejon på savannen och sätter upp fällor. När gruppen ska tillbaka är två av dem ute på vift och självklart har antagonisten i detta drama sikte på dem. Temat är hierarki och hur tjuvjakt förstör den naturliga ordningen. Och när den naturliga ordningen störs, blir djur om än mer vildsinta …

Även om filmen var något förutsägbar så var den spännande rakt igenom. Det var svårt att låta bli att tänka på andra filmer i samma genre och jag kan tycka att lejonet var något för stort och farligt för att vara trovärdigt. Men när ett djur känner sig hotat så blir det å andra sidan också mer aggressivt.

Filmen gav även en blinkning till Jurassic Park då ena dottern hade ett linne på sig med den loggan på, men det var bara kul och gjort med kärlek. Liknelsen var slående i flera avseenden, både när de var fast i en bil i ett träd men även mot slutet när lejonet kom in i en byggnad och man nästan förväntade sig att en klo skulle klicka lite fundersamt mot golvet.

Fröna var sådda redan i början och man förstod direkt att reservatets lejon som de beundrade på håll i filmens början kommer komma tillbaka. Men allt är förlåtet i en sådan här film som inte behöver vara så komplicerad. Underhållning, spänning och bra skådespeleri i tillräckligt fängslande karaktärer är allt som krävs, och det hade denna!

Nope

Regi och manus: Jordan Peele
Skådespelare: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Steven Yeun, Brandon Perea m.fl.

Otis "OJ" Haywood Jr. (Kaluuya) tar över familjeföretaget och hästranchen som hans pappa har drivit när han en dag helt plötsligt och mystiskt dör. OJ blir ansvarig för att mata och träna hästarna för att hyra ut dem till filminspelningar, då hans syster Emerald inte är till stor hjälp. Men en dag kommer något från skyn, något som de tillsammans blir fast beslutna att fånga på film – något som aldrig tidigare gjorts.

Som man har längtat efter Jordan Peeles nästa film. Att det skulle vara någon typ av alien-film satte förväntningarna på topp efter filmer som Get out och Us. Framförallt att Kaluuya återkommer i huvudrollen byggde inför något stort. Och visst var det stort!

Det fanns en hel sidohistoria av Steven Yeuns karaktär från det att han var liten och medverkade i en teveshow och då han fick se sina medspelare bli attackerade av en schimpans. I vuxen ålder och i berättelsens nu driver han en temapark där han visar publiken vad som händer i skyn. Samhällskritik är Peeles signum, men vad hela den historien ska betyda tåls att funderas på. Det var inte riktigt lika klockrent kopplat till handlingen, så som Get out var perfekt i all sin utformning.

Det var en sann sci-fi-thriller som utspelades på en ranch ute i vilda västern. Miljöerna var tacksamma för vår svenska Hoyte van Hoytema som fortsätter att briljera som fotograf. Men som skräckfilm beaktat uppfyllde den inte riktigt de moment som behövs. Det fanns vissa scener som förstärkte det, och det de mötte i skyn måste absolut kunna kallas för ett monster, men det skapade inte en hel skräckfilm för det. Det var lättsammare än så, och det som skulle fungera som läskigt blev snarare fascinerande intressant. Även bi-karaktären Angel (Perea) som hjälpte dem att montera upp kameror runtom på gården var en comic relief och någon man kanske brydde sig mest om.

Humorn i filmen var det som gjorde filmen (är det bara fel genrebestämning?) och var även det som titeln syftade på. Underhållningen uppfylld? Jope! Men alla förväntningar? Nope.

Regi: Jespher W. Nielsen

Manus: Christian Torpe (roman av Christian Jungersen)

Skådespelare: Sidse Babett Knudsen, Amanda Collin, Lene Maria Christensen, Danica Curcic, Magnus Krepper m.fl.

 

Fyra kvinnor jobbar tillsammans på ett danskt centrum för folkmord. Som chef har Anne-Lise ett eget rum medan de andra sitter precis utanför som hon kan höra hur de pratar och skrattar om saker. När hon vill visa roliga videor är det ingen som skrattar med henne. De bemödar sig knappt att ens titta på den. Vuxenmobbingen blir allt mer tydlig och eskalerar när Iben och Malene som skriver artiklar om krigsförbrytare får anonyma mail med dödshot. Trots de farliga personerna de skriver om börjar de misstänka Anne-Lise som sakta bryts ned.

 

Det här var en riktigt spännande film trots det lugna tempot. I och med att man fick se karaktärernas bakgrund, speciellt Ibens då man fick höra hennes artiklar skrivas fram, varvades filosofi och scener jobbkollegorna emellan vilket höll intresset uppe hela tiden. Att också införliva gamla minnen som om de karaktärerna fanns med dem i nuet var skickligt gjort och gestalade väl hur mycket de led av sina bakgrundshistorier. Trots det fanns det brister. Man förstod inte riktigt kontoret som sådant, det såg ut som ett bibliotek, och det fanns ingen tydlig huvudperson även om det utkristalliserades under filmens gång. Slutet var öppet men tillräckligt tillfredsställande då man lätt förstod den tack vare filmtiteln. Temat om mobbing är ett tacksamt tema att följa då man hoppas på en hämndaktion tillbaka och gestaltningen av mobbingen och psykologin bakom kvinnorna ifråga var fingertoppskänsligt gjort, både i manusväg som skådespelandet. 

Regi: Colin Trevorrow

Manus: Colin Trevorrow, Emily Carmichael, Derek Connolly

Skådespelare: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Laura Dern, Sam Neil, Jeff Goldblum m.fl.

 

Med tredje filmen i den här trilogin och sjätte filmen i detta universum borde nu filmserien vara och förbli utdöd. Men livet finner ju som bekant sin väg ... 

 

Det har gått fyra år sedan förra filmen och människor och dinosaurier lever sida vid sida över hela världen. Owen och Claire lever i skogen efter att de tog med sig Lockwoods barnbarn Maisie som visades vara en klon. Men det finns människor som vill hitta henne och när de gör det tar dem henne till Biosyn, ett dinosauriereservat, och de upptar jakten efter henne. Samtidigt får man veta att Ellie Sattler undersöker en gräshoppsinvansion och letar upp Alan Grant för att be honom om att bli hennes partner igen. Tillsammans åker de för att träffa Ian Malcom som bjudit dem till Biosyn där han jobbar i labbet. 

 

Tyvärr var allt för mycket! Det som var bra var även det som sänkte filmens betyg. Det var alldeles för många karaktärer och för lång intro av filmen. Den hade både behövt vara längre men kortas ned. Framförallt var det här en actionfilm i jämförelse med Jurassic Park som faktiskt var läskig och hade en fantastisk stämning. I den här fanns det ingen stämning alls och inte heller någon spänning. Tvärtom kunde man vara säker på att våra karaktärer skulle klara sig. Det hade behövts lite mer offer. Och ät-scener! Speciellt när man refererade till Jurassic Park så mycket som man gjorde. Flört med publiken, absolut! Men det blev ingen förälskelse av det hela. Men man kan inte förneka den episka känslan när alla från den första filmen var återförenade igen. Att Blue hade fått en unge som Maisie döpte till Beta var en bra spegling till henne och hennes tema. Gulligheten, och kanske till och med kärleken, var på topp i slutet när Blue återförenades med sin mamma.