Forgetmenot

Drömmer man att man plågas av en flugsvärm kommer man drabbas av en förlust, som förorsakas av någon man verkligen litat på. Surrar de mest omkring utan att landa kommer förlusten inte att bli lika kännbar eftersom man blir misstänksam och lyckas förhindra en katastrof. Drömmer man att man ser en präst väntar en svår besvikelse. Om en kvinna drömmer att hon bär ett dyrbart halsband betyder det att hon kommer få mer pengar än kärlek i sitt äktenskap. Går det sönder är det ännu värre, det betyder att hon till slut ska bli både fattig och försummad. Drömmer man att man ser en brottsling bli pryglad betyder det att någon du älskar ska drabbas av ett straff.

En präst, en fluga och ett halsband - ja det är lite av det som präglade mina drömmar inatt. Inte kul att slå upp och få veta symboliken av dessa som dessutom har sammanhängande betydelser. Dock drömde jag inte om att halsbandet gick sönder, det var någon som skulle få det, jag eller någon annan men som inte var närvarande. Istället slängdes det i ett hörn av en blomrabatt bakom en papperskorg. Vad nu det kan betyda? Hur ska man veta vem man är i förhållande till det man drömmer? Är man en betraktare, huvudpersonen i dramat eller bara en medspelare? När jag träffade prästen var jag en medspelare till en kille som ändrades till olika personer jag känner och som blev utsatt för blodig prygel. Vi trodde att vi hade kommit in i återvändsgränd och halvvägs tillbaka möttes vi av våra fiender. Lyckligtvis kom då dennna präst från en osynlig port från våra ögon och ville att vi skulle vara med i en gudstjänst och be om förlåtelse för våra gärningar. Däremot var jag själv huvudperson när jag drömde om närhet till, också här en person som bytte identitet, och när flugor flög omkring och irriterade mig. Spelar det någon roll vem man är då? Det är ju ändå mina egna drömmar, de kommer ju från mig. De måste ju betyda för mig iallafall - men varför kan då betydelsen stå som olika för olika symboler? När man drömmer om personer står även de för något. De symboliserar ofta, men behöver inte alltid en aspekt av sig själv. Ja, annars skulle man väl inte drömma om dem? De spelas ju upp framför mig för att jag känner och tänker något som de har, i drömmen i alla fall. Det är jag själv i andra kläder, karaktärsdrag, attityder, självbilder osv... Det borde förstås bero på hur stor betydelse de har i drömmen ifråga.

BWO var självklar vinnare, men varför i hela friden gick Frida vidare??? Det fattade man väl att Patrik Isaksson skulle till globen, men icke. Fattar ingenting. Det kan bara inte finnas så många barn som har så mycket makt att rösta vidare Frida. Jag förstår inte. Och Ainbusk sen.. Varför står Josefin Nilsson som frontalfigur när hon inte kan sjunga?? Therese såg ut som en isländsk älva som förmodligen kommer segra över Suzzie och Idol-Ola kommer vinna över Cacarola i andra chansen. Den sista delfinalen kommer det verkligen bråkas om de sista platserna då den kommer innehålla inga mindre än Charlotte Perelli, Niklas Strömstedt, Linda Bengtzing och Nordman. Plus fyra bidrag till, men dessa verkar väl ganska givna..?

När man vet att alla förutom en själv har någon. När de är tillsammans medan man själv är ensam. Man får inte komma in, stängs utanför. De försöker sedan överyga en om att det var då och att det i nuet som är det viktiga då man är med för en liten stund. Man vet att det kommer hända igen, men man vill så gärna vara med så att man med alla medel försöker låta bli att känna sig så man känner sig. Man vill så gärna vara med att man låter sig utnyttjas. Låter sig få vara med bara någon gång ibland. Låter sig vara en extraåtgärd, ett andrahandsval. Alltid på andras villkor - själv finns man ju alltid där beredd. Man tror att det räcker så. Man tror att man inte duger bättre. Att man inte är värd bättre och börjar ifrågasätta sin värdighet som person, människa och snart sin egen existens.

Nu är jag inte lika arg och besviken längre. Inte på mig själv i varje fall. Men det kanske inte var moln över hela Sverige? Hur som helst hade jag velat se månförmörkelsen. Jag får väl vänta till den 21 mars höll jag på att säga, men december ska det vara år 2010, då det tydligen ska infalla igen. Bara det inte är molnigt så... På tal om det drömde jag om nattligt bad i 24 grader varmt vatten, nu på morgonen innan jag vaknade. Jag simmade med människor som jag inte såg ansikten på, men som jag ändå visste vilka det var. När jag kom upp till vattenytan väntade någon på mig, en svart kvinna, närmare bestämt Grace Jones som jag skulle filmas med i en lesbisk kyssscen under månens sken. Nej, jag hittar inte på. Hur kan man komma på något sådant, än värre men iallafall mer logiskt drömma om det? 

Det var andra gången jag såg filmen igår. Så bra, så fin. Så sorglig! Otroligt hur man kan trickfilma blicken hos Kong när han ser på henne. Hur han fnyser åt hennes försök att underhålla honom, tittar bort och sedan börjar skratta när han börjar leka med henne. Vilken respekt han måste ha när han faktiskt låter bli henne när hon säger nej. Arg blir han och vet inte vad han ska göra eller vart han ska ta vägen, men ändå. Så gulligt. Även blicken hos honom när han förstår att hon tyr sig till honom när hon jagas av dinosaurier. Är man stor och stark ska man vara snäll. Kul att se när han dödar en dinosaurie genom att bända isär käken på den och sedan leker lite tafatt med den. Haha så härligt. Jag har en viss äckelförtjusning för sådant där, att dra isär. Jag lekte med ett skärsår på det viset en gång, tänker inte utveckla mitt sjuka begär - men som sagt, det får mig att vilja tugga hårt på någonting. Åter till King Kong, hans vädjande ögon som tittar på henne när han somnar av kloroform, när hon somnar i hans hand och när han mot slutet sitter uppe på toppen av en skyskrapa och tar sig för hjärtat för att visa att han tycker att det är vackert - ja, hela filmen är vacker. Vill ha en riktig björn/apkram av honom!

Pressen lägger sig tung över mina axlar och får det att spänna och värka. Massage kan få det att släppa för en liten stund, men sedan tynger det ned igen, tvingar mig att hålla mig uppe trots att det är tungt. Helst vill jag lägga mig ned, men gör jag det tror jag att jag dör. Hur länge kan man orka sig uppe om man inte har någonting kvar? Hur kan man fortfarande vara upprätt när allt man tror sig ha är ingenting? När man förlorat ännu en gång? Hur kan man vara så dum att man tyr sig till just det man inte vill komma nära igen? Sitt eget fel? Om man vill en sak men får en annan borde det inte vara ens eget fel. Man har ju inte bett om det själv. Men hur kan man protestera när man vet att man egentligen vill ha det man får? Får man, tar man. När det ännu inte blivit ett krav är det inte lika självklart att ge tillbaka. Det man ger får man tillbaka, förhoppnignsvis. Men är det något man får och inte kan ge tillbaka, drabbas man av dåligt samvete. Man får då dåligt samvete på grund av det, eftersom man vet att man vill ge mer än det man kan och har att ge. Plötsligt har det blivit ens eget fel, eller? Varför annars så svårt, fast varför så obegriplgt.. ?

Sannerligen är det så att liksom vatten i en kupad hand kan man inte hålla fast kärleken. Ta upp vatten i dina händer och se din spegelbild. Det som är du är hela din älskades värld. Knyter du ihop händerna kommer du märka hur vattnet sipprar ut i handens fåror och lämnar dem kvar, våta av sorg, av det som gått förlorat. Hur kan du vara så dum, när du vet att du hade det hos dig - där i dina egna händer? Din rädsla har blivit verklighet, och du kan inte få tillbaka det. Lycklig kan du vara om kärleken vill sig till hos dig, och bara dig. Låt den då få det - håll den, låt dig älskas.

Vad fan händer?!? Det skulle ju vara tvärtom, Ola och Carola&Andreas som finalister till globen och de andra vidare till andra chansen. Visst, jag tyckte om Sanna Nielsen till viss del. Men att veta att hon själv tycker sig vara en svensk Celine Dion får mig att spy galla över henne. Hon kommer absolut inte upp till den nivån. Det enda hon gör är att på alla sätt efterlikna Celine genom både sång och gester. Varför förädlar hon inte egen personlighet i sin ton? Carola och Andreas borde definitivt gått vidare tillsammans med Ola. Han är ju självklar tjejfavorit och de andra två passar jättebra ihop, både sång - och utseendemässigt. De skulle verkligen kunna vara syskon. Tvillingarnas låt var ganska bra, men deras röster kunde jag inte lyssna på en andra gång. Istället sitter jag här och antar att de andra två kommer ta de sista platserna till globen. Carola och Andreas borde kunna vinna allt, om inte Perelli har en minst lika bra låt. Riktigt läskigt var det när kebabpizzan höll på att gå vidare. Hur tänker man? Värre än Polen som ställde upp med foliehattar på huvudet förra året. Det bästa var ändå Björn Gustavsson när han skulle flyga iväg - - - Roligaste på länge! =D

Mi skulle lätt ha åkt ut före Herrey, han är ju dansare. Fick ju till och med full pott för inte så länge sen. Trodde att han skulle gå mycket längre tillsammans med Linda och Tina. Jag hoppas på Tina. Men visst ser hon lite stor ut, fastän hennes långa smala ben? Större armar och överkropp än benen, konstigt. Bra på att dansa är hon i alla fall. Det med Tobias hjälp såklart. Bara han förtjänar att vinna, han ser ju bara för söt ut när han är lycklig med sina stora ögon. Tycker också att Daniel Da Silva förtjänar att vinna, men tycker inte om Linda lika mycket. Cecilia vann ju ändå förra året med Martin. Så hon får gå hem och trösta sig med sin hunk. Grr, både grymt snygg och gullig på samma gång. Det är något speciellt med det. Vissa ses snygga och andra gulliga, men att vara både och är få förunnade. Och det har jag haft, mohaha.. släng er i väggen tjejer!

Ja, jag fick det till slut, en timme innan gårdagen skulle förvandlas till en ny, vanlig dag. Försiktig och ömsint var den, inte alls så blött som det kan bli. Så snäll, fin och öppenhjärtig. Tryggt lade den sig till rätta och njöt av att bli kliad på magen. Oskyldiga och kravlösa som vi var kände vi inget behov av att tillfredsställa mer än att veta att vi båda var trygga i varandras sällskap. Att man kan känna så mycket ur något som inte ens finns. I nuets trygghet blir vi alla extatiska..

En bukett med tio röda rosor kom hem med bud till oss idag. Adresserad till mamma från given avsändare. Hade jag fått bestämma skulle det vara annorlunda. Från anonym till mig. Varför har aldrig jag fått någon ros på en alla hjärtans dag? I skolan kunde man ju köpa och sända anonymt om man ville det. Inte ens en svart ros fick jag. Var jag inte tillräckligt söt? Jag borde ha skickat en ros till mig själv...

Störst av allt är kärleken. Vad är kärlek? Den finns till i många former. Filos är kärleken i form av vänskap, utan någon som helst erotisk eller sexuell underton. Eros däremot är den romantiska, lidelsefulla kärleken som säger sig självt att erotiken är dominerande. Kärleken mellan två människor. Det är den vackra kärleken, så länge den hämtar kraft från de älskande två tillsammans och inte hämmar och får en att tro att ens kärlek försvinner i och med det man offrar för den man älskar. Libido är den kroppsligt fysiska kärleken, vår könsdrift. Dess motsats är thanatos, den aggression och självdestruktivitet som man vänder ut mot andra. Agape är den fullständiga, ovillkorslösa kärleken. Den som man känner inifrån hjärtat ända ut på huden. Den är självutgivande, gör en sårbar och utsatt, men dock så inte när inget annat spelar någon roll när man vet att man älskar. Ingen sexuell underton - andlig kärlek. Kan isolera en om man inte är tillräckligt entusiastisk. Den borde ändå göra en euforisk nog att vilja älska ännu mer. Den är förutsättningslös och spontan, endast givande.

Vad är det för någon ny metod att visa ett paustecken mitt i filmen för att ha reklam? Tack och lov är det bara på femman, än så länge i alla fall. Passar på att skriva lite under tiden. Julia Roberts alias Maggie har precis sprungit ifrån sitt sista bröllop för filmen. Richard Gere springer efter FedEx bilen som hon hoppade på och fick åka med. Så fint! Undrar om någon någonsin kommer springa efter mig ... Kommer knappt ihåg hur den slutar trots att jag sett filmen några gånger, inte lika många gånger som Pretty Woman dock. Den tål att ses på flera gånger än den här. Det är en riktig askungesaga, den. Innan jag ser slutet nu - gissar jag på att de gifter sig bara de två ensamma på ett ställe som blir bara deras. Omöjlig gissning? ;) Hur skulle man själv göra? Jag är klassisk av mig; tänker mig kyrka, många människor och den snyggaste klänningen. Men självklart kan man ju tänka sig ett litet gulligt bröllop på en strand någonstans eller något liknande. Det är ju ändå ett gemensamt beslut som avgör.

Min förmåga att se på filmer har jag känt varit lite si sådär med de senaste åren. Jag kan tycka att det är jobbigt att börja se en film som man inte sett förut och alltså inte vet vad den handlar om. Det händer inte så ofta, men ibland som sagt. Att se på film är ju ändå något passivt, det är ju inte krävande att göra. Jag tycker egentligen tvärtom, för det är det som jag tycker är bra med filmer, de som kräver mycket av tittarna och att man är aktiv i handlingen. De som är tunga och verkligen är bra. De som säger något, fast där säger jag emot mig själv lite grann eftersom alla filmer säger något - oavsett om det är mer eller mindre bra eller betydelsefullt. Betydelsefulla filmer!

Imorse såg jag Den nya människan av Klaus Härö som även gjorde Den bästa av mödrar som jag inte sett än. När jag började se den kände jag att min inlevelseförmåga inte riktigt ville infinna sig. Men den var bra, väldigt tragisk. Bra att visa hur det är, eller var i det här fallet, eftersom det är verklighetsbaserat. Den handlar om Gertrud som blev skickad till Odens lund, ett ställe där kvinnor som sågs vara missanpassade till samhället skulle observeras och träna i att arbeta. De som man ansåg inte kunde klara sig själva, de som kom från fattiga familjer. Det var familjer med många syskon, till skillnad från de rika som inte alls fick så många barn eller som hade råd att göra abort. Som unga kunde de adopteras bort till familjer medan äldre fick föras till Odens lund. För att bygga upp ett bättre sverige, krävde man att dessa fattiga kvinnor dessutom skulle tvångssteriliseras så att de inte skulle kunna föda fram fler barn med fel gener, i fattigdom som alltså inte kunde försörjas. Alltså Den nya människan. När Gertrud var där inne blev hon gravid med en manlig vaktmästare, som när han blev avslöjad av Gertrud förnekade henne och deras planer på att komma ut därifrån och bygga upp ett liv. Det enda alternativet för henne var att gå med på att steriliseras för att få komma därifrån. Hon ångrade sig eftersom hon hade blivit gravid och inte ville riskera att bli berövad sitt barn. Ett annat alternativ var att bli galen och få bli förflyttad till sinnessjukhus. Hennes försök att bete sig galen lyckades inte. När hon fick tillfälle att säga ett par ord till en ordnad fest på Odens lund, lyckades hon göra sig tillräckligt hörd av en journalist som fanns på plats och gav honom en journal av en tjej som hade varit där men som kommit tillbaka och tagit livet av sig när hon fick smaka på att livet utanför inte var så mycket bättre det. Det var början på det som kom att bli det nya sverige. Efter att Gertrud hade gjort sitt uppträdande blev hon dock bortförd i tvångströja därifrån. Tjugoåtta år satt hon på sinnessjukhus, hennes son hämtade ut henne. "Om jag blundar, vem är jag då?"  Ja, det borde vi fråga oss lite oftare, för varför säga som det hör till när man kan säga hur det är?

Senare i eftermiddags såg jag ännu en film. Efter bröllopet av Susanne Bier. Den må jag säga var en mycket stark film. Rolf Lassgård, som var min idol när jag var liten, måste jag säga har gjort sin bästa rollprestation i denna film. Även snyggingen Mads Mikkelsen var med. Skådespeleri på maxnivå. Att jag dessutom är svag för danska filmer gjorde ju såklart att min inlevelseförmåga var på topp, till skillnad från i morse, och jag kunde verkligen känna Lassgårds ångest när han visste att han skulle dö. Men det är ju det som menas med sympati, att helt eller delvis dela någon annans känslor. Och medkänsla att spontant kunna leva sig in i andras känslor. Inte fastna i det, vill bara påpeka att jag kan verkligen kan hata det faktum att jag känner för mycket med andra ibland. Självklart bättre med sympati än antipati som är dess raka motsats, att istället ogilla någon eller dennes känslor. Men som sagt, älskade den här filmen. 20 av 10 från mig. Mycket sorglig och gudomligt bra.