Självmord med ångervecka
Regi: Paolo Genovese
Manus: Paolo Genovese, Isabella Aguilar, Paolo Costella
Skådespelare: Toni Servillo, Valerio Mastandrea, Margherita Buy, Sara Serraiocco, Gabriele Cristini, Vittoria Puccini m.fl.
Fyra oberoende människor till varandra, två kvinnor och två män, har bestämt sig för att ta livet av sig på grund av olika anledningar. Arianna är knäckt efter att hennes dotter gått bort, Emilia sitter i rullstol efter att ha skadat sig i sin yrkesroll som dansare, Napoleone är en föreläsare som hjälper människor att hitta och våga uttrycka sig själva och Daniele, en ung pojke med övervikt blir uppmuntrad av sina oförstående föräldrar att filma när han äter för att tjäna pengar på det.
En mystisk man samlar ihop dem efter självmordsförsöken och tar med dem till ett hotell. Där bor de som varken levande eller döda. Han ber om en vecka för att tända deras livsgnista och få dem att vilja leva igen. De går med på det och han visar dem hur livet och världen skulle se ut om de inte fanns. De kan se och höra allt men de anhöriga kan inte se dem.
Den här filmen var helt fantastisk i hela sitt utförande! Den var oerhört empatisk utan att vara klyschig och den gestaltade olika ångest- eller depressionstillstånd på ett väldigt lyhört och finkänsligt sätt. Det var riktigt bra foto och gestaltningen var lika magisk som den mystiske mannen själv. Speciellt när han tar med dem en natt för att se över den belysta staden. "Hur många av dessa tror ni är lyckliga just nu?" frågar han dem och sveper med en hand i luften från vänster till höger och får staden att slockna. Därefter tänder han upp de hem där bara lyckliga bor, vilket var ett fåtal. Underbar gestaltning av ett så viktigt budskap.
Filmen ingav inte bara hopp, utan gav till och med ett svar om man så vill, en tolkning att anledningen till att man vill ta livet av sig också är det man önskar mest i livet och som kan få en att vilja leva igen. En stor eloge till att den även påpekar att det inte alltid är så lätt när det är mer oklart vad en depression består av och varför man lider av det.
Underbar film - rolig, varm, empatisk och samtidigt frustrerande. Man skrattar och gråter om vartannat. Men det är den så värd!
Like lovers do (Medusas memoarer)
Regi: Helle Rossing
Manus: Sivan Ben Yishai, i översättning av: Khashayar Lykke Naderehvandi & Johanne Lykke Naderehvandi
Skådespelare: John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey
"Det är mycket svårare att döda en fantom än en verklig figur" ljuder den sista meningen i pjäsen och syftar på patriarkatet. Medusa står för bilden av patriarket och gestaltas utifrån ett stort, gapande ansikte på scenen med en tunga som skådespelarna drar omkring med ibland och ormliknande hår som de klättrar i. Den grektiska myten om vackra Medusa handlar om att hon blev våldtagen av Poseidon i ett av Athenas tempel och då Athena inte kunde straffa en annan Gud straffade hon istället Medusa genom att ge henne ett skräckinjagande utseende. Medusa kopplas ofta ihop med kvinnligt raseri och efter metoo-rörelsen har hon även blivit en symbol för feminismen.
Pjäsens tema förmedlas genom att fem vänner representerar inte bara sig själva, utan många, när de berättar historier om relationer där allt från kärlek, hot och skam ingår och alla gånger då de blivit utsatta för våld och våldtäker. De dedikerar sången till den som utsatte, sade och gjorde saker mot dem. Det är intensivt och starkt, väldigt vältajmat när de berättar historierna gemensamt i mun på varandra. För de ska inte bara berättas, de ska skrikas ut.
Det började väldigt nervöst - vilket gjorde det obehagligt och obekvämt - men ju längre det gick desto mer intensifierades det till att de slutligen riktade sig till publiken och betonade att triggers och blod säljer. Och det var blodigt! En vit bröllopsklänning blev röd och en tårta åts upp - allt i en manlig fantasi där kvinnan är offer. Det var både språkligt och visuellt explicit drabbande och det lättade upp det lite att de hade ett bingohjul med anvisningar på som ett sätt att framföra berättelserna på olika sätt, t.ex. rap, dialekt eller robot. Sammanfattningsvis var det en modig pjäs av lika modiga skådespelare som använde sig av hela sig själva för att stå upp för Medusa och det stora, odödliga patriarket.
Tre systrar
Regi: Eirik Stubø
Manus: Anton Tjechov, översättning av Lars Kleberg
Skådespelare: Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Sten Ljunggren m.fl.
De tre systrarna Olga, Masja och Irina bor med sin bror Andrej ute på den ryska landsbygden. De drömmer om ett storstadsliv i barndomsstaden Moskva. De pratar om att en dag flytta dit igen men åren går och istället fördriver de tiden med att
dricka te, festa och filosofera med en grupp av officerare. Relationer sker och avslutas och allt går som det brukar i det som kallas livet.
Rooney är som alltid stilig och gjorde överstelöjtnant Versjinin perfekt och tillsammans med Pålsson som Tusenbach var de ett radarpar när de filosoferade om tiden. Kärlekshistorien mellan Versjinin och Masja var underbar att följa, Rooney och Peterhoff
var magnetiska och dem man helst tittade på när de var på scen, även om de stod på varsin sida av scenen helt tysta. Ragnerstam hade tajming som få i rollen som Masjas äldre och förevigt trogna man och Ljunggren trallade sig igenom pjäsen som
läkaren Tjebutykin.
Drömmar, meningsfullhet och tid/sysselsättning är som bekant de teman som genomsyrar pjäsen. En fin gestaltning av tiden skedde i form av projektioner i fonden. Antingen av det som hände "bakom scenen" vid t.ex. ett middagsbord eller med
stilla bilder av bl.a en väg. Vägen till Moskva ..?
Efter att bara ha läst och arbetat en hel del med pjäsen, så var det fantastiskt kul att äntligen få se en uppsättning av den. Och som jag älskade det! Det gick inte att motstå känslan av att vilja se den direkt igen! Tiden är förgänglig men inte
på teaterscenen. Tack för det #stadsteaternkulturhuset och #tresystrar
Filmdagbok del 185
1/3 Pearl 6/10, Abandoned
4/10
2/3 Red, white and blue 10/10, Ruins 8/10
3/3 Oppenheimer 8/10, Bobi Wine: the people’s president 6/10
6/3 Night swim 6/10
8/3 The hallow 5/10, The totem 5/10
10/3 To kill a tiger 7/10, Knight of fortune 6/10, War is over! Inspired by the music of John & Yoko 8/1, Letter to a pig 4/10, Ninety-five senses 5/10, Pachyderme 7/10
14/3 All of us strangers 9/10
15/3 Secretary 4/10
20/3 Fyra nyanser av brunt 6/10
27/3 Ur mörkret 7/10