Att små, små saker kan vara så intressanta
Blev det skaka rumpa hela natten lång? NEJ! Fan! Varför skulle man så tvunget sitta och vänta på någon i över två timmar för kunna komma in någonstans för att sedan höra att hon mår dåligt och sticker? Knappast! Hon kunde väl isåfall ha fixat in oss först och sedan gå själv eller från början sagt att hon inte vill fixa in oss eller mår dåligt. Fegt! Mat och dricka blev det i alla fall. Vi satte oss även på ett café som jag sett men inte riktigt funnit, där den är belägen mitt under Sergelbiografen på sidan. Mycket mysigt att bara sitta med något varmt i handen. Skulle man dessutom ha en varm famn att krypa in i vore det världens mysigaste ställe. För var kan det någonsin vara mysigare och tryggare än att veta att man alltid har det med sig var man än går..?
Igårkväll var jag inte varm någonstans. Skyndade mig in i tunnelbanestationen för att inte frysa ihjäl. Missade precis tåget för att de andra inte hängde med tydligen. Tanken på att åka hem själv från stan lockade inte tillräckligt för att jag skulle hinna med den. Istället fick jag stå och vänta i en halvtimme på nästa tåg, dessutom helt själv - vete fan vad de andra gjorde. Stod och frös antagligen. En läskig man, lite äldre än jag själv, stod lutad mot väggen mittemot mig och fångade upp ögonkontakt ett par gånger. Jag stirrade ned i mobilen och låtsades skriva sms när jag hörde ett hallå. Självklart hörde jag inte, men vad gör karln om han inte kommer fram och frågar om han får prata med mig?? Hjärtklappning. Vad ska man göra? Lyckligtvis var det ju fullt med folk där nere, men man kan ju börja undra. Så han börjar prata på lite grann, frågar vem jag är och säger om sig själv att jag måste undrat vad han är för lodis. Okej, han använde inte just det ordet - men något liknande. Han var dock ingen sådan. Han frågade om jag ville gå och äta, men nej. Vad tror han? Och så påstår han att jag är tuff när jag säger att jag verkade ha blivit övergiven. Jag? Tuff? Jag behöver prata med en sådan som du, säger han då. Varför då, tänkte jag i tysthet. Istället säger jag nej. Jo, säger han. Hitta någon annan, forsätter jag som om han bara var ute efter att få med mig någon annannstans för att kunna få övertag. Han verkade vettig och bara vilja prata, men kändes som sagt inte som att situationen tillät det. Kort därefter kom de andra ned med rulltrappan och kom fram för att vi skulle gå ut på perrongen. Vi sade ett kort hejdå för att bekräfta att vi inte hade varit helt obemärkta för varandra i alla fall. När jag senare hade gått av bussen på väg hem kom jag ihåg att han hade sagt att han skulle åt samma håll som jag, när jag sade att jag väntade på tåget som gick västerut. Ensam på den mörka gångvägen hem hörde jag mina egna klackar eka i natten. Klapper, klapper, klapper. Jag kollade mig över axeln några gånger för att försäkra mig om att ingen följde efter mig. I lekparken tyckte jag mig se stora, oformliga skuggor som om man satt på huk för att kunna ta sats och hoppa på mig om man ville. Inget hände. Jag kom in, drog av mig alla kläder i en hög på golvet, noterade att klockan visade 4.17, stängde av alarmet och hoppade bums i säng och drog täcket hårt omkring mig. Sex timmar senare vaknade jag nästan till, när jag märkte att jag drömde om en tågperrong och några gamla klasskompisar tvingade jag mig själv att sova vidare genom att koncentrera mig på att drömma vidare, aktivt tänkande eller inte - men det gick. Jag sov två timmar till innan jag bestämde för att gå upp och stilla min hunger som jag hade ignorerat redan inatt när jag kom hem.
Igårkväll var jag inte varm någonstans. Skyndade mig in i tunnelbanestationen för att inte frysa ihjäl. Missade precis tåget för att de andra inte hängde med tydligen. Tanken på att åka hem själv från stan lockade inte tillräckligt för att jag skulle hinna med den. Istället fick jag stå och vänta i en halvtimme på nästa tåg, dessutom helt själv - vete fan vad de andra gjorde. Stod och frös antagligen. En läskig man, lite äldre än jag själv, stod lutad mot väggen mittemot mig och fångade upp ögonkontakt ett par gånger. Jag stirrade ned i mobilen och låtsades skriva sms när jag hörde ett hallå. Självklart hörde jag inte, men vad gör karln om han inte kommer fram och frågar om han får prata med mig?? Hjärtklappning. Vad ska man göra? Lyckligtvis var det ju fullt med folk där nere, men man kan ju börja undra. Så han börjar prata på lite grann, frågar vem jag är och säger om sig själv att jag måste undrat vad han är för lodis. Okej, han använde inte just det ordet - men något liknande. Han var dock ingen sådan. Han frågade om jag ville gå och äta, men nej. Vad tror han? Och så påstår han att jag är tuff när jag säger att jag verkade ha blivit övergiven. Jag? Tuff? Jag behöver prata med en sådan som du, säger han då. Varför då, tänkte jag i tysthet. Istället säger jag nej. Jo, säger han. Hitta någon annan, forsätter jag som om han bara var ute efter att få med mig någon annannstans för att kunna få övertag. Han verkade vettig och bara vilja prata, men kändes som sagt inte som att situationen tillät det. Kort därefter kom de andra ned med rulltrappan och kom fram för att vi skulle gå ut på perrongen. Vi sade ett kort hejdå för att bekräfta att vi inte hade varit helt obemärkta för varandra i alla fall. När jag senare hade gått av bussen på väg hem kom jag ihåg att han hade sagt att han skulle åt samma håll som jag, när jag sade att jag väntade på tåget som gick västerut. Ensam på den mörka gångvägen hem hörde jag mina egna klackar eka i natten. Klapper, klapper, klapper. Jag kollade mig över axeln några gånger för att försäkra mig om att ingen följde efter mig. I lekparken tyckte jag mig se stora, oformliga skuggor som om man satt på huk för att kunna ta sats och hoppa på mig om man ville. Inget hände. Jag kom in, drog av mig alla kläder i en hög på golvet, noterade att klockan visade 4.17, stängde av alarmet och hoppade bums i säng och drog täcket hårt omkring mig. Sex timmar senare vaknade jag nästan till, när jag märkte att jag drömde om en tågperrong och några gamla klasskompisar tvingade jag mig själv att sova vidare genom att koncentrera mig på att drömma vidare, aktivt tänkande eller inte - men det gick. Jag sov två timmar till innan jag bestämde för att gå upp och stilla min hunger som jag hade ignorerat redan inatt när jag kom hem.
Kommentarer
Trackback