Arbetsförmedling = att förmedla jobb? Visst! En hemsida är det enda de är. Vad människorna som jobbar där håller på med vete fan. Datoriserar troligtvis, men hjälper folk i nöd? NEJ! Så jävla trött på dem att jag kan ta livet av mig. I början engagerade jag mig åt att gå dit när man blev kallad och allt som sades när man frågade om något slags bidrag var nej, nej och nej.
"Du måste ha jobbat först i minst sex månader..." När man först som nu får reda på att man visst får bidrag om man kommer på deras så kallade möten och aktiviteter blir man ju helt jävla knäpp. Varför skulle jag?!? Aldrig! Jag behöver inte gå dit, kan ju ändå inte få återkallat bidrag. Jag behöver inte deras så kallade "pengar". Om de inte kan ge mig det jag behöver, ett jobb, kan de ju rent ut sagt dra åt helvete. Det är som sagt bara jag som kan göra något själv... Men att bli så nonchalerad att de inte ens kunde ha förklarat sådant tidigare för mig är ju helt sjukt. Att man dessutom blir påhoppad och tjatad på av föräldrar gör mig rosenrasande. De, ingen som helst, kan ju för fan inte säga mig vad jag vill, vad jag borde göra och vara och blabla. Håll käften säger jag bara! Nära att bryta ihop av tvivel blev jag plötsligt räddad av en krönika jag läste i veckan. Skriven av Pernilla Glaser som är mest aktuell med sin bok
Mitt rätta jag just nu men som alltså tog sig tid att skriva en krönika om "studentens slimmade framtid". Hon menade att gymnasiet är en bro mellan de tidigare skolåren och framtida studier eller yrkesliv och att det inte spelar någon roll vad det är man pluggar.
Den som arbetar med att förstå och nå fördjupning i något hon älskar utvecklar förmågan att lyssna till sitt inre, möta och överkomma hinder och nå fram till inre och yttre målsättningar. Det är en grund som förmår bära mycket kunskap och många möjliga yrkesliv under ett liv. Kunskap och yrke sammansmälter men är inte samma sak. Hon påpekar också att det behövs uthållighet och mod att utvecklas för varje specifik yrkeskompetens.
Vi är mer än vad vi gör och var vi gör det. Det är med vårt mänskliga mervärde vi spinner en mellanmänsklig infrastruktur som räddar oss lite varje dag. Vi skapar informella fotbollsträningar, delade dagishämtningar, gemensamma andningspauser från arbete, hälsa och glädje. - - Den som tror på sig själv kan interagera med andra. Frisk interaktion ger modiga entreprenörer och starka ben. - - Den som ska lära för jobben och inte för livet blir kunskapslös samtidigt som hon eller han blir arbetslös. Det krävs mod och självkänsla att satsa på det man tycker om att hålla på med. Det är sällan det man vågade pröva som man ångrar.
Tack för en bra krönika!