Hush (1998)
Hush (1998)
Regi: Jonathan Darby
Mauns: Jonathan Darby, Jane Rusconi
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Johnathon Schaech, Jessica Lange m.fl.
Jackson (Darby) och Helen (Paltrow) bor och jobbar i New York City. När julhelgen närmar sig åker de för att besöka hans mor Martha (Lange) på hennes gård Kilronan i Kentucky, där han växte upp. Det är första gången han ska introducera Helen
för sin mamma och han vet att det inte har gått så bra förr med tidigare flickvänner. För hans kära mor är en väldigt överbeskyddande sådan, svartsjuk och vill helst ha honom för sig själv. Martha försöker övertala honom om att de ska stanna och driva
gården med henne. När de har återvänt till NYC efter nyårshelgen får de reda på att Helen är gravid och Jackson friar till henne. När de berättar nyheten för Martha vill hon att bröllopet ska ske på Kilronan. Helen får också träffa Jacksons farmor
som bor på ett hem som Martha bekostar. Men hon gillar inte Martha och är övertygad om att det var Martha som dödade hennes son tillika Jacksons pappa. Efter bröllopet åker de åter igen hem men efter en olycka med en inbrottstjuv åker de tillbaka
för att stanna på gården och vänta ut graviditeten.
Denna Hush, Blodsband på svenska, älskade jag som liten och har velat se om sedan dess. Jag har letat efter den i flera års tid och äntligen hittade jag den och finns nu i min ägo, dock i holländsk utgåva. Jessica Lange är fantastisk och Gwyneth
Paltrow lika så. Nu när jag såg om den kom jag ihåg varenda detalj och gillade den lika mycket nu. Jag hade gärna sett ännu mer krut, speciellt i slutet. Han är en ganska lam karaktär, men kvinnorna briljerar. Både som skådespelare och i deras
karaktärer. Annars älskar jag att det är iskallt och subtilt. 90-talets thrillers är utan tvekan min favoritgenre!
Hush (2016)
Hush (2016)
Regi: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan, Kate Siegel
Skådespelare: Kate Siegel, John Gallagher Jr.
Maddie (Siegel) är en författare som har isolerat sig i ett hus i skogen med sin katt efter att hon blev dövstum i tonåren. En kväll har hon besök av en vän som ska lämna tillbaka en kopia av hennes bok och de diskuterar den ett tag innan hon beger
sig hem till sig. Inte långt därefter blir hon attackerad och springer blodig fram till Maddies glasdörr och bankar förgäves för att bli insläppt. Gärningsmannen hinner ikapp, förstår att Maddie är döv och börjar
en ny katt och råtta-lek med henne. Efter att Maddie har suttit och pratat teckenspsråk med sin syster via datorn blir hon uppringd av sin egen telefon och ser sig själv live. Hon försöker förstå och lokalisera var hennes telefon
är någonstans och snart är leken i full gång.
Det här en klassisk home-invasion film, också bättre än vad jag trodde, och bättre än många andra i genren. Your'e next är också en ganska bra film, men båda dessa visar sig inte vara mer läskiga än man tror eller förväntar sig. Halloween är
såklart bäst i genren, och läskigast. Det får en att fundera över när det är som läskigast, när morden är motiverade eller omotiverade. Jag ska inte avslöja Hush eller Your'e next, men Halloween borde väl alla känna till och där
är Myers både och. Han är motiverad att hitta Laurie men omotiverad när det gäller alla andra i hans väg. Å andra sidan räknas den som en slasher-film.
Hush är lagom läskig och home-invasion är min största icke-favorit genre. Man kan undra om en dövstum person verkligen inte har mer perception när någon bankar på en glasdörr. De har en förklaring till det och jag köper det. Flanagan och Siegel är
gifta sedan 2016 och kom på historien under en middagsdejt 2014. Han är skräckmästaren bakom The haunting of Hill house från 2018 som hon också medverkade i. De hade rollspel i sitt egna hus för varje scen innan de skrev ned
dem för att få trovärdiga reaktioner. Men när de sedan skulle filma i Alabama hittade de inte ett hus som såg likadant ut som deras, så de blev tvunga att ändra i manuset. Flanagan är ett stort King-fan och de hade flera
böcker av honom i bakgrunden i Maddies hem. King är själv ett stort fan till Oculus. Det är lätt att vara fan till dem båda om man gillar skräck!
Hush (2008)
Hush (2008)
Regi och Manus: Mark Tonderai
Skådespelare: William Ash, Christine Bottomley
Vad gör du om du ser en naken kvinna bakom galler i ett lastutrymme?
En regning natt kör Zakes och hans flickvän Beth på Storbritanniens motorväg M1 och stannar vid varje bensinstation för att han ska utföra sitt jobb genom att sätta upp posters. De tjafsar en del och det framkommer att de
har problem i förhållandet. När hon sover i passagerarsätet kör plötsligt en lastbil våldsamt förbi och i den hetsiga omkörningen slås dörren upp på den och han får syn på en naken kvinna bakom galler. Dörren går ned igen och
han väcker Beth för att berätta vad han såg. De ringer polisen men kan inte säga numret på registreringsskylten då den är täckt av smuts. De beskriver var de är och hur lastbilen ser ut, och polisen säger att de tar hand om det.
När de hamnar i en trafikkö går han ut och med hjälp av mobilen lyckas han slinka in under dörren och ta ett foto, men den blir bara blurrig. Då han vägrar följa efter lastbilen och har ett till stopp att göra, blir Beth rasande för att
inte bryr sig om det mer än sitt jobb som han ändå hatar och är ansvarslös. När de sitter ned vid bensinstationen gör hon slut och säger att hon ringer en kompis för att hämta henne istället. Zakes sätter sig i bilen och väntar på att hon ska
ångra sig. Under tiden ser han hur den vita lastbilen kommer tillbaka och en mörkklädd man stiger ut och går in i bensinstationen. Han blir misstänksam, går för att hitta Beth men finner istället hennes halsband på marken. Han inser
att hon är kidnappad och en jakt börjar där han måste bestämma sig för om han älskar henne tillräckligt mycket för att vilja rädda henne och riskera att själv dödas ...
Filmen var mycket bättre än vad jag trodde att den skulle vara men skulle snarare kalla den för action/thriller mer än skräck, då momenten var betydligt mer actionbetonade än skrämmande. Det är en typisk katt och råtta-lek men och en väldigt
realistisk sådan. Man förstår och gillar karaktärernas val vilket man oftast inte gör i b-skräckisar annars, utan bara frustreras. Vissa inslag var lite väl lägliga men inte helt otrovärdiga när man har sett filmen i sin helhet. Temat på
vita lastbilar och vad de fraktar återkommer och har en poäng i slutet. Jag förstod redan från början hur allt gick till men tycker inte att det var någon nackdel. Denna Hush var en positiv överraskning, och jag kommer
definitivt se om den en regnig dag.
Nocturnal animals
Nocturnal animals
Regi och Manus: Tom Ford
Bok av Austin Wright
Skådespelare: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon, Aaron Taylor-Johnson m.fl.
Susan (Adams) äger ett konstgalleri och är olyckligt gift. En dag får hon ett paket innehållande ett manus, Nocturnal Animals, från sin ex-pojkvän Edward (Gyllenhaal) sedan tjugo år tillbaka. Hon börjar läsa och samtidigt i en parallell berättelse, börjar man följa Tony (Gyllenhaal) och hans familj när de kör på motorvägen en mörk natt. De kör förbi en annan bil som prejar av dem från vägen och de hamnar mitt i en familjefars värsta mardröm.
Nocturnal Animals är en riktigt symbolisk film som jag fullkomligt dreglar över. Jag älskar det metafysiska koncepet (antagligen för att jag själv skriver på samma sätt). Dvs att skildra en berättelse i berättelsen, en bok eller film i filmen, och hur man använder det i förhållande till karaktärerna och till berättelsen i sig. Att både karaktärerna och publiken påverkas på samma sätt, och att det därför blir en dimension till för oss som tittare. Det är berättande när det är som bäst!
Filmen går rakt in. Djupt. Den tränger in i själens minsta vrår, inte minst för Susan som läser och upplever det rent personligt. När hon öppnar paketet med manuset råkar hon skära sig, bara det förebådar hur djupt det kommer ta. Det är brutalt men man kan inte låta bli att fascineras från första stund till sista. Man får se flashbacks och nuets parallellhistorier, och en röd soffa syns i två olika scener från olika tidsaspekter. En från när de var tillsammans i ungdomen och hon ifrågasätter hans skrivande och krossar hans hjärta första gången, den andra får ni se filmen för att hitta.
Symboliken är som en röd tråd som går att tolka överallt och hela tiden, den är brutal och ärlig ur specifikt en mans synvinkel. Å andra sidan läser hon och drabbas av den på sitt sätt.
Filmen baseras på boken "Tony and Susan" och boken som Edward skriver på i den är döpt till Nocturnal animals. Tom Ford som ursprungligen är modedesigner och gjorde kostymen i Quantum of solace slog igenom som regissör med En enda man 2009. Han åt middag med Aaron Taylor-Johnson som själv tyckte att han inte passade i rollen som den obehagliga Ray men Ford såg något i hans ansiktsuttryck som han tyckte passade. Han vann sedan Golden Globe för rollen och var den första på 40 år som inte vann Oscarsnomineringen på det. Vanligtvis brukar samma skådespelare ta hem båda priserna. Det gjorde däremot Micheal Shannon för sin rollprestation. Joaquin Phoenix var först tänkt i rollen som Ray men hoppade av och Laura Linney tog över rollen som Susans mamma efter Kim Basinger. George Clooeny signade först upp sig som producent men drog sig senare ur. Fråga mig inte varför, för den här filmen är fantastisk och det är konstigt att den inte har gjort mer väsen av sig, såvitt jag vet.
