Forgetmenot

Det känns som att stå på kanten av ett stup.
Att en har satt upp en osynlig vägg framför mig
som för att jag inte ska falla, men ändå kunna se ut.
Se. men inte röra. Se, men inte få. Bara ha den där aningen om livet på andra sidan.
Jag vill hoppa. Känna att det inte är farligt. Kunna lita på att någon tar emot.
Vill ha löften om blåa himlar och gröna dalar. Förhoppningar som slår in.
En vägg mellan mig och det eviga. Det rätta. Det äkta.
Jag bankar hårt, ropar: Ta mig med dig!
Osynligheten absorberar mig.