Nuckan
Nuckan av Malin Lindroth (2018)
Det här är en essäistisk biografi av Malin Lindroth där hon, som hon själv benämner det, reclaimar ordet nucka. Att ta tillbaka och sudda ut skammen ur det. Den ofrivilliga ensamheten. Att vara odejtbar, den oknullbara. Att vara nucka tillskrivs inte den som är änka/änkling, är singel eller har ex att prata om. Den som däremot har erfarenhet av ensamliv i så lång tid att man tappat eller aldrig ens haft referenser till tvåsamhet, den kan kalla sig nucka. Lindroth beskriver hur hon åkte till USA efter skolan och fick höra av en tjejbekant hur den amerikanska dejten går till, men som avslutade det hela med "But don’t you worry honey. Nobody will want to date you!" Det hela är väldigt sorgligt, men hon låter lysa igenom att hon är stark i sin roll som hon både ofrivilligt fått på sig men också har tagit på sig med värdighet. Det är en skildring av ett liv som många inte vet så mycket om men som säkerligen existerar hos fler än man tror. Hon konstaterar torrt och humoristiskt att Tinder inte är något för henne efter en kort visit där inne, då just "det enkla avvisandet är själva utgångspunkten och ungänget påminner om hästbesiktning." Hon citerar också en dikt som hon själv tycker är det sorgligaste som skrivits av en nuckhand, Bertha Pappenheims: ’Kärleken kom inte till mig - så jag vegeterar som en växt i en källare utan ljus. Kärleken kom inte till mig - så jag ljuder likt en violin med trasig stråke. Kärleken kom inte till mig - så jag tänker på döden som ett vänligt ansikte.’ Hon svarar Pappenheim att nuckan i henne inte är hela sanningen om henne och att kärlek kan vara ett görande, som enligt Lindroth är att lämna den här planeten i lite bättre skick än den var när man kom. Och med det lämnas man med ett blitt öga till denna kvinna tillika författare.