Forgetmenot

Söta Grete kom idag och jobbar med oss nu igen några dagar. Hon är en äldre kopia av Eva Röse, och har hållit på med Tre Systrar i åtta år om jag minns det rätt. Hon är djupt engagerad i den pjäsen, och därför ville hon att vi skulle läsa och välja monolog från den. Det var flera veckor sedan som hon var här första gången då vi sniffade lite på varandra, så klassen byggde sakta men säkert upp ångesten. Det har varit lite luddigt om vad exakt vad vi ska göra, och vad som förväntas av oss till första tillfället nu. Vi ventilerade vår gemensamma monolog ångest i klassen igår, efter att vi hade sammanfattat text och skiss - arbetet, och då kändes det lite bättre när vi tillät oss ha denna ångest, och att man kände att man inte var ensam om den. Dagen började bra, vi hade träning på golvet med avstånd, tempo och riktingar ända till kafferasten då vi hade ännu lite mer tid att både lugna och oroa oss själva. Hon hade talat om att vi skulle upp på scenen efter lunch, och att vi skulle diskutera om hur man förbereder sig innan det. Men som det är en och en halv timme mellan tio-fikat och lunchen så hann några få gå upp på golvet i alla fall. Snaran runt klassen drogs åt; pressen att prestera, inte veta vad man ska göra och att man ska framföra texten utan att kunna den utantill. Vi hade nog samma tanke allihopa att vilja dra ut på det så länge som länge, att inte vilja men ändå vilja det, att få det överstökat - man ska ju ändå göra det. En efter en gick vi upp, många hade samma monolog av vissa personer men bara jag har Natasja. Det blev en smärre lista före lunch, ändå satt man på spänn och tänkte på sin egen monolog när man lyssnade på de andra. Jag hade fortfarande inte gjort min innan lunch, och vi hann till och med tvårasten på tio minuter innan det blev min tur. Det vill säga, jag var sist. Jag bestämde mig där och då att jag ville ha två personer som Anfisa och Olga och körde monologen så som jag hade tänkt den. Men som alltid blir det inte alltid så som man tänkt sig, det jag har i huvudet kommer inte alltid ut. Det låter inte lika bra eller kommer kanske inte ens ut ur munnen så som det låter i mina tankar. Och jag är inte van med mig själv. Jag är inte vad med att höra mig själv, eller bra på att prata. Men det är något som helt klart jobbas på. Det gick som smort i alla fall, jag gick upp med tanken att det är som text och skiss, vilket det ju var idag, enda skillnaden att man är ensam. Jag kunde få fram innehållet utan att fastna för mycket i den skrivna texten men vissa ord behövdes för att inte hamna på villovägar. Första gången jag gör en monolog, wiie! Visserligen lite konstruerad av mig, men det är en enhetlig text som man gör själv. Inte helt ensam på scenen än, men idag var det bara leka och göra i stort sätt. Men det är intensivt, vi fick kanske inte kritik men ändå saker att tänka på när vi jobbar med texten till imorgon. Grete kom med en ny helt vinkel till mig, något som jag inte tänkt på. Jag hade bildat mig en egen uppfattning om Natasja, en ironisk sådan och väldigt arg, dock med än värme inom sig. Men det lyckades jag nog inte få fram redan nu, men min ilska rätt igenom tyckte hon var en bra utgångspunkt för scenen och att jag hade en speciell gest när jag skällde ut Anfisa och skickade ut henne ur rummet, ville hon att jag skulle bevara. Men min uppfattning förstår jag nu bara en är en tolkning, ingenting man vet utifrån texten. Självklart lyssnar jag på henne så som hon har forskat om pjäsen, men det är ju alltid kul att tolka fritt själv - men det kanske man gör senare, när man kan och vet allt? Jag fick en skön, varm kram efteråt av henne, när hon hade missat ett par av oss när vi inte fick tid till att rabbla monologen genom en lek. Istället ska vi tre få börja imorgon, vilket är väl tur det när jag har en tid att passa lite senare.

En intensiv dag som sagt, och väldigt insiktsfull. Man lärde sig mycket av alla andra, vad de ska tänka på och hur de monologerna är uppbyggda med de tjechovska pauserna och så vidare. Nervöst, men riktigt kul! Vilken lättnad när man väl hade gjort det, hela klassen kändes avspänd efteråt, och Grete sade till och med att man kunde se lystern i ögonen på de som hade gjort och klivit av golvet en gång på förmiddagen. Men att göra monolog är värre och det är en viktig del, man har bara sig själv. Det här är ingenting jämfört med när man ska stå och göra intagningsprovet till högskolan, intalade jag mig.

I tre veckors tid har vi nu haft text och skiss, vilket har varit riktigt kul. Vi har varit blandade grupper tillsammans med pedagogerna, och så har vi fått texter. Varje grupp har bestått av två pedagoger och av oss skådespelare, tre eller fyra stycken. Jag har två av fyra gånger varit i grupp med tre i och haft riktgt bra texter att arbeta med. Det finns ju så mycket att hämta, och så mycket att komma på. Man utforskar flera idéer och tanken är att inte fastställa något, utan att bara visa var man är någonstans i utforskandet av scenen. 

Senaste två veckorna har vi fått lite starkare scener att bita i. Min grupp, vi kallade oss för the snail crew (vi var bara tjejer), fick en riktigt bra och stark scen från Bernardas hus som handlar om mamman Bernarda som stänger in sina barn i huset för att de alla ska sörja mannen som gick bort, och det ska de göra i fem år. Vad som händer i scenen är att de hör något utanför huset, skrik och hojtande, och Martirio, mellansystern, förklarar vad som pågår. Det vill säga, en änkas dotter hade fått barn och för att dölja skammen dödande hon barnet och gömde det under några stenar. Men några hundar med mer skam i kroppen än vissa människor, rotade fram det och sprang och lade det på tröskeln till hennes hus. Och nu vill man slå ihjäl henne, döda kvinnan. Bränna synden ur hennes sköte med glödande kol, som Bernarda säger. Vi lekte med texten ganska mycket och hade en uppfattning om den innan vår lärare Anna kom och talade om vad hela pjäsen handlade om, att barnen var instängda, inte fick gå ut över huvudtaget - vilket vi inte visste från början. Vi prövade alla karaktärer, men vi förstod ganska snabbt vilka karaktärer vi trivdes bäst med. Jag med Bernarda.

På onsdagen gjorde vi en tortyrimprovisation där vi i våra karaktärer skulle agera som i ett korsförhör. Jag som Bernarda och M som Martirio skulle bara med ordet ja försöka få E som Adela också säga ja, men som bara fick säga nej. Vi använde oss av att binda henne på stolen med skärp och rep, hade en tändare att skrämmas med, en ficklampa att lysa i ögonen på henne. Sedan fick vi bara använda oss av oss själva och komma på strategier att få henne att säga ja. Impulsivt drog jag ned Martirio på golvet och hotade med att strypa ihjäl henne. Inget svar. Satte två fingrar över ögonen på henne som för att peta ut dem, och då fick jag ett ja av Adela. Övningen skulle föda fram brutaliteten inom oss, och jag kände verkligen att jag fick ut något av improvisationen. Adela den yngsta dottern, gav vi omständigheten att hon var gravid dessutom, vilket hon inte var i pjäsen. 

Det var krävande (är!) att ständigt gå upp igen och igen och improvisera fram olika scenarion, och att följa sina impulser. Men shit, vad kul! Detta är mitt element! Det var svårt från början, men sedan kom jag in i karaktären ju mer vi talade om dem och ju mer vi höll på. Jag kände brutaliteten och den moraliska hållning modern stod för. Dagen innan vi skulle visa upp något fick jag en impuls att slänga en stol över scengolvet i min ilska över dottern, springa fram till henne och höja handen. Kände dock sådan olust inför det, och hejdade mig med orden "äckliga barn" istället. Den gången tyckte våra kära pedagoger var vår allra bästa gång. Vi gjorde ungefär samma scenario när vi visade upp (det kan aldrig bli samma scenario som innan, det är bara kopiering och blir mekaniskt) att jag slängde samma stol. Jag var så arg och var så inne i min roll, att jag inte förrän efteråt och när en annan grupp skulle spegla oss, märkte att ena stolsbenet hade borrat sig in och fastnat i kuben som vi hade som bord.  Jag kommer ihåg känslan av kraften som jag hade under det ögonblicket, en ilska av Adelas bristande respekt till religionen och den moraliska hållningen som Bernarda stod för. Riktigt skönt, och en kul scen att jobba med. Något som jag verkligen skulle vilja fortsätta med, det är en intressant och komplex karaktär den där Bernarda. Jag som själv haft min religiösa/moraliska kris (bara i år), kände att jag kunde tillföra rollen någonting och att den gjorde samma sak med mig. Jag kunde verkligen känna och hålla med, identifiera mig något i det som hon kanske är. Vill gärna ta reda på mer om henne, och finna den hon är. Alla människor har ju någonting inom sig tror jag, en värme, sedan finns det omständigheter som formar den åt olika håll. Kul och skönt också att jag fick så mycket beröm efteråt. Kände att jag fick lite mer respekt efter min prestation av henne, när man inte visste att jag kunde ha sådan pondus som någon sade. Bara att jag gjorde sönder kuben var tydligen imponerande, haha. 

Nu sista veckan fick vi en text från en pjäs som vi skulle kunna bra och karaktärerna i den. Lyckligtvis fick jag i den nya gruppen en scen ur Tre systrar, och det är den vi har läst en del i nu och som vi ska välja en monolog ur. Det var svårt den här sista gången just för att vi skulle ha hela pjäsen med i åtanke, det var inte lika fritt att improvisera fram och vi använde oss inte av egna, olika omständigheter. Det var annorlunda från förra gångerna. Nu fokuserade vi på att djupdyka ned i det som är Tjechov och lära känna våra karaktärer, våra pedagoger intervjuade oss och vi skulle svara i våra karaktärer till exempel. Det var svårt att ta till sig rollen till i början, jag såg bara bilden av Masja - kunde inte känna henne, men när pedagogerna sista dagen gav oss uppgiften att gå runt och skrika våra repliker, släpptes något och då började det hända saker på riktigt. Överdrivet blev överdrivet, och inte naturalistiskt som det först såg ut som. Trög start, med andra ord. Men det gick. Anna kom in en stund den dagen för att se hur vi låg till, och när vi gjorde ett genomdrag för henne satt hon och grät när vi var klara. Kul, då hade vi iallafall lyckats med någonting. Spänningen, som var mellan oss alla (speciellt mellan mig och S, a.k.a Masja och Versjinin) som vi byggde upp med avstånd och tempo. Kul att praktiskt förstå innebörden av de övningar som vi haft under de första månaderna, och som vi verkligen kommer ha nytta av sedan när vi ska sätta upp en hel pjäs. Men jag kände ingenting.

Det har varit en jobbig vecka, och det var inte roligare när jag inte kände något. Jag vill känna det jag gör. Men jag förstår nu innebörden i att det kan vara bra att inte göra det som en pedagog förklarade för mig. Att bara göra, det är handlingen som syns - det är handlingen som ska föda känslor och inte tvärtom. Vår manliga lärare förbjuder oss att säga att det känns som, och använda ordet känsla. Det är åskådaren som ska känna, inte skådespelaren. Det kan kännas bra efter en föreställning, men det kan vara dåligt - och tvärtom, man kan tycka att det gick dåligt, men det var bra. Jag förstår det absolut, men samtidigt vet jag att teater för mig är att jag vet hur det känns att se på teater - därför vill jag också göra det.

Tomhet ändå, för att det är slut med just det här nu. Krävande som sagt, att om och om igen göra samma sak, gå in med nya omständigheter och använda sig av sig själv. Men så jäkla kul. Att improvisera, följa impulser, jobba med text, skapa en scen och att spela upp framför publik och att få respons/spegling (vilket innebär att en annan grupp speglar, dvs berättar vad man nyss såg, vad som framgick och inte. Det är att lära sig i processen, och betoningen ligger i att det inte är någon "färdig" scen man visar upp, utan bara ännu ett utforskande av scenen). Lite svårt, det går inte att undvika den där prestationsångesten och att man vill att det ska gå bra. Men just med min snailcrew var det så skönt, och det kände jag i alla mina grupper i det stora hela, att det är processen och vägen igenom som det handlar om, utvecklingen, och inte ett färdigt resultat. 

Fan, fan, fan! Första gången på länge som jag skriver fritt utan att tänka, och för att bara få ut. Förstår inte hur det kunnat hända, eller jo, det är på grund av att jag vet andra kan läsa och gör det. Och när jag är så förbannad över saker. Fattar inte hur jag kunnat låta det hända, att det hämmar mig. Arg på det nu också, på råga på allt, vilket jag nog varit hela tiden. Fan för ilska! Fan för att det bubblar så mycket under ytan. Såklart att det kokar över. Det fräser och det ryker, och risken att brännas är stor. Sänka värmen, jovisst, det är ju verkligen lätt. Jag hatar dessa utbrott, att jag är så nära bristningsgränsen. Att det är så lätt, minsta lilla, en liten droppe kan vara den som får bägaren att rinna över. Så många droppar, får mina droppar att falla tyngre till marken.

Idag har varit en fastklamrande dag. Det var sista dagen vi har haft text och skiss, sista redovisningen. Mycket tråkigt, jag har älskat det och vill ha ännu mer att bita i. Förvisso kommer vi arbeta med en hel pjäs till våren och börja på det sättet första veckorna, men då med pedagogtvåorna. Ettorna är de vi grundkursare känner bäst, och jag har kanske haft tur. Vissa grupper och personer bland oss har klagat lite lagom sådär, men jag har älskat alla mina grupper och tyckt det har funkat utmärkt. Det är synd att man inte har hunnit arbeta med alla i sin egen klass och med alla pedagoger. Jag vet ett par till som jag hade velat arbeta med, både av pedagogerna och av de mina egna. Men så vet jag ju också att en person skrev mig på sin lista som en sådan den inte vill jobba med. Synd! Men nej, det hade inte funkat, jag förstår det också. Det hade tagit en massa tid på relationen och gått ut över gruppen och arbetet. Men ändå irriterande! Att inte bli behandlad som alla andra. Klamrat mig fast vid denna dag, men är tvungen att inse att denna tre veckors period är över. Nästa vecka börjar vi med vårt monologarbete. Den stressen och oförmågan har legat över hela tiden, men nu måste jag på riktigt se över det. Måste maila vår gästlärare och ta reda på vad exakt man förväntas göra med den valda monologen till första lektionen, verkar lite oklart i klassen. Men den här eftermiddagen har sprungit iväg utan att jag lyckats göra det, vilken dessutom började med att jag ville ut och fotografera. Tänkte att jag behövde den lugnande verkan på mig, nu när snön ligger tjock och solen lyste lite dimmigt igenom. Jag hann ta två kort innan kameran indikerade att batteriet var exhausted. Kul! Borde även ha tagit mig in till skolan en sista gång och kopierat upp min monolog, men när jag väl hade den framför mig så krävde tanken mig att formulera vad jag skulle skriva till läraren. Och så bidde det ingenting. Plus att jag började tänka på julen igen, vilket inte är något kul. Fan! Och så ska man till systemet och köpa ut också. Plus chocken efter att ha läst de nyfunna bloggarna. Fruktansvärt jobbigt! Och sådant som man känner men kanske inte vill uttala, som bara skriker efter att bli skriken om - och som blir det. Så blir det fel! Arg på att inte bli behandlad rätt, och utifrån respekt till den man är som vän till en annan människa. Har nog dessutom inte kommit ur min roll från den här veckans arbete och som fick sin stund i rampljuset imorse, och som jag inte får arbeta mer med. Fan, fan, fan! 

Så nu borde jag lägga mig och sova, och ska det. Båda bloggarna är lästa, men åh så värt att läsa om. Men mina ögon klarar det inte, varken att vara vakna eller uppleva om deras öde. Men jag har dem i mitt hjärta, sänder dem en tanke och min kärlek. Värda all lycka, ändå fick de uppleva all världens sorg ... Det är skönt att i hennes blogg finns det dock förtröstan, och däri kanske också hemligheten bakom hur att leva här och nu.

Men det är också nu jag får denna skrivarglädje, att sprida detta vidare och därmed lätta på trycket som funnits över mig och som hämmat mitt bloggande. Det har varit jobbigt, jättejobbigt på senaste tiden. Det är skönt med en annan sorts urladdning, som inte bara är mitt eget.

Två timmar mer sömn inatt i alla fall, jag som tänkte ta en dusch - men ögonen känns falla ihop ganska tungt och jag somnar förmodligen på stört. Godnatt

En mycket jobbig dag idag, vilken jag valde att avsluta med att se på film. Något som jag kan njuta av, men ändå välja vad för något man vill se. Jag valde mellan Notting Hill, Dagboken och Nätterna vid havet - något att hålla mig själv i handen med. Det blev Nätterna vid havet, en film baserad på en novellen med originaltiteln Nights in Rodanthe av Nicholas Spark. Det vill säga, samma författare som till Dagboken, The notebook. Jag hade på känn vad jag kunde förvänta mig. Ville gråta gott. Tycker man om Dagboken gillar man även den här, men denna är värre! Underbar film med Richard Gere och Diane Lane, underbar duo som spelade ihop i Unfaithful. Så vackra ihop! Vacker film med budskapet att det finns en andra chans. Men den andra chansen ... Vad som är "värre" mellan den här och Dagboken, är att den här förtar lite av budskapet. De är båda i samma stil och klass, men ändå ger jag den här ett betyg sämre än Dagboken just för att den här är sorgligare på ett värre sätt. Men det är så vackert; scenerierna och vyerna, skådespeleriet och berättelsen - men åh, så sorglig. Men grejen med kärlek är väl inte bara närvaron/frånvaron av den - att den bara finns som den kraft den är, är gott nog. 
 
Spoilervarning!
Hon är Adrienne, sörjer sin bortgångna fader sedan två månader tillbaka och sin man som nyss varit otrogen men som vill komma tillbaka. Med sina två barn överväger hon beslutet när hon får chansen att åka iväg och sköta om sin väninnnas värdshus, som ligger vid havet. Dit kommer en man för att bo ett par dagar, Paul, en kirurg som lever med samvetskval efter en operation som gick dåligt fastän det inte skedde något misstag, och som ledde till att han förlorade kontakten med sin vuxna son, som var med vid operationstillfället. En storm drar över dem och de spenderar några dagar tillsammans där, lär känna varandra och de inleder en romans. Han åker för att träffa sin son igen som han inte sett och pratat med på över ett år, och hon åker hem igen med vissheten att det inte ska vara hon och mannen. Det ska vara hon och Paul, när han än kommer tillbaka till henne. De fortsätter sin romans via brevväxling, ända fram till den dag då han ska komma tillbaka. Men han kommer inte kvällen som det var tänkt. Nästa morgon knackar det på dörren, och det är hans son som står där utanför. Han kommer med den dåliga nyheten att Paul har tagits ifrån honom, den pappan som kom och var helt förändrad sedan sist, tack vare Adrienne. Hon får hans saker, alla de brev som hon hade skickat till honom och de som han hade sparat av henne. Hon hittade även ett ännu inte postat brev till henne i lådan, och man fick läsa av det i hennes ansikte först innan man fick höra hans berättarröst läsa det, emedan man fick se hennes kommande tillstånd. Det berättade att han skulle vara hos henne om några dagar, att han önskade att få träffa hennes barn, få älska med henne i det blåa rummet i värdshuset igen och att han förstod att längta efter att få leva resten av sitt liv med henne. Fruktansvärt! Den andra chans som de båda hade fått ... Att älska, och hitta en människa att dela sitt liv med. Inte något av Danielle Steel - Nicholas Sparks heter författaren som jag ska börja läsa böcker av.  

Jag känner hjärtat bulta på fel ställen, så arg är jag. Det vill säga att pulsen är så hög att det rycker på höger sida av mig, under bröstet. Så gigantiskt arg att jag tappar både skriv - och tankeförmågan. Tankeverksamheten går på högvarv, men ändå finner jag inga lösningar eller slut. Snarare kryphål, eller ett stort sådant, där jag står handlings/tankeförlamad. Det är inte jag som kan göra något, inte mitt fel, när det är andra som behandlar mig som de gör. Men varför? Så arg att det finns inte, bokstavligt talat. Irriterad i kroppen, med sorgen som enda utlopp.

Jag drömde att jag fick tillbaka en människa inatt. Att jag blev pratad med, uppmärksammad och fick närheten i och med det. Som i det verkliga livet, insåg jag även i drömmen vikten av närkontakt med vänner. Att få känna värme. Psykisk såväl som fysisk. Samtidigt i drömmen fanns en nedstämdhet hos oss båda, även om jag var glad över den nyvunna men alltför sköra bekräftelsen. Jag såg ju att det inte var bra, ville veta, ville göra något - även om det var mitt fel - vad som helst, bara det blev bra. Men hur tar man bort problem om det är en själv som är problemet? Helt plötsligt ett utfall, slängde ifrån sig det faktum som fanns i allas tankar och som någon bakom högt talade ut: att problemet gick precis bredvid. Lös det! Bortslängd som något oviktigt, som att det inte vore jag som var problemet men med ilskan att jag är det. Hjälplös ...

Andra november i år vinner som den värsta dagen i mitt liv, trots efter det senaste inlägget. En värsta dag är alltid relativ. Men att få veta att ens bästa vän och största kärlek är obotligt sjuk och döende, är det värsta jag varit med om. Det värsta jag någonsin känt, största sorgen och skräcken. Rädslan för det som kommer att ske, och tomheten med den kommande saknaden. Orättvisan - varför han, varför oss, varför jag? Tredje november gör jag allt i min makt för att ta mig fram, kan inte låta tiden rinna. Men den går likt förbannat. Kommer jag hinna? Fjärde november, jag är på väg och hoppas vid min Gud att det inte är för sent och fasar för när det kommer att bli det. Ett kärt återseende och besök i en ny stad. Matad och guidad av världens bästa. Blir matad senare igen av åter skräp, gott skräp. Underbar kväll med underbart umgänge som slutar med en varsin ny titel, dvs flickvän och pojkvän. Lycka! med sorg långt bak i huvudet och djupt nere i hjärteroten, likt en blomma som väntar på att plockas och inte få möjlighet att växa igen. Femte november, en solskensdag - vi promenerar hand i hand och lyser upp varandras tillvaro, solen har ingen chans mot oss. Bönar och ber att det ska försvinna av sig självt; ta bara bort, ta bort. Snälla, ta bort det! Vi klär på varandra våra hjärthalvor igen. Sjätte november agerar vi ännu lite mer som de vi är, jag i följe till avdelningen där männen dominerar (teve/dataspel butik) och han in på Lindex där jag besparar honom att prova toppen jag letade efter. Som ett tvättäkta par valsade vi in i en djuraffär en våning upp där det var utförsäljning, hade man bara bott ihop hade vi nog fått med oss en liten hamster med oss hem. Kvällen tillbringades i en soffa under filtar med chips, godis och film. Badade bubbelbad, bubblor som i jacuzzi, och tåhånglade hett. Morgonen sjunde november, det var en lögn. En lögn för en bra sak. För det som är riktigt. Men något man inte vill veta eller tro, inte känna. Oförlåtligt! Stirrar jag tillräckligt mycket in i väggen kanske jag blir sådan. Gör bara så fruktansvärt ont. Så glad att det inte är sant! Men jag har lärt mig ännu mer om hur mycket jag skulle göra för dig. Jag skulle vara med till slutet, hålla din hand tills du inte längre känner när jag släpper. Jag gör allt för dig! Du är mitt allt och min hälft. Jag älskar dig!

En vecka utan blogging. Har mått riktigt dåligt, har inte varit läge att skriva. Det har varit ångest, vissa dagar har varit så tunga att jag varken orkat eller velat mig upp ur sängen. Det har gjort ont utanpå som inuti, vänner har funnits där och vissa andra inte. Det har varit ångest att känna, inte att skriva om. Men jag gör det ändå så här nu, kan inte göra annat. Jag har för första gången stött på människor som förstår ångest, och vet hur man eventuellt beter sig. Ingen är någon annan lik, likaså ångest om vad det innebär, varifrån djupet det kommer och vad som är rätt att göra och inte - men ändå är det något som man kan möta upp och förstå vissa människor med - det är svårt jag vet. Men M och B ni är ena riktiga skyddsänglar, jag skulle aldrig ha klarat den där kvällen utan er. Ni tycktes veta, förstå vad det gjorde med mig och vad jag behövde - och A, det beydde mest att du bara fanns där och höll om mig när det var som värst. Det är första gången jag förstår att uppskatta riktigt bra vänner, då jag nu inser att jag varken mår eller mått bra, och det steget känns. Steget att erkänna sig och förstå att man mår dåligt eller vad det än kan vara, som man behöver hjälp med. Men det svåra ligger ändå framför mig, att hitta och få en kontakt som kan hjälpa mig. Vad som nu kan hjälpa mig, jag vet inte. Hur går man tillbaka i tiden för att bearbeta något om man tror sig ha kommit över det? (Skilsmässan) När har man kommit över något? (Otroheten) Hur många gånger måste man återuppleva för att bli av med minnen, kan man bli av med minnen? (Våldtäkten) Kan man glömma smärtan i att ha ångest? Ta bort kroppens förmåga att ha ont? (Att ständigt ha tyngden över sig som både kan och inte kan ta emot mer, utan att det blir för mycket) Väntan är just bara väntan, på att få och ta emot hjälp. Men nu vet jag åtminstone. Första gången jag tar mig själv på allvar känns det som, som att jag inte alls klarar mig själv och att jag gör mig själv en stor tjänst, som att jag inte alls förnekar eller undertrycker mina problem och min ångest, ens för mig själv. Oerhört skönt på ett sätt, att med dessa underbara vänner vara öppen med att man mår dåligt. Samtidigt känns känslan av att må dåligt för att man mår dåligt, vilket leder i en ond cirkel om man då väljer att låtsas igen för vänners skull. Nej, det kommer att ta tid, men den där hjälpen kommer betyda en stor hjälp - bara jag inte är ensam om och med det, vilket jag inte är så länge jag har bra vänner omkring mig. I hemmiljö fungerar jag ännu sämre med familj som slätar över, förminskar problem, tycker att det mesta är pinsamt, som inte har förmåga att förstå och fatta just det och där jag vet att jag kan få mitt eget slängt tillbaka mot mig. Sorgligt egentligen, det är väl ett problem i sig. Men jag behöver inte problem om problemen som det är nu. Behöver bara fokusera på att det kommer att bli bra. Men det är svårt, när man mår dåligt ..