Forgetmenot

11/10 Gothika 7/10 

Regi: Colin Trevorrow

Manus: Colin Trevorrow, Emily Carmichael, Derek Connolly

Skådespelare: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Laura Dern, Sam Neil, Jeff Goldblum m.fl.

 

Med tredje filmen i den här trilogin och sjätte filmen i detta universum borde nu filmserien vara och förbli utdöd. Men livet finner ju som bekant sin väg ... 

 

Det har gått fyra år sedan förra filmen och människor och dinosaurier lever sida vid sida över hela världen. Owen och Claire lever i skogen efter att de tog med sig Lockwoods barnbarn Maisie som visades vara en klon. Men det finns människor som vill hitta henne och när de gör det tar dem henne till Biosyn, ett dinosauriereservat, och de upptar jakten efter henne. Samtidigt får man veta att Ellie Sattler undersöker en gräshoppsinvansion och letar upp Alan Grant för att be honom om att bli hennes partner igen. Tillsammans åker de för att träffa Ian Malcom som bjudit dem till Biosyn där han jobbar i labbet. 

 

Tyvärr var allt för mycket! Det som var bra var även det som sänkte filmens betyg. Det var alldeles för många karaktärer och för lång intro av filmen. Den hade både behövt vara längre men kortas ned. Framförallt var det här en actionfilm i jämförelse med Jurassic Park som faktiskt var läskig och hade en fantastisk stämning. I den här fanns det ingen stämning alls och inte heller någon spänning. Tvärtom kunde man vara säker på att våra karaktärer skulle klara sig. Det hade behövts lite mer offer. Och ät-scener! Speciellt när man refererade till Jurassic Park så mycket som man gjorde. Flört med publiken, absolut! Men det blev ingen förälskelse av det hela. Men man kan inte förneka den episka känslan när alla från den första filmen var återförenade igen. Att Blue hade fått en unge som Maisie döpte till Beta var en bra spegling till henne och hennes tema. Gulligheten, och kanske till och med kärleken, var på topp i slutet när Blue återförenades med sin mamma. 

Älvornas kulle av Elisabet Nemert

 

"Jag vill skiljas," börjar bokens första kapitel med. Celines värld rämnar när hennes man säger de orden och direkt lämnar Celine och deras två små barn för att åka till sin älskarinna. Tack vare hennes syster Francine kommer de ifrån huset i några dagar och av en lycklig slump kör de förbi en till-salu skylt för ett hus i Sunnanäng, inte mindre än det välkända huset på Älvornas kulle. För de som har bott där innan och de lyckliga få som är i närheten när det sker kan ibland se när ett vitt ljus stiger från Siljans djup och dansar uppför kullen för att ta gestalt i form av älvor. Celine blir blixtförälsad i huset och huset accepterar den lilla familjen. Dessutom kan Sofia, sju år se och veta saker som hänt för länge sen. När Celine hittar gamla brev och en dagbok kommer glömda historier upp till ljuset igen och de lämnar ingen oberörd.  

 

Elisabet Nemert är en författare som verkligen lyckas binda samman tid och rum med sina historiska berättelser. Med Älvornas kulle behandlar hon ämnen som självständighet och systerskap men också häxbränning och hedersmord. Häxbränning är ett ämne som intresserar mig lite extra mycket. Därför hade jag velat läsa ännu mer om de karaktärerna i den tidsepoken och få ännu lite mer spegling och avrundning av det till den nutida historien. Det var bra komponerat med tydliga kapitelindelningar för de olika karaktärerna, även om de var lite för många. Det jag mest saknade var ett personligt språk hos karaktärerna så att man kunde särskilja dem åt. Även informationsdumpar smög sig in då och då i repliker, vilket inte heller blev så trovärdigt varje gång. 

Trots det mörka temat är det en feel-good historia som paketeras med lull-lull. Men tack vare hur Nemert skapar magi med sina ord och storytelling överskuggar det skavankerna. Hon vill mycket med den här boken och tar också in ett par karaktärer från en tidigare bok, Röd måne och som jag gillar snäppet bättre. I den får man ännu mer inblick och närvaro i 1600-talets Sverige och häxförföljelserna då.  

Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

 

Heidi Hallberg sitter och blir fixad inför dagen som ligger framför henne. På grund av tekniskt strul sitter hon fast med sladdar i väggen. På fönsterbrädan bredvid ser hon en fluga ligga på rygg ooh förgäves försöker ta sig upp. Plötsligt är den borta. Resten av dagen flyter på i, bokstavligt talat,en serie av händelser. För hon och hennes familj är med i en realityserie där allting filmas. Deras liv i stort och smått, och allt är konstruerat för att passa mallen och att det ska bli bra teve. Heidi är nummer två i familjen där hennes styvdotter Alice leder showen då hon har ett eget märke. Heidis man är en känd skådespelare och deras gemensamma små barn försöker hon med alla medel bespara rampljuset. Ju mer det fortskrider sig, livet så som det visas upp, desto mer känner hon hur falskt det är.

 

Hela boken utspelar sig under ett dygn och kapitlen är uppdelade i tidsangivelser. För att inte avslöja något om det märkliga som sker och hur det urartar sig, så utesluter jag kommentarer om kompositionen av det hela. Men den följer handlingen och temat på ett konsekvent sätt. Temat behandlar verklighet vs. yta och vad som händer när det krackelerar. John A. Lindqvist har gjort det igen! Till skillnad från hans senaste bok Vänligheten på sina 716 sidor var den här lättsammare i alla bemärkelser. Men inte desto mindre intressant. Detta är om något vardagsrealism där huvudkaraktären får en förhöjd känsla av att något inte står rätt till. Men frågan är vad som egentligen kom först, vardagen eller skräcken ..? Som svar på min fråga hur man skriver bra skräck när jag var på ett författarsamtal med honom för ett tag sedan, berättade han att man ska ta det man önskar sig allra mest och förstöra det. Den här boken var ett ypperligt exempel på det och att man inte borde vilja vara med i en realityshow. Som alltid skapar han berättelser som etsar sig fast och som får en att fundera över dem och karaktärerna långt efteråt.