Forgetmenot

Då man känner sig riktigt liten. Då man i sin lilla, lilla värld färdas genom tid och rum ut till ett universum som man egentligen inte vet någonting om eller känner till. Då när själen ger sig ut på en hisnande resa när man i själva verket ligger stilla i sin trygga säng ovetandes om vårt allt. Tydligen inte! Det är en utomkroppslig upplevelse utan dess like. Medveten om att man ligger i sin säng på detta jordklot som hela tiden snurrar runt sin egen axel. Jorden åker dessutom i en bana runt solen i förhållande till andra planeter i vårt solsystem som i sin tur bygger upp en galax. Galaxer, som vi inte vet hur många det finns av där uppe, färdas genom en obeskrivligt stor rymd med en fart på en så hög hastighet som människosläktet inte ens kan fantisera om. Att abrupt dras tillbaka till sin lilla, lilla bostadsyta och inse att man inte alls ligger stilla - det är storhetsvansinne.

Sorgligt att så många lämnar livet. Vad var det som fick honom att ta sin överdos? Kände han sig inte sedd, trots sin skådespelarkarriär? Jag vet inte hur känd han var, inte mycket jämfört med vissa andra vet jag i alla fall. Men han var ju en känd snygging. Och så blev han oscarnominerad för sin roll i Brokeback Mountain. Mycket fin och sorglig film - sevärd. Hädanefter kommer man fälla ännu en tår när man vet att han är död. Han har ju även spelat i 10 orsaker att hata dig och The four feathers. Han hann även spela Jokern i ännu en uppföljare till Batman som kommer visas i sommar. Vad var han olycklig över, om han var det? Vad fick honom att ta sitt beslut? Inget kommer man någonsin få veta nu. Får mig nästan att vilja hata mänsligheten för sin bristande förmåga att se och höra ibland. Varför, varför? Alla vill ju trots att få bekräftelse. Ta vara på varandra! På oss! Genom att finnas till hands hjälper vi oss själva.

Det var en hetsig diskussion om rättegången där Tito Beltran står skyldig till våldtäkt, om han nu är det. Vilket jag börjar ställa mig lite mer frågande till om jag ska vara ärlig. Det mest osannolika för mig är varför man för det första som kvinna säger att man blivit våltagen fastän man inte har det. Visst, den här tjejen var ju liten när det hände - kanske inte kommer ihåg precis hur det gick till. Hon kommer såklart ihåg det som hon minns det, men det kan betyda vad som helst. När hon som kristen har sina värderingar och kan känna mer eller mindre oavsett om det är en våldtäkt eller (bara) ett övergrepp. En våldtäkt behöver inte vara en våldtäkt för att kännas som en. Men varför skulle en kristen person ljuga? Eller i annan formulering; anklaga en annan person för något som kanske inte är sant, om man själv kan tro det? Tänk om det skulle komma fram att Tito inte våldtog henne, och att alla dessa kändisar som vittnat och stått upp för henne, som Carola, även hon kristen, får mattan bortdragen under sina fötter och inte vet om de ska skratta eller gråta. Uppenbart hände ju något. Och som man diskuterade borde det gå rättvist till, oavsett om han verkligen skred till verket eller inte. Det är som sagt lättare idag att få igenom ett våldtäktsmål när det enda som behövs är ett trovärdigt offer. Känner man att man blivit våldtagen är det väl inte så svårt. Sedan finns det såklart de som kan agera bra - men det borde inte få finnas. Alla våldtäktsmål borde sluta med straff för killen eftersom det är självklart att man inte anklagar en oskyldig. 

Lite kul är det med alla dessa små tester och frågesporter på facebook. Har man väl börjat kan man inte sluta. Mer eller mindre stämmer de bra in, lite mer fundersam över den där låten vid mina heta stunder. Visst, som det står förklarat stämmer det kanske bra, men när jag lyssnar på låten, hm.. Lite väl jazzigt kanske. Måste nog påstå att rock passar sig bäst, lr ;) Annars har jag bra många bättre låtar i mitt musikotek. Let's make love med Fatih Hill och Tim McGraw om man ska vara på den riktiga stigen. Har även hört den låen med Emil Sigfridsson som var med i Fame Factory för länge sedan. Blev blixtförälsakd i honom och hans röst. Lovely...

***Blue eyes***

People with blue eyes have the longest lasting relationships. They tend to be kind, pretty or handsome and are very good kissers. They are very satisfying in bed and love to please. They will EXCEED your pleasure standards.If you have light blue eyes you are peaceful with low physical endurance. If you have deep blue eyes you are spiritual, intense and connect with technology. If you have blue/grey eyes you are humanitarian with an altruistic nature.

Your song is: Cant' Get Enough of Your Love, Babe by Barry White

You need that deep, sensual voice to bring you both closer and steamier. something about this song's deep soulful tones that instantly make you want to get naked. Do it and do it often.
What's your love language?

Quality time

Your primary language of love is quality time. Sometimes, not much needs to be said or done, as long as you spend time with friends or that special someone. Sometimes it can be tough to set enough time aside, but some quality time really brightens your week.

What is Your Kissing Personality?

You are a ROMANTIC KISSER

You are what people dream of. Long, slow kisses with just the right amount of tongue.

Fan vad skönt att få höra av någon annan det man själv kommit på och tänkt om sig själv. Äntligen! Nu är jag inte helt ensam i min förvirring om mig själv i alla fall. Vem fick man inte höra det ifrån om ingen mindre än Colin Firth själv. Även han är förvirrad, haft sina identitetskriser och känt utanförskap. Hur man sedan definierar gemenskap är en annan sak. Enda riktiga ärliga gången jag känt gemenskap var när jag hade pojkvän. Utanförskap är förmodligen något man väljer själv när man dessutom inte har någon. Om man lider av det eller inte spelar nog ingen roll, gör det samma ifråga om utanför- eller gemenskap. Mitt öde som skådis tänker jag inte sia om även om det kan kännas som mitt öde. När jag dessutom fått höra just det att skådespeleri kräver identitetskriser och förvirring för att kunna försätta sig i olika identiteter så blir man mer övertygad. Det är också då som skådespeleri kan fungera som terapi, vilket jag förstått utifrån mina egna behov och begär. Precis som han själv sade, blir man inte skådespelare behöver man hjälp, bättre det och att få betalt för det än att vara inlagd på psyk. En man med helt klar skön stil, lik mig i sinnet och är inte en självklar joker även om han har humor.

Det är den vackraste, underbaraste film jag någonsin sett. Den som bygger på den riktiga Ramon Sampedros liv och hans bok Letters from hell. Måste läsa! Det handlar alltså om denna man som älskar livet och som en dag råkar ut för en olycka när han bryter nacken vid en dykning. I nära trettio år blir han sängliggandes i sin kamp för sin rätt att avsluta livet på ett värdigt sätt. Titeln kommer ifrån att han själv säger att han inte kan komma ifrån andra, att han är så beroende av andra att man till slut lär sig att gråta med ett leende. Att det är det enda han kan göra. Ingenting kan han göra själv eftersom han inte kan röra sig. En kvinnlig advokat som kommer för att hjälpa honom att få igenom sin rätt att få dödshjälp är även hon utsatt för en obotlig sjukdom då hon ibland får infarkter. Han valde ut henne själv då bara en sådan människa med samma förutsättningar kan förstå hur det är att inte vilja leva i en sådan position. En onåbar kärlek mellan dem skildras på ett väldigt fint sätt, och jag fullkomligt älskar då man får se hur han i sina drömmar kan flyga iväg, upp över spaniens natur och havet till den plats där han tror att hon kan finnas. Där och då kan han som först röra vid henne. Hon bestämmer sig för att själv ta livet av sig för att också kunna hjälpa honom men sviker genom att fortsätta leva. Han får svårt att gråta leende då han inte kan förstå varför det är fel på honom, varför han inte kan vara normal, varför han vill dö. Det finns en annan kvinna som hälsar på honom och som börjar älska honom. Han talar om för henne vad kärlek till honom skulle betyda, vilket hon så småningom förstår och ger honom. Filmen får 20 av 10 från mig. Underbart gjord, bra skådespeleri, fina miljöer, bra historia med både hjärta, smärta och humor. Huruvida den är moralisk eller inte ska jag inte diskutera nu, men som sagt - livet ska inte vara en skyldighet, det ska vara en rättighet.

Ord kan säga så mycket i den bemärkelsen att de kan vara mer eller mindre betydelsefulla. Oavsett hur menade de kan vara har de fortfarande blivit sagda, gjort skada eller lycka. Och man vet fortfarande inte det ärliga bakom dem. Är de menade att skada? Eller är man så ignorant på vad man säger att man inte uppfattar vad de egentligen säger. När kan man lita på dem? Kan man någonsin göra det? Jo, man vet förmodligen om det. När man dessutom vet om att orden omedvetet slängs emot en kan det skada desto mer. För vad ska man själv säga? Tystnad, och man lever i helvetets egna helvete. Djävulen bakom orden hånar en, jublar över sin triumf över att ha besegrat orden och dess riktiga,ärliga mening mot en. Kamp mellan djävulen och mig - vem vinner? Orden! Min makt över ordets uttal. Tro mig, jag hör!

Varför kan inte Sl göra ett helpris på terminskort?!? Så att vi över 20 år också kan köpa. Det är ju inte bara gymnasiemänniskor som vill åka i perioder på terminer. När de dessutom är under 20 år och betalar reducerat pris borde det väl alltså finnas ett helpris för oss andra. Hur ska unga som är över 20 år, pluggar och inte jobbar få åka när de varken har råd eller kan köpa terminskort eller studentkortet (om de dessutom inte pluggar)?? Ska man punga ut med 640 i månaden kanske? Tre månadskort tillsammans kostar ungefär lika mycket som ett terminskort+ som alltså går på sex månader. Var ska man få pengarna ifrån? Slutsatsen är att ungdomar som över bara en dag är tänkta att bli vuxna plankar eller skriver ett tidigare år på sitt kort och riskerar då att bli haffade för fusk. Vilket i sin tur leder till att man får böta 1200 kronor. Det kommer ju ändå pågå så länge de inte fått ett välbetalt jobb.

Att varje människa är unik och har ett sitt öde måste alltså betyda att det finns en mening med att finnas. Att vi ska ta tillvara på det vi har, finna vår livsuppgift. Och den finner vi bara genom oss själva. Meningen med att finnas, att hitta sig själv och vara den - att använda sig av den man är för att göra det bra för sig och slutföra sin livsuppgift. Meningen med livet däremot är ju att söka och finna den man är...

Det första man måste göra när man kommer hem till pappa är att börja städa! Alltid är det något, denna gång min julstjärna som varit trasig och som han tydligen hade bytt ut lampan på medan jag har varit hos mamma. För sladden och lampan sitter helt fel inne i stjärnan och persiennen var uppdragen. Jag har aldrig uppdragen persienn, vill inte se mörkret där ute. När jag då skulle fixa till allt, ramlade såklart stjärnan ned med lampan hängande kvar. Jag vet absolut inte varför, men när jag trodde att jag hade fixat det så kunde den återigen inte lysa. Det får vara min hemlighet, skulle pappa få veta det skulle han få spader. Dessutom har han bytt ut min slitna stolsdyna mot en annan, en mycket tjockare och fulare. Den andra hade han bara slängt. Den som jag råkar gilla. Vad har han att göra i mitt rum? Vad har han för rätt att göra vad han tycker passar sig bäst i mitt rum? Måste snart lämna detta, ta med mig alla mina saker och flytta in i ett eget. Men då vill man ju ha nytt, möblera för eget huvud. Jag vill ha kvar det som det är, för att kunna komma tillbaka till om jag vill. Men samtidigt kom jag på en natt för några veckor sedan, när jag inte kunde somna, att om jag skulle flytta härifrån skulle säkert pappa göra om mitt rum till något annat. Göra sig ett eget sovrum eller något. Då skulle jag hata honom. Här har jag levat i minst 10 år i just detta rum, gjort det till mitt, älskat, gråtit och fått vara för mig själv. Bara att se bokhyllan med alla mina böcker stå i bokstavsordning gör mig trygg. Det förflutna är allt för viktigt gör mig. Att jag dessutom är stenbock är jag konservativ, hatar förändringar och traditionsenlig. Jag tänker inte lämna ifrån mig en del av mig. Det förflutna har ju varit vägen till den man är nu.

När jag vaknade inatt trodde jag att det var för att jag somnade smått, eller snarare ganska berusad. Kunde inte somna och var tvungen att gå upp för att dricka bort det tjocka som man alltid får när man är bakis. Gick och lade mig klockan två, drygt tolv timmar tidigare satt jag och sällskapade hos min mormor och morfar över en fika. Lärde mig då att en sängfösare inte är en sängfösare som man tar på kvällen, utan att det är en som man gav sina drängar förr i tiden på morgonen för att få upp dem fort. Inte så konstigt egentligen, det heter ju sängfösare. Man föser någon ur sängen. Man sover ju i själva verket dåligt. Så varför har det blivit ett begrepp som man nu för tiden använder på kvällen? Så jag trodde förstås ett tag att det bara av vetskapen om det som spökade för mig. Sedan låg jag i säkert en timme åtminstone och försökte somna om på nytt. Ville ju ha sömn för att inte behöva sova bort hela dagen till framåt tolv som jag gjort de senaste dagarna. Jag kände mig inte helt klarvaken men mina tankar vandrade hejvilt, kom bl.a. på en, enligt mig själv just då, jävligt bra idé till en berättelse som isåfall skulle behöva lite research av framförallt en polis (min faster) och en kille (en macho helst, men killar som killar ;) ). Sedan började jag känna mig hungrig och kissnödig. Jag gick upp igen och passade samtidigt på att tända en lampa för att se hur mycket klockan var. I vanliga fall brukar jag inte tända för att inte låta ögonen behöva anpassa sig efter mörker, ljus, mörker. Klockan chockade mig genom att visa på några minuter över åtta. Vad är det som hindrar mig från att gå upp då? Frågade jag mig själv. Hade inget svar. Tydligen inte fyllesömn, bara ovanligt morgonpigg. Satte på datorn och nu sitter jag här. Himlen har gått från svart till grått och det snöar. Ser ut som blötsnö, inte vitt på marken i alla fall, inte alls fina snöflingor. Isåfall hade jag dött av längtan efter en kyss. Vad ska man säga, en bra start på 2008..?