Forgetmenot

Fan! Hur dum får man vara?? Jag vet ju att mamma inte kan klippa mig. Hon påstår sig kunna det, och jag tillåter henne sätta saxen i håret på mig. Men det blir allt annat än bra. Varför gjorde jag det? Jag vill ha tillbaka mitt hår! Det var bra innan, bara topparna var slitna. Trodde ju att hon kunde göra något så litet som att toppa. Men istället blir det stort, är tvärtemot än vad jag sade. Det slutar väl med att jag går till frisören i alla fall, fastän det är just det jag försöker undvika genom att mamma klipper istället. Varför lär jag mig aldrig? Fast jag blir alltid arg hos frisören också. Det blir alltid mer än vad man väntat sig att det skulle bli. En för stor del av mig klipps bort, och antingen är det för mycket eller lite skuret. Bäst är min bästa kompis. Med henne kan man sittta hur länge som helst men ändå inte eftersom det går så fort. Hon vet exakt vad jag menar, nästan i alla fall, då kan man ju ändå säga hela tiden hur man vill att hon ska göra. Ingen annan litar jag så mycket på som henne när det gäller mitt hår. Håret är ändå det viktigaste - måste det vara viktigaste kroppsdelen (om det kan räknas som en kroppsdel) som jag är mest mån om. Och nu ser det inte klokt ut - som hon skulle säga - det ser ut som en mössa. Jag hatar när det är avklippt rakt av, för tvärt skuret (om det inte måste vara så för en speciell frisyr) och etapper. Är det uppklippt ska det inte synas, och det är precis vad det gör nu i mitt hår. Det bästa man kan göra av det är väl att klippa av det helt uppp till det uppklippta så att "mössan" försvinner. Snyft! Jag som höll på att spara det. Och detta är ingen mardröm, det är verkligt. Det får mig verkligen att inse att jag inte är vid mina sinnes fulla bruk. Jag kommer ihåg att jag hade hår ner till rumpan när jag var liten. Pappa tvingade mamma klippa av det en gång. Min mormor var med. "Ska du verklgien kliippa av dig ditt prinsesshår?" kommer jag ihåg att hon sade. Det gjorde mig varken eller faktiskt, jag var väl för liten för att bry mig. Mamma tyckte väl bäst om det som det var då. Alltid hade jag en tjock fläta på ryggen, eller så brukade jag krusa till det genom att sova på många små flätor natten från torsdag till fredag så att man var fin på fredagen. Lika långt ner till midjan hade jag för några år sedan under gymnasiet. En kompis somville klippa mig fick klippa till min lugg en gång, men det borde hon ha fattat inte fungerade på mitt hår. Den var en pina, ett big mistake. Jag klippte mig i och för sig ganska radikalt i början av ettan, då benan förflyttades till andra sidan än jag var van vid ochsom bildade en stor tjock snedlugg som knappt kunde kallas lugg. Därför så bra, när jag väl hade gjort mig bekant med med min nya frisyr. När frisören var klar gick jag snabbt därifrån på dåligt humör och mamma fick betala "eländet". Sedan måste det ha växt bort - för den frisyren såg jag aldrig på något skolfoto. Jag måste ha varit den som förändrades minst under de tre åren. Alltid långt och blont medan andra klippe och färgde hejvilt. Jag är den jag är. Visst tycker jag om förändring (till viss del i alla fall) men trivs jag med något håller jag mig till det.