Nocturnal animals
Nocturnal animals
Regi och Manus: Tom Ford
Bok av Austin Wright
Skådespelare: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon, Aaron Taylor-Johnson m.fl.
Susan (Adams) äger ett konstgalleri och är olyckligt gift. En dag får hon ett paket innehållande ett manus, Nocturnal Animals, från sin ex-pojkvän Edward (Gyllenhaal) sedan tjugo år tillbaka. Hon börjar läsa och samtidigt i en parallell berättelse, börjar man följa Tony (Gyllenhaal) och hans familj när de kör på motorvägen en mörk natt. De kör förbi en annan bil som prejar av dem från vägen och de hamnar mitt i en familjefars värsta mardröm.
Nocturnal Animals är en riktigt symbolisk film som jag fullkomligt dreglar över. Jag älskar det metafysiska koncepet (antagligen för att jag själv skriver på samma sätt). Dvs att skildra en berättelse i berättelsen, en bok eller film i filmen, och hur man använder det i förhållande till karaktärerna och till berättelsen i sig. Att både karaktärerna och publiken påverkas på samma sätt, och att det därför blir en dimension till för oss som tittare. Det är berättande när det är som bäst!
Filmen går rakt in. Djupt. Den tränger in i själens minsta vrår, inte minst för Susan som läser och upplever det rent personligt. När hon öppnar paketet med manuset råkar hon skära sig, bara det förebådar hur djupt det kommer ta. Det är brutalt men man kan inte låta bli att fascineras från första stund till sista. Man får se flashbacks och nuets parallellhistorier, och en röd soffa syns i två olika scener från olika tidsaspekter. En från när de var tillsammans i ungdomen och hon ifrågasätter hans skrivande och krossar hans hjärta första gången, den andra får ni se filmen för att hitta.
Symboliken är som en röd tråd som går att tolka överallt och hela tiden, den är brutal och ärlig ur specifikt en mans synvinkel. Å andra sidan läser hon och drabbas av den på sitt sätt.
Filmen baseras på boken "Tony and Susan" och boken som Edward skriver på i den är döpt till Nocturnal animals. Tom Ford som ursprungligen är modedesigner och gjorde kostymen i Quantum of solace slog igenom som regissör med En enda man 2009. Han åt middag med Aaron Taylor-Johnson som själv tyckte att han inte passade i rollen som den obehagliga Ray men Ford såg något i hans ansiktsuttryck som han tyckte passade. Han vann sedan Golden Globe för rollen och var den första på 40 år som inte vann Oscarsnomineringen på det. Vanligtvis brukar samma skådespelare ta hem båda priserna. Det gjorde däremot Micheal Shannon för sin rollprestation. Joaquin Phoenix var först tänkt i rollen som Ray men hoppade av och Laura Linney tog över rollen som Susans mamma efter Kim Basinger. George Clooeny signade först upp sig som producent men drog sig senare ur. Fråga mig inte varför, för den här filmen är fantastisk och det är konstigt att den inte har gjort mer väsen av sig, såvitt jag vet.
