Lätt, lätt som en fjärils vingslag
Som när ett par ögon blinkar mot en
fladdrar det lätt som en fjärils vingslag
någonstans inuti.
Kittlas likt ögonfransar viftas över hjärtan,
darrande själar inför ett andmäktigt ögonblick.
Själen speglar sig,
når en annan.
Finner ro i ett
gemensamt rum.
Behöver en kram
Blickar med ögonen
När jag blundar
Jag sa att jag
var rädd för mörkret.
Du sa till mig att blunda
då är det alltid mörkt.
Jag blundade
och tog din hand.
Gick med dig.
Du tittade
och jag följde.
Litade fullständigt.
Jag blundar ännu för
när jag blundar
ser jag dig.
Ärligt härligt
Jag känner mig konstig. Jag är inte i fas med mitt bloggande. När jag bloggar vet jag i alla fall att jag fungerar som jag ska, att jag fortfarande har kvar mitt ursprung i mig som får flöda. Försöker fungera genom att blogga. Vet inte om det funkar. Bestämmer mig för att inte tänka på något alls just nu, istället låter jag fingrarna hänga med i tanken som är just nu är i hastighet med fingrarna och inte tungan. På det sättet drar jag bokstavligen ur mig det som håller inne, vill få ur mig det så att den där konstiga känslan släpper. Det är konstigt. Vissa stunder kan jag vara världens lyckligaste, känna mig helt över huvudet förälskad. Andra stunder kan jag inte hata, det är ett stark ord, men ogilla, och jag hatar att jag gör det - för jag vill inte. Men älskar jag, vet jag vad jag inte har och vill ha. Tänker jag för mycket kommer för mycket faktum upp till ytan och det blir ännnu krångligare. Tänker jag inte är jag inte ärlig mot mig mig själv. Jag vet ju vad det är som är fel mot mig själv. Men när kärleken blir för övermäktig spelar det nog ingen roll. För det är i den jag vill stanna. Vill bara ha något ärligt härligt som är beständigt.
Ett tåg kommer fraktat
Att jag drömmer om tåg igen, kan jag känna och tyda på ett annat sätt än förra gången då jag tolkade det som att livet släppte av mig för självrannsakan som för att jag inte fick följa med, vilket inte alls kändes något bra. Nu känns det som en varning av ett annat slag, en maning snarare än en varning, som att det faktiskt är min vilja att åka med tåget genom livet. Att jag har en fri vilja, och inte är ett kolli som fraktas fram. Egentligen känner jag mig nog lite som det. Som att jag inte har något annat val än att börja på denna nya skola nu. Men det är ju mitt val! Jag valde inte mellan flera alternativ förvisso, men det var också ett val jag gjorde. Jag har all frihet att göra vad jag vill. Ingenting hindrar mig. Så varför känner jag mig som ett kolli som fraktas fram? Jag vill ju teater. Jag kan göra annat, men det finns ju en anledning till varför jag är här där jag är idag. Varför känner jag mig instängd när hela världen ligger öppen framför mig? När jag tänker på det så går det runt till just den punkten att det är teater jag vill. Men någonting är det ...
Flyttdrömmar
Nu har jag börjat drömma om Marieborg. Ungefär samma tid varje år innan flytten till en folkhögskola har jag drömt om det. Oro, nervositet, spänning. I drömmarna spelas det värsta upp, jämfört med verkligheten sedan. Den här gången drömde jag om att internatet låg en tågresa ifrån skolan, och att jag inte hade nyckel till rummet jag skulle bo i. Hade åkt ifrån och glömt att det bara var en viss tid att hämta ut den. Dessutom hittade jag inte rummet. När jag väl träffade en lärare som visade mig vägen och öppnade upp, visades det att jag skulle dela dubbelsäng med tjejen jag skulle bo med. Mitt i drömmen stötte jag på King Kong på tåget. Lite tjurig verkade han allt när han satte sig på en plats. Jag blev lite rädd och bytte plats lite längre fram, rädd att han skulle känna av min rädsla. En lurvig, långhårig tass nuddade vid min kind när han gick förbi för att gå av tåget. Kvinnan bredvid mig var så rädd att jag tröstade henne och bad henne att inte vara rädd. Hon tackade mig så mycket för min vänlighet och gav mig en kyss på kinden. Ville ha mitt nummer och göra ännu mer för mig som tack. Kändes skumt, som att hon kunde vara lesbisk.
Jag är väl van vid det här laget, det känns - jag vet vad jag har att vänta, att det blir bra och ordnar sig på något sätt. Men visst, nya människor och en ny miljö - man vet aldrig vad som händer. Den som lever får se. Det är skönt att veta att jag kommer i ett likadant boende igen som på Gotland, att dela lägenhet med någon. Själv har jag inte bott själv än, hade förväntat mig lite det nu men det är skönt att komma till något som jag känner igen och har varit med om förut. Samma rum tänker jag inte dela med någon igen, det vet jag, det var för nära inpå - både psykiskt som fysiskt.
Apa: En liten varning om trassel med en hemlig fiende. Var vaksam på om du börjar få dåliga vanor. För en förlovad eller gift person kan apan istället betyda lyckliga händelser.
Rädsla: Står för inre oro och stress, men förebådar också glädjande händelser.
Päls: Svårigheter
You can run but you can't hide
Trillade av en slump in på en blogg där en tjej skriver om sitt liv, det vill säga att det har varit ett helvete. Som jag tidigare har påpekat har jag en förmåga att hitta just sådana bloggar, utan att ens leta upp dom. Men oj sedan vad det är intressant, till skillnad från alla andra vardagliga bloggar. Det må vara många bloggare som inte skriver bra, och inte ens bryr sig om att korrigera med hjälp av exempelvis word. Men det är mer än förlåtligt när det är någon som verkligen har någonting att komma med, som berättar något viktigt och bidrar till att förändra världen. Speciellt dessa unga, lidande människor som vågar ge av sig är större och bättre förebilder än vad alla modebloggare eller vad de än förvandlas till, bara kan drömma om. För de uppvisar inte bara mod, utan en otrolig styrka. Efter att ha sträckläst hela bloggen, och då menar jag HELA, inser jag att det är en blogg som verkligen alla måste läsa, för den kommer att förändra. Det är jag säker på. Det måste uppmärksammas ännu mer, fastän det redan har blivit en stor sak. Alla måste känna till vad som kan hända, och händer, bakom lyckta dörrar. Jag kan inte ge den här tjejen rättvisa genom att beskriva henne eller hennes liv, den uppgiften lägger jag på andra genom att man själv måste gå in och läsa. Man måste läsa hennes egna upplevande ord, minnen och förstå helheten. Det är en komplicerad, och mycket tragisk historia som beskrivs. Fruktansvärt! Man tror inte att det är sant, att det låter som en amerikansk film - men allt är sant. Jag kan inte med ord uttrycka hur mycket man känner med henne, och alla andra inblandande. Hur man förfasas över att något sådant kan hända. Hur man skäms för Sverige. Sverige, vi som ska ha en bra välfärd - det är pinsamt, nu när jag läst den här bloggen. Jag är chockad. Inte bara socialnämnden, utan regeringen som gjort bort sig i det här fallet. Polisen sen! Amerikanska interpol ... varför i helvete finns inget straff?!? Hur pålitligt är egentligen vårt samhälle? Vad hände med regler, lagen, människors civilkurage? Jag hoppas verkligen att den här familjen, BARNEN, får upprättelse en dag. Skänker en tanke till er och för budskapet vidare: http://youcanrunbutyoucanthide.blogg.se
Gå in och läs, öppna ögonen och bidra till en bättre värld!
"Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad." - Martin Luther King
Osynligt synlig
Att en har satt upp en osynlig vägg framför mig
som för att jag inte ska falla, men ändå kunna se ut.
Se. men inte röra. Se, men inte få. Bara ha den där aningen om livet på andra sidan.
Jag vill hoppa. Känna att det inte är farligt. Kunna lita på att någon tar emot.
Vill ha löften om blåa himlar och gröna dalar. Förhoppningar som slår in.
En vägg mellan mig och det eviga. Det rätta. Det äkta.
Jag bankar hårt, ropar: Ta mig med dig!
Osynligheten absorberar mig.
Something new
Spring i bena och poesi på vägen
Modig brorsa
och bästa kusinerna!
En trött brorsa och kusin, och en vilsen morbor och morfar
Hej, hej
Filmdagbok del 23
4/7 Terminator 2 7/10
10/7 Fear 5/10
16/7 The cell 5/10
18/7 The brave one 7/10
25/7 Flyga drake 8/10
26/7 För kärleken 4/10
27/7 Closer 9/10
29/7 Revolutionary road 8/10