The boy, the mole, the fox and the horse
Regi: Peter Baynton, Charlie MacKesy
Manus: Charlie MacKesy, Jon Croker
Skådespelare: Jude Coward Nicoll, Tom Hollander, Idris Elba och Gabriel Byrne
En pojke har gått vilse i snön och stöter på en mullvad. Pojken säger att han letar efter ett hem och mullvaden bestämmer sig för att hjälpa till. De försöker lokalisera var de befinner sig och kommer snart i lag med en räv. Snart får de sällskap av en stor vit häst som står bland träden i en skog.
Filmen bygger på boken med samma namn av Charlie Macksey. Jag har själv inte läst boken men förstår att det är en fin och välillustrerad berättelse för både barn och vuxna att ta del av där filosofiska tankegångar står i fokus. Det här var helt enkelt en sådan där en fin och mysig film som man skulle vilja ha på dvd för att kunna se på lite då och då. Det fälldes kärleksfulla och kloka kommentarer hela tiden från främst mullvaden medan räven snarare var av den tystare typen.
"To be honest, I often feel I've got nothing interesting to say." Mullvaden svarade tillbaka att "Being honest is always interesting."
Temat att hitta hem hände på vägen när han träffade sina vänner och insikten i slutet var lika underbar som hela filmen. Den stora frågan vi alla kan ställa oss är om det finns något problem som inte blir lite bättre av att äta tårta. Den var en självklar vinnare som bästa kortfilm på Oscarsgalan tidigare i år.
Regi: Greta Gerwig
Manus: Greta Gerwig, Noah Baumbach
Skådespelare: Margot Robbie, Ryan Gosling m.fl
Barbie lever i Barbieland. När hon vaknar på morgonen hälsar hon på alla sina Barbiegrannar (man kan se igenom deras hus), hon tar en dusch (utan riktigt vatten) och äter en minimal frukost (dricker juice utan något i glaset). Sedan flyger hon som magi ned från sitt hus till sin bil som hon kör med till stranden där alla Ken håller till. Allt enligt hur man brukar leka med Barbiedockor.
Ken är kär i Barbie men hon vill egentligen bara vara hans vän och tar honom för given. En dag börjar hon tänka på döden och märker att hon inte längre är perfekt, hennes fötter kan inte längre gå i klackskor. Hon uppsöker då Weird-Barbie som talar om för henne att hon behöver hitta barnet som leker med henne i verkligheten och få henne att må bättre och som resultat leka bättre med henne som docka. Barbie ger sig iväg till verkligheten och får Ken med sig på resan. Väl där inser han att han rätteligen förtjänar mer makt än vad han har.
Trots att jag aldrig någonsin lekte med dockor eller Barbie var det lätt att förstå tjusningen och varför Barbie-fenomenet blivit så stort. Det gjordes tydligt även i filmen med metavärlden Barbieland och att Barbie var överlägsen Ken. Det var underhållande actionscener och underfundigt att man lekte med könsrollerna för att betona de patriarkaliska problemen i vår värld. Även cynismen mot det perfekta var klockren. Den moraliska kontentan var att man såklart inte behöver vara perfekt. Filmen gestaltade det ytliga på ett kul sätt. Skådespelarna gjorde dockorna rättvisa och man njöt av denna färgfest rakt igenom.
Men ska man vara ärlig var det här en familjefilm där de vuxna kommer se det dubbelbottnade humoristiska i den medan barn kommer se Barbie som just det hon står för och kommer fortsätta göra. Det vill säga med långt blont hårsvall och en timglasmidja, om man inte går till de andra Barbie-dockorna. Men vem är det man kommer tänka på i första hand, jo original-Barbie. Och konsumtionen har nått en helt ny nivå. Oscarsnomineringar kommer det sannerligen bli men vinnare av de tyngre priserna återstår att se ...
Haralds mamma av Johanna Frid
Berättarjaget och en svärmor. En flygplats och ett försenat flyg. Konfrontationen är oundviklig. I väntan på att Harald ska komma med sitt flyg efter att ha varit på ett behandlingshem får man följa relationen från det att berättarjaget Cludia motvilligt flyttade till honom i Malmö igen till att förstå att det är inte bara är de två i deras relation, utan tre. Haralds mamma, som inte nämns som något annat än just Haralds mamma, måste ju ta hand om honom, är hennes åsikt. Det är ju hennes son. För Claudia är han inte mer än den pojkvän han är, en stretande jurist, missbrukare och glad som en golden retriever. Själv är hon närmast känslokall mot honom även om hon hjälper honom när byxorna glider av inne på Ica och är där för att fånga upp honom när han inte klarar sig hem själv. Det hjälper inte att hon lider av både svartsjuka och epilepsi när hon har en svärmor som på ett eller annat sätt alltid hittar ett sätt att tränga sig inpå.
Då hennes genombrottsbok från 2018, Nora eller Brinn Oslo brinn, handlade om pojkvännen handlar den här om svärmodern. Den förra var en autofiktion medan den här snarare bygger på känslor som författaren själv haft under livet men inte nödvändigtvis är biografisk. Men ska man tro på verklighetens pojkvän så har han som ett svar skrivit en egen bok utifrån sitt perspektiv.
I all sin dråplighet och underhållning så är det delarna i backstoryn fram till flygplatsen som jag gillar bäst. Samtalet på flygplatsen där man får lära känna svärmodern är något styltigt men så är även relationen mellan dem. Språket är rakt och
cyniskt. Det är svårt att gilla och sympatisera med huvudkaraktären periodvis men det är också det som gör att man gillar det. Ingen människa är perfekt, ingen relation kan vara perfekt och ibland funkar det inte alls på grund av en gemensam älskad
och missbrukande person - och det gestaltar Frid på ett krasst, konstaterande och trovärdigt sätt.
