Past lives
Past lives
Regi och manus: Celine Song
Skådespelare: Greta Lee, Teo Yoo m.fl.
Tre människor, en koreansk man och kvinna och en amerikansk man på hennes andra sida, sitter vid en bardisk och en röst (vi) på andra sidan funderar över vilka de är och vilka de är för varandra. Tjugofyra år tidigare får man följa Na Young och Hae Sung i Seoul som bästa vänner. De är oskiljaktiga och hon har bestämt sig för att hon ska gifta sig med honom. Men hennes föräldrar har bestämt att de ska immigrera till Kanada. När de går hem från skolan en sista gång för att fortsätta hem var för sig, går hon uppför en trappa åt sitt håll och han fortsätter gatan fram åt sitt. De skiljs åt och har heller ingen kontakt under åren som går. Tolv år senare heter Na Young Nora och lever i New York med författardrömmar medan Hae sung lever ett konventionellt liv i Seoul. De hittar varandra via Facebook och tar upp kontakten igen. Då ingen av dem vill flytta till den andres stad så blir det jobbigt och hon vill ta en paus i kommunikationen. Ytterligare tolv år går och Nora gifter sig innan de äntligen möts igen då Hae Sung åker på semester till henne.
Den här filmen var en riktig överraskning. Det är ett romantiskt drama även om det inte är typiskt romantiskt till en början. De var trots allt bara vänner men har en relation som uppenbarligen är djupare än så. Det är ett väldigt realistiskt drama där olika livsval, både egna och andras, påverkar ens liv och där man accepterar och respekterar livet så som det blivit. Framförallt handlar den om det öde man har och det koreanska tankesättet om in-yun som innebär att människor på olika sätt är kopplade till varandra genom ödet och tidigare liv. Till exempel kan ett in-yun vara så enkelt som att man råkar nudda en annan person, vilket betyder att man har ett eller annat öde med den personen. Ju fler in-yuns man har desto starkare kopplade är man till varandra och efter åtta tusen lager gifter man sig.
Precis som Nora i filmen lämnade Celine Song Korea och sin barndomskärlek för landet i väst och det märks att hon har skapat en film som ligger nära verkligheten och dess livsbeslut. Arthur som hon gifter sig med säger till och med i en scen att om det vore en film skulle han vara skurken i den och hon lämna honom för barndomskärleken. Det är fint, vemodigt och poetiskt - precis som livet är!
Kommentarer
Trackback