Att starta en blogg
Jaha!
Så sitter man här och sliter ut fingrarna över tangentbordet. Har man inget bättre för sig kan man tro. Nej, kanske inte. Jag måste få skriva, det är ett behov jag har, det är Jag. Det är då jag får vara Jag. Det är väldigt nytt för mig just nu, svårt att organisera sig fram på den här sidan. Men när man väl har lärt sig kommer den här sidan vara ett andra hem för mig.
Jag gick in på en chatt innan och frågade vilken sida som är bäst att börja blogga på. Som svar fick jag weblogg.se, blogg.se och ännu ett? idiotersmeningslösatankar.se. What!?! Tänkte jag, vad menar människan? Tyck och gör vad du vill, du behöver inte blogga eller läsa andras om det inte intresserar dig. Gör det du tycker om och överlåt bloggandet till dem som bryr sig.
Så därför sitter tydligen jag här, meningslösa tankar eller ej. Och vem säger att någon kommer att läsa det här, kanske till och med följa upp det med stort intresse eller kasta det i sjön direkt, det återstå att se, ska bli lite kul. Det är ju ändå för min egen skull jag skriver.
Att blogga, skriva dagbok på nätet... Vill man verkligen det? Vill man hänga ut sitt liv till allmän beskådan, för det är väl det man gör? Såklart man kanske begränsar sig lite, men det gör man väl inte för sin dagbok. Man ska mena det man skriver, annars kan det lika gärna kvitta. Ska även försöka vara så öppen som möjligt, som en öppen bok... haha.
Jag började skriva dagbok när jag var yngre, började väl när jag gick i lågstadiet. Mest för att det var kul, och för att jag kände att jag hade det i blodet att skriva. Och då var det förstås i en vanlig dagbok med hänglås och då man skrev för hand. Det var något eget, något hemligt som ingen annan hade tillträde till vilket jag förmodligen behövde. Nyckeln gömde jag i klädbyrån bland underkläderna, för där skulle väl ändå inte brorsan rota runt om han ville åt dagboken, inte för att han var så intresserad ändå, men man visste aldrig?
Kan fortfarande komma ihåg när jag kom hem från skolan och satte mig för att bli allvarlig. På så sätt kunde man ju också bearbeta dagen, om det gick lätt och fort att berätta eller om det bara var jobbigt. Det jag fyllde sidorna med var hur dagarna såg ut, vad jag gjorde och vad som hände. Ibland var det tråkigt och kändes mest som ett krav, det var det som till slut fick mig att sluta skriva dagbok, 15 år senare. Så småningom började jag skriva om känslor, det var svårare kom jag underfund med. Men visst, jag måste ibland få sätta ord på känslor för att kunna förstå dem.
När dagboken senare blev ett enda krav trappade jag ner skrivandet. Jag fick dåligt samvete, för skulle inte jag vid min ålderdoms höst få läsa och minnas fler dagar? Det jag försvarade mig med var ju ändå att det var mitt liv, jag behövde inte ha mitt liv nedskrivet för att minnas det. Jag kommer alltid minnas det som är värt att minnas, och mycket mer därtill. Och så skulle jag väl få mer tid att leva och skaffa på mig minnen om jag inte skulle behöva planera tiden för när jag skulle skriva dagbok.
När jag skrev vissa dagar kunde jag se framför mig hur andra läste den. Såklart jag inte ville det, men ibland så lockade det, så att andra kan förstå varför det gick som det gick med mig om det skulle hända mig något. Det finns ju vissa kända dagböcker, Anne Frank till exempel. Den står där värdigt i bokhyllan hemma, oläst. Jag började en gång men lyckades inte läsa klart den. Borde väl göra det. En annan är Idilia Dubbs dagbok, som var och fortfarande är en av de bästa böckerna jag läst. Man hittade tydligen dagboken i en ödslig ruin i Tyskland, bredvid lite kläder, andra privata tillhörigheter och resterna av ett skelett... Som sagt, allt står i dagboken, hennes allra sista rader som hon lyckades få ur sig innan orken lämnade henne.
Vad jag skulle döpa min dagbok till vet jag inte. Det jag vet är att den är tryggt bevarad.
Så ska man börja blogga, skriva dagbok på nätet...
Vad den kommer innehålla vet jag inte, det får tiden utvisa.
Så sitter man här och sliter ut fingrarna över tangentbordet. Har man inget bättre för sig kan man tro. Nej, kanske inte. Jag måste få skriva, det är ett behov jag har, det är Jag. Det är då jag får vara Jag. Det är väldigt nytt för mig just nu, svårt att organisera sig fram på den här sidan. Men när man väl har lärt sig kommer den här sidan vara ett andra hem för mig.
Jag gick in på en chatt innan och frågade vilken sida som är bäst att börja blogga på. Som svar fick jag weblogg.se, blogg.se och ännu ett? idiotersmeningslösatankar.se. What!?! Tänkte jag, vad menar människan? Tyck och gör vad du vill, du behöver inte blogga eller läsa andras om det inte intresserar dig. Gör det du tycker om och överlåt bloggandet till dem som bryr sig.
Så därför sitter tydligen jag här, meningslösa tankar eller ej. Och vem säger att någon kommer att läsa det här, kanske till och med följa upp det med stort intresse eller kasta det i sjön direkt, det återstå att se, ska bli lite kul. Det är ju ändå för min egen skull jag skriver.
Att blogga, skriva dagbok på nätet... Vill man verkligen det? Vill man hänga ut sitt liv till allmän beskådan, för det är väl det man gör? Såklart man kanske begränsar sig lite, men det gör man väl inte för sin dagbok. Man ska mena det man skriver, annars kan det lika gärna kvitta. Ska även försöka vara så öppen som möjligt, som en öppen bok... haha.
Jag började skriva dagbok när jag var yngre, började väl när jag gick i lågstadiet. Mest för att det var kul, och för att jag kände att jag hade det i blodet att skriva. Och då var det förstås i en vanlig dagbok med hänglås och då man skrev för hand. Det var något eget, något hemligt som ingen annan hade tillträde till vilket jag förmodligen behövde. Nyckeln gömde jag i klädbyrån bland underkläderna, för där skulle väl ändå inte brorsan rota runt om han ville åt dagboken, inte för att han var så intresserad ändå, men man visste aldrig?
Kan fortfarande komma ihåg när jag kom hem från skolan och satte mig för att bli allvarlig. På så sätt kunde man ju också bearbeta dagen, om det gick lätt och fort att berätta eller om det bara var jobbigt. Det jag fyllde sidorna med var hur dagarna såg ut, vad jag gjorde och vad som hände. Ibland var det tråkigt och kändes mest som ett krav, det var det som till slut fick mig att sluta skriva dagbok, 15 år senare. Så småningom började jag skriva om känslor, det var svårare kom jag underfund med. Men visst, jag måste ibland få sätta ord på känslor för att kunna förstå dem.
När dagboken senare blev ett enda krav trappade jag ner skrivandet. Jag fick dåligt samvete, för skulle inte jag vid min ålderdoms höst få läsa och minnas fler dagar? Det jag försvarade mig med var ju ändå att det var mitt liv, jag behövde inte ha mitt liv nedskrivet för att minnas det. Jag kommer alltid minnas det som är värt att minnas, och mycket mer därtill. Och så skulle jag väl få mer tid att leva och skaffa på mig minnen om jag inte skulle behöva planera tiden för när jag skulle skriva dagbok.
När jag skrev vissa dagar kunde jag se framför mig hur andra läste den. Såklart jag inte ville det, men ibland så lockade det, så att andra kan förstå varför det gick som det gick med mig om det skulle hända mig något. Det finns ju vissa kända dagböcker, Anne Frank till exempel. Den står där värdigt i bokhyllan hemma, oläst. Jag började en gång men lyckades inte läsa klart den. Borde väl göra det. En annan är Idilia Dubbs dagbok, som var och fortfarande är en av de bästa böckerna jag läst. Man hittade tydligen dagboken i en ödslig ruin i Tyskland, bredvid lite kläder, andra privata tillhörigheter och resterna av ett skelett... Som sagt, allt står i dagboken, hennes allra sista rader som hon lyckades få ur sig innan orken lämnade henne.
Vad jag skulle döpa min dagbok till vet jag inte. Det jag vet är att den är tryggt bevarad.
Så ska man börja blogga, skriva dagbok på nätet...
Vad den kommer innehålla vet jag inte, det får tiden utvisa.