Forgetmenot

Fick ont i magen när jag började åka in mot stan. Caféet låg på Norr Mälarstrand, vilket ju är en mysig miljö, så hur skulle det kunna gå fel tänkte jag. Det kändes fel direkt när vi steg in i det lilla caféet när man dessutom möttes av ett par granskande ögon som tycktes gilla det de såg. Invandrare, inget fel med dem - de kan vara lättare att umgås med ibland när det blir mer lättsamt - men speciellt det manliga könet som gillar blonda, svenska tjejer kan bli lite för mycket av ibland, vilket jag har fått erfara flera gånger. Orkar helt enkelt inte med det just nu. Magen sade nej, nej. Jag pratade inte ens med ägaren utan vi åkte vidare till Hagaparken, fjärlishuset och pratade med ägaren där som verkade vara en snäll men aningen hård och bestämd kvinna. Där kunde jag få provjobba först i mitten av maj. Jag som vill börja nu! Så vi (och magen) accepterade faktum och gick vidare runt lite. Magen tyckte mycket bättre om den nya miljön och det större caféet med uteservering dessutom. Vi hittade in i ett annat café i koppartälten som även det har uteservering, och frågade om jag kunde få jobb där. Jättemysiga personer, en syster och en bror som just nu håller på att ta över stället efter deras pappa. Hon var underbart härlig kvinna; snäll, glad, mjuk och han (uppfattade aldrig deras namn) liknade henne väldigt mycket och bor till och med ute i Hässelby som jag. Halvt skoj halvt allvarlig vet jag inte, även han hade en glad personlighet, sade att han skulle åka in klockan sju på fredag annars kunde han hämta upp mig på vägen. För ja, där ska jag provjobba om bara ett par dagar. Magen är ko lugn och jag jublar. I ett smärre chocktillstånd åkte vi därifrån glada över vår prestation. På vägen hem unnade jag mig själv en glass när magen började kurra och sedan in på biblioteket för att hitta några fackböcker. Hittade nada men fastnade i en bok om fobier. Kan känna igen mig i flera som cellskräck, torgskräck, spindelskräck och socialfobi fastän det inte stämmer in helt och fullt. När jag reste mig upp efter åtminstone en kvart började rummet snurra. Hu, ska man börja svimma offentligt nu också... Jag lär mig aldrig, men lyckligtvis kunde jag hålla mig upprätt fastklamrande vid en bokhylla. Ska man börja jobba på café borde man kanske börja dricka kaffe ordentligt igen så att blodtrycket förhöjs till en rimlig nivå... Allt för mig, allt för magen!

Tidigare ikväll tog jag en rask promenad i den kalla kvällen. Himlen var ljusblå och något upplyst. Sprang efter för att hinna se solen som just höll på att gå ned som ett eldklot och som spred sitt ljus över Mälarens vatten. Vad är finast, solnedgång eller soluppgång? Solnedgång, säger jag. Soluppgång får man aldrig tid att se så här års om man inte går upp jättetidigt även om man har en dag att se fram emot. En natt kan bli minst lika fantastisk om en solnedgång vill sig vara riktigt fin. En tanke mot månen eller solen borde inte göra någon skillnad. Jag har läst någonstans att man kan sända en tanke om man tänker riktigt koncentrerat på någon. Titta själv och se...

Har precis dammtorkat och möblerat om lite på byrån som vittnar om att det är tjejrum man kommer in i om man går in där. Jag har väldigt mycket saker, och det mesta kan jag inte slänga bort. Det mesta är nödvändigt också; smink, parfymer, kammar av olika slag, flera etuier med smycken som örhängen och ringar. Och som pricken över i:et är såklart teven. Flera filmer och band har jag i beredskap när jag måste spela in om det kommer en bra film på teve. Senaste var En officer och gentleman som jag inte sett än, som jag tänkte sätta på lite senare idag. En film som jag faktiskt aldrig sett förut. På tiden... Magen har dessutom börjat kurra mitt i allt. Det jobbigaste var nog ändå när jag skulle tvätta håret. Jag kunde ju inte böja mig ned över badkaret! Har sådan jäkla träningsvärk i lår och rumpmuskler så att jag knappt kan sitta utan att det gör ont. Aj, aj... Axlarna värker också av någon anledning sedan igårkväll. Natten blev någorlunda vilsam även om kroppen kändes lite ur led. Mycket drömmar, återigen om försoning. Att två kompisar var höggravida var konstigare än konstigt. Men det var första gången inatt som jag drömde om bloggen och att jag skulle skriva i den. Började på flera meningar men tyckte inte alls att det blev bra. Det jag ville skriva om var något som jag hade drömt om lite tidigare på natten, nämligen att flyga, skärmflygning för att vara exakt. Jag ville skriva något som skulle få fram att jag inte kunde förstå att jag faktiskt har skärmflugit. Denna natt drömde jag att jag flög med min pappa på ryggen, skärm eller inte - men det var ganska läskigt när vi närmade oss marken med full fart utan att veta hur vi skulle landa. Hur kunde jag då en gång för länge sedan faktiskt ha skärmflugit? Jag tänkte väl förstås på den gången jag skärmflög, men i drömmen måste jag ha tänkt på det så som det händer i drömmarnas värld och alla de gånger jag drömt om det. Och där går det mycket mer dramatiskt till än i verkligheten. Jag vaknade lika oförstående om att jag en gång flugit, men påminde mig om hur det hade gått till på riktigt. Men höjden.. Hjälp, när jag tänker på det kan jag inte förstå att jag vågade mig upp dit. Fast ändå.. jag påminner mig om att det var ödet och en nödvändighet för mitt forna jag att fortsätta i mitt framtida liv.

Hon påpekar också att det behövs uthållighet och mod att utvecklas för varje specifik yrkeskompetens.
Vi är mer än vad vi gör och var vi gör det. Det är med vårt mänskliga mervärde vi spinner en mellanmänsklig infrastruktur som räddar oss lite varje dag. Vi skapar informella fotbollsträningar, delade dagishämtningar, gemensamma andningspauser från arbete, hälsa och glädje. - - Den som tror på sig själv kan interagera med andra. Frisk interaktion ger modiga entreprenörer och starka ben. - -  Den som ska lära för jobben och inte för livet blir kunskapslös samtidigt som hon eller han blir arbetslös. Det krävs mod och självkänsla att satsa på det man tycker om att hålla på med. Det är sällan det man vågade pröva som man ångrar.

Tack för en bra krönika!

Imorse vakande jag med vårkänslor trots mardrömmar om undvikelse. Varför drömmer jag ibland om försoning och andra gånger om dess motsats? Har det bara med mig och mina motstridiga känslor att göra eller vad är det fråga om? Jag lyckades i alla fall styra mina tankar åt det positiva hållet innan jag steg upp ur sängen. När jag var ordentligt vaken väcktes också den dagliga oron i min kropp om att mensen hade gått över tiden. Pms eller inte, hatar den. Bara hatet ger mig pms utöver den kroppsliga överkänsligheten. När man dessutom under dagen märker att den kommer att komma gör det förstås en lättad men också mer irriterad just för att man inte vill ha den. Det kan man verkligen kalla motstridiga känslor. Knaprat ipren fastän man kan tycka att det är världens skönaste värk när man verkligen väntat på att den ska komma. Rädslan är förstås obefogad - men en  märklig tanke inom mig säger att djävulen kan göra mig med barn. När jag en annan gång för länge sedan hade en ännu större kris, fastän det också måste varit helt befängt att tro det även den gången trodde jag att jag skulle behöva dö. Eller i annat fall, få barn. Skulle inte kunna tänka mig göra abort så länge jag lever. Hur kan man ta bort det som börjat gro inom en? Den där lilla flickan eller pojken som är en del av sig själv, som ska bli en egen liten person. Jag skulle göra allt för att få träffa den lilla, få se hur hon/han skulle se ut och lära känna krabaten. Denne som är bara min, och den förhoppningsvis involverade manlige parten förstås. Egentligen kanske det inte är så farligt trots allt om man får en liten minsting, så länge det är befogat och menat som en symbol för tvåsamhet. 

Scrollade i musiklistan och hittade Marc Anthony som jag lyssnade mig lycklig till innan middagen. Till middag grillades det för första gången i år. Datum fjärde i fjärde. Mysigt med sommarmat och tron på att sommaren är på intåg trots kylig och lite för snabb mörk kväll. The sexier feeling! med salsatoner och latinoballader att röra sig till och drömma sig bort med i mörkret. Har en sådan lust att dansa, vad som helst - tango eller salsa - bara jag får röra mig, bara några armar håller om, bara håret får svalla fritt, bara blottade halsar underger sig varma, blöta kyssar, bara hjärtat får snabba på och låter hela mitt väsen tro att världen börjat snurra lite fortare fastän man egentligen står helt still i förhållande till sitt inre. Musiken som tagit över blir plötsligt allt och inget. Utan den finns man inte. Det är bara genom den man existerar...