Haralds mamma
Berättarjaget och en svärmor. En flygplats och ett försenat flyg. Konfrontationen är oundviklig. I väntan på att Harald ska komma med sitt flyg efter att ha varit på ett behandlingshem får man följa relationen från det att berättarjaget Cludia motvilligt flyttade till honom i Malmö igen till att förstå att det är inte bara är de två i deras relation, utan tre. Haralds mamma, som inte nämns som något annat än just Haralds mamma, måste ju ta hand om honom, är hennes åsikt. Det är ju hennes son. För Claudia är han inte mer än den pojkvän han är, en stretande jurist, missbrukare och glad som en golden retriever. Själv är hon närmast känslokall mot honom även om hon hjälper honom när byxorna glider av inne på Ica och är där för att fånga upp honom när han inte klarar sig hem själv. Det hjälper inte att hon lider av både svartsjuka och epilepsi när hon har en svärmor som på ett eller annat sätt alltid hittar ett sätt att tränga sig inpå.
Då hennes genombrottsbok från 2018, Nora eller Brinn Oslo brinn, handlade om pojkvännen handlar den här om svärmodern. Den förra var en autofiktion medan den här snarare bygger på känslor som författaren själv haft under livet men inte nödvändigtvis är biografisk. Men ska man tro på verklighetens pojkvän så har han som ett svar skrivit en egen bok utifrån sitt perspektiv.
I all sin dråplighet och underhållning så är det delarna i backstoryn fram till flygplatsen som jag gillar bäst. Samtalet på flygplatsen där man får lära känna svärmodern är något styltigt men så är även relationen mellan dem. Språket är rakt och cyniskt. Det är svårt att gilla och sympatisera med huvudkaraktären periodvis men det är också det som gör att man gillar det. Ingen människa är perfekt, ingen relation kan vara perfekt och ibland funkar det inte alls på grund av en gemensam älskad och missbrukande person - och det gestaltar Frid på ett krasst, konstaterande och trovärdigt sätt.
Så fin bild! :)