Forgetmenot

Andra november i år vinner som den värsta dagen i mitt liv, trots efter det senaste inlägget. En värsta dag är alltid relativ. Men att få veta att ens bästa vän och största kärlek är obotligt sjuk och döende, är det värsta jag varit med om. Det värsta jag någonsin känt, största sorgen och skräcken. Rädslan för det som kommer att ske, och tomheten med den kommande saknaden. Orättvisan - varför han, varför oss, varför jag? Tredje november gör jag allt i min makt för att ta mig fram, kan inte låta tiden rinna. Men den går likt förbannat. Kommer jag hinna? Fjärde november, jag är på väg och hoppas vid min Gud att det inte är för sent och fasar för när det kommer att bli det. Ett kärt återseende och besök i en ny stad. Matad och guidad av världens bästa. Blir matad senare igen av åter skräp, gott skräp. Underbar kväll med underbart umgänge som slutar med en varsin ny titel, dvs flickvän och pojkvän. Lycka! med sorg långt bak i huvudet och djupt nere i hjärteroten, likt en blomma som väntar på att plockas och inte få möjlighet att växa igen. Femte november, en solskensdag - vi promenerar hand i hand och lyser upp varandras tillvaro, solen har ingen chans mot oss. Bönar och ber att det ska försvinna av sig självt; ta bara bort, ta bort. Snälla, ta bort det! Vi klär på varandra våra hjärthalvor igen. Sjätte november agerar vi ännu lite mer som de vi är, jag i följe till avdelningen där männen dominerar (teve/dataspel butik) och han in på Lindex där jag besparar honom att prova toppen jag letade efter. Som ett tvättäkta par valsade vi in i en djuraffär en våning upp där det var utförsäljning, hade man bara bott ihop hade vi nog fått med oss en liten hamster med oss hem. Kvällen tillbringades i en soffa under filtar med chips, godis och film. Badade bubbelbad, bubblor som i jacuzzi, och tåhånglade hett. Morgonen sjunde november, det var en lögn. En lögn för en bra sak. För det som är riktigt. Men något man inte vill veta eller tro, inte känna. Oförlåtligt! Stirrar jag tillräckligt mycket in i väggen kanske jag blir sådan. Gör bara så fruktansvärt ont. Så glad att det inte är sant! Men jag har lärt mig ännu mer om hur mycket jag skulle göra för dig. Jag skulle vara med till slutet, hålla din hand tills du inte längre känner när jag släpper. Jag gör allt för dig! Du är mitt allt och min hälft. Jag älskar dig!