8/5 Birth 8/10
15/5 Our house 6/10
16/5 Hush (1998) 8/10
23/5 Minority report 8/10
24/5 Escape room 5/10
28/5 Katternas rike 7/10
29/5 The woman in black 5/10
31/5 Childs play (2019) 5/10
Vrålstark och skiträdd
Marie Göranzon berättar om sitt liv för Stina Jofs
Marie Göranzon berättar ärligt och rättframt i denna biografi om sitt liv från barndomen då hon fick höra att hon skulle styrsla sig, till ungdomen då hon med gott självförtroende stod på Dramatens stora entrétrappa och ropade att
"Här pappa, här ska jag spela en dag" och senare vuxenlivet med dess relationer till vänner, kollegor, männen och såklart teatern.
1964 blev hon antagen till Dramatens elevskola med bland andra Lena Nyman och hon blev den första kvinnan med barn som fick chansen till den stora drömmen som många drömmer om. Ingmar Bergman som då var teaterchef och lärare på
skolan var först tveksam om hon skulle klara det även om han tyckte att hon skulle komma in och bytte sedan inställning när hon väl gjorde det. Sif Ruud som Marie hade tagit teaterlektioner hos var tvärtemot säker på att Marie skulle klara
det och tyckte det var bra att ha barn att tänka på. Hon blev genast en av de stora och kommande skådespelarna och fick tidigt jobba med de största regissörerna; Mimi Pollak, Per Verner-Carlsson, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman.
Stina Jofs intervjuar även andra för att få en större bild av Marie. Som skådespelare får man bilden av henne att hon är en intellektuell sådan, att hon börjar arbetet i hjärnan och sedan tar ned det till magen och hjärtat. "Hon är skärpt och kräver att
man är skärpt tillbaka", säger Jonas Gardell om henne, "annars blir hon förbannad. Man måste vara förberedd, veta vad man vill som regissör. Slarv hatar hon." Det känner jag verkligen igen hos mig själv från teatersammanhang.
Marie hyllar regissören Stefan Larsson som den allra största regissör hon har arbetat med, då han bl.a satte upp Höstsonaten med henne och Maria Bonnevie. Enligt Marie är han skådespelarnas regissör, han har respekt för skådespelarna och låter
uttrycken bölja som hon kallar det för att lita på att man kommer tillbaka till och behåller det som var bra. Höstsonaten var både det svåraste och det bästa hon gjort. I mor-dotter-relationen som de gestaltade var det tunga känslor, kärlek och
hat, men trots det var det enkelt med Marie beskriver Bonnevie. "Ibland var kontakten mellan oss så stark och tilliten så stor att jag tänkte 'jag tillhör dig nu'. Att hänge sig åt varandra så till hundra procent är en mäktig känsla. Det är teaterns
magi."
När Marie beskriver känslan och avsikten varför hon spelar teater känner jag helt igen mig. "Det är en märklig upplevelse att känna hur den strålar emot dig, den där, vad ska jag kalla den, koncentrationen."..."Det är för sådana stunder jag
spelar, den där intensiva, ordlösa kontakten med publiken." Det bästa rådet hon får av Erland Josephson är att spela mindre, spela lättare. Likgiltighet och lite lojhet. "Som ny i yrket vill du visa att du har många strängar på din lyra, men
egentligen behöver du inte mer än en enda när du kliver in på scenen. Den insikten kan ta 30 år att få."
Bergman myntade uttrycket det göranzonska allmänningen när han regisserade henne i Fröken Julie. Hon var 42 år som Julie och Peter Stormare som Jean när Bergman sa åt henne att hon behövde ta ett rejält kliv. "Antingen stanna kvar
i det välbekant allmänna som viserligen fungerar, eller också vågar hon som skådespelare ta klivet ned i djuet, upp i himlen." Efter vad hon själv kallar sitt liv värsta helg spelade hon som hon aldrig gjort förr. Hon släppte all teknik hon kunde
och hämtade känslor från bortglömda minnen. Marie menar själv att nyckeln till riktigt bra skådespeleri är att våga göra sig sårbar. Bergman litade på att hon skulle klara det och hon gjorde det! Men Marie säger också att det tyvärr finns få
regissörer som kan, vill eller vågar hjälpa en skådespelare över stupet.
Så visst är Bergman en legend som man som skådespelare skulle ha velat träffa. Även filmmanus skrivna som hans borde komma fler av, det ger både skådespelare det jobb de förtjänar och visar upp vad bra skådespeleri är, om
man frågar mig.
Hennes första recension fick hon efter rollen som svägerskan i Rötter och löd: "Marie Göranzon som svägerska hade en blå klänning." Hon började storböla så mycket att en äldre skådespelare inte kunde hålla sig för skratt. Hoppas hon gillar min recension
bättre.
I sista kapitlet frågar Stina vad makt betyder för henne. Marie svarar att hon förknippar ordet med ansvar. Att det viktigaste en person med inflytande kan göra är att inge andra med hopp.
Nästan alla som Stina pratar med menar att Maries styrka är att hon vågar säga emot, ifrågasätta och har modet att tala inte bara i egen sak utan också för andra.
Jag slutar aldrig fascineras av dessa historier av skådespelare med sina erfarenheter och kunskaper om livet och skådespelarkonsten. Framförallt påminner hon om min kära mormor när hon levde. Snäll men rak på sak, djärv och rapp i käften och en lika
stor portion humor som frikostig med kärlek. Hon verkar kort och gott vara en riktigt cool kvinna som det skulle vara underbart att få sitta och prata med en dag eller två!
Nuckan av Malin Lindroth (2018)
Det här är en essäistisk biografi av Malin Lindroth där hon, som hon själv benämner det, reclaimar ordet nucka. Att ta tillbaka och sudda ut skammen ur det. Den ofrivilliga ensamheten. Att vara odejtbar, den oknullbara. Att vara nucka tillskrivs inte den som är änka/änkling, är singel eller har ex att prata om. Den som däremot har erfarenhet av ensamliv i så lång tid att man tappat eller aldrig ens haft referenser till tvåsamhet, den kan kalla sig nucka. Lindroth beskriver hur hon åkte till USA efter skolan och fick höra av en tjejbekant hur den amerikanska dejten går till, men som avslutade det hela med "But don’t you worry honey. Nobody will want to date you!" Det hela är väldigt sorgligt, men hon låter lysa igenom att hon är stark i sin roll som hon både ofrivilligt fått på sig men också har tagit på sig med värdighet. Det är en skildring av ett liv som många inte vet så mycket om men som säkerligen existerar hos fler än man tror. Hon konstaterar torrt och humoristiskt att Tinder inte är något för henne efter en kort visit där inne, då just "det enkla avvisandet är själva utgångspunkten och ungänget påminner om hästbesiktning." Hon citerar också en dikt som hon själv tycker är det sorgligaste som skrivits av en nuckhand, Bertha Pappenheims: ’Kärleken kom inte till mig - så jag vegeterar som en växt i en källare utan ljus. Kärleken kom inte till mig - så jag ljuder likt en violin med trasig stråke. Kärleken kom inte till mig - så jag tänker på döden som ett vänligt ansikte.’ Hon svarar Pappenheim att nuckan i henne inte är hela sanningen om henne och att kärlek kan vara ett görande, som enligt Lindroth är att lämna den här planeten i lite bättre skick än den var när man kom. Och med det lämnas man med ett blitt öga till denna kvinna tillika författare.
3/4 When the lights went out 5/10, Dead silence 5/10
4/4 You were never really here 5/10, The Purge 7/10
5/4 The Hunger Games: Mockingjay Part 1 6/10
12/4 The Hunger Games: Mockingjay Part 2 5/10
18/4 Trolljägaren 5/10
20/4 Sunset Boulevard 9/10
24/4 Before I wake 7/10
25/4 Superman IV 4/10, Hold the dark 6/10
30/4 Diabolique 7/10
