Flygfärdig manuspilot
Är det nu man ska kalla sig flygfärdig?
Vi har haft vår sista lektion med manuspiloterna, och har en sista handledning kvar om ett par veckor. Vi fick lite mer tid på oss nu inför sista gången, så att vi verkligen hinner skriva det sista så att vi känner oss nöjda. Imorgon ska vi på premiären för Prometheus med klassen, som vi har fått av Manuspiloterna. Midnattsbio, det ska bli kul. Den verkar lite läskig, men tur då att jag har min N att hålla hand med :) Det har varit helt underbart att äntligen ha fått känna på kärlek och kunnat umgås i en parrelation med en som man går i samma klass med. Förut har det bara varit olyckligt för mig. Men det här året, och den här killen i N, är helt enkelt den perfekte. Han vill verkligen vara en bra kille, och det är a och o för att man ska kunna kalla sig för en bra person. Underbart!
Vi tycker nog alla att det är väldigt tråkigt att det är slut nu, men det ska ju inte betyda att man inte kan ses såklart. Har man blivit bra vänner och allt så har man ju kontakten. Sitt manus har man också svårt att släppa såklart, så mycket som man har umgåtts med det, blinkblink. Det ska bli skönt när det är över och jag blivit klar med det, men så som jag har haft min idé till manuset i så många år blir det inte lätt att släppa det. Det lever så mycket inom mig, och jag har haft mitt mål genom alla dessa år med olika utbildningar. Men vingklippta manuspiloter är vi då inte när vi har gått på kurs i det blå hos vår kära, den bästa Kurt Öberg, som har lärt oss att se och tänka ur ett cirkel perspektiv istället för den traditionella treaktsmodellen. Fantastiskt! Plus det faktum att jag mött en like i honom, som när han berättade när vi samtalade för en vecka sen, att han känner igen sig i sina drömmar så som jag gestaltar flygande i mitt manus, som jag såklart har tagit direkt från mina egna drömmar. Mötet med en människa i upplevelser och erfarenheter i drömmar, måste vara det bästa och mest kommunikativa som man kan finna mellan varann. Jag måste ju såklart också hylla min andra handledare för hans hjälp och engagemang till mitt manus. Det hade inte gått utan någon av dem, och absolut inte utan min allra finaste och den mest förtrogne som känner mitt manus nästan lika bra som jag själv. Men framförallt är det mitt egna arbete med mitt manus, och därmed till mig själv som betyder mest. Vilket jag också antar att N skulle vilja veta och försäkra sig om mest, att det är så. Han vill mig bara så väl, att jag ska vara den egna individ jag är. Jag vet, jag förstår och jag tackar honom för det, men jag känner också de hinder som finns inom mig som dels har blivit tillfogade av yttre våld på min person från forna relationer. Det är svårt att tro när man en gång blivit så sviken, och det är svårt att lita på när man blivit trampad på. Men det är trots allt från en gammal tid - det här året, den tiden har varit guld värd ♥
Vi har haft vår sista lektion med manuspiloterna, och har en sista handledning kvar om ett par veckor. Vi fick lite mer tid på oss nu inför sista gången, så att vi verkligen hinner skriva det sista så att vi känner oss nöjda. Imorgon ska vi på premiären för Prometheus med klassen, som vi har fått av Manuspiloterna. Midnattsbio, det ska bli kul. Den verkar lite läskig, men tur då att jag har min N att hålla hand med :) Det har varit helt underbart att äntligen ha fått känna på kärlek och kunnat umgås i en parrelation med en som man går i samma klass med. Förut har det bara varit olyckligt för mig. Men det här året, och den här killen i N, är helt enkelt den perfekte. Han vill verkligen vara en bra kille, och det är a och o för att man ska kunna kalla sig för en bra person. Underbart!
Vi tycker nog alla att det är väldigt tråkigt att det är slut nu, men det ska ju inte betyda att man inte kan ses såklart. Har man blivit bra vänner och allt så har man ju kontakten. Sitt manus har man också svårt att släppa såklart, så mycket som man har umgåtts med det, blinkblink. Det ska bli skönt när det är över och jag blivit klar med det, men så som jag har haft min idé till manuset i så många år blir det inte lätt att släppa det. Det lever så mycket inom mig, och jag har haft mitt mål genom alla dessa år med olika utbildningar. Men vingklippta manuspiloter är vi då inte när vi har gått på kurs i det blå hos vår kära, den bästa Kurt Öberg, som har lärt oss att se och tänka ur ett cirkel perspektiv istället för den traditionella treaktsmodellen. Fantastiskt! Plus det faktum att jag mött en like i honom, som när han berättade när vi samtalade för en vecka sen, att han känner igen sig i sina drömmar så som jag gestaltar flygande i mitt manus, som jag såklart har tagit direkt från mina egna drömmar. Mötet med en människa i upplevelser och erfarenheter i drömmar, måste vara det bästa och mest kommunikativa som man kan finna mellan varann. Jag måste ju såklart också hylla min andra handledare för hans hjälp och engagemang till mitt manus. Det hade inte gått utan någon av dem, och absolut inte utan min allra finaste och den mest förtrogne som känner mitt manus nästan lika bra som jag själv. Men framförallt är det mitt egna arbete med mitt manus, och därmed till mig själv som betyder mest. Vilket jag också antar att N skulle vilja veta och försäkra sig om mest, att det är så. Han vill mig bara så väl, att jag ska vara den egna individ jag är. Jag vet, jag förstår och jag tackar honom för det, men jag känner också de hinder som finns inom mig som dels har blivit tillfogade av yttre våld på min person från forna relationer. Det är svårt att tro när man en gång blivit så sviken, och det är svårt att lita på när man blivit trampad på. Men det är trots allt från en gammal tid - det här året, den tiden har varit guld värd ♥
Filmdagbok del 44
4/5 The woman in black 7/10
5/5 Terror on Elm street, part 5: The dreamchild 4/10
7/5 Terror on Elm street, part 6: Freddys dead, The final nightmare 5/10
11/5 Shutter island 8/10
12/5 Terror on Elm street, part 7: Wes Cravens new nightmare 8/10
13/5 Terror on Elm street (Remake) 8/10 Freddy vs. Jason 4/10
14/5 Persona 7/10
14/5 Scream 7/10
15/5 Scream 2 5/10
19/5 Scream 3 5/10
20/5 Scream 4 6/10, Blair witch project 5/10
29/5 Alien 7/10, Aliens 6/10
30/5 Alien 3 5/10, Alien Resurrection 7/10
5/5 Terror on Elm street, part 5: The dreamchild 4/10
7/5 Terror on Elm street, part 6: Freddys dead, The final nightmare 5/10
11/5 Shutter island 8/10
12/5 Terror on Elm street, part 7: Wes Cravens new nightmare 8/10
13/5 Terror on Elm street (Remake) 8/10 Freddy vs. Jason 4/10
14/5 Persona 7/10
14/5 Scream 7/10
15/5 Scream 2 5/10
19/5 Scream 3 5/10
20/5 Scream 4 6/10, Blair witch project 5/10
29/5 Alien 7/10, Aliens 6/10
30/5 Alien 3 5/10, Alien Resurrection 7/10
Sitter och saknar
Sitter och saknar min finis, vill ha honom hos mig precis här och nu. Men nu vet jag att han kan ta det lungt och bara ha kul resten av veckan. Han var så nervös först, haha, för en tre minuters pitch som han i och för sig ville göra också. Men på engelska dessutom, framför en kamera och inte inför folk. Men det hade stått en massa människor och lyssnat ändå, på hans lilla nykommande filmidé. Hade aldrig varit så nervös i hela sitt liv, skrev han älsklingen. Det förstår jag, men vilken chans att få pitcha på självaste Cannesfestivalen när hela världens producenter finns på plats. Jag hade åkt med, det var tanken först, men sen visades det att man inte får komma in på festivalområdet om man inte har nån anknutning till filmen. Nästa gång så, hihi - när han är redo för långfilmsdebut, då får han ge mig huvudkaraktären i sin film och göra mig till stjärna så att vi kan på röda mattan båda två och agera världens vackraste kändispar ;) Själv var jag nervös igår när jag var på casting för en roll i en kortfilm. Jag fick dock ett mail idag om att jag inte fick rollen. Nästa gång ... Det finns så många chanser i livet, jag mår bra och är på gång. Jag tränar som en tok och njuter av värmen som äntligen kommit. Men som sagt, jag saknar min finis.
En min för mim
Jag gjorde första provet till Mimskådespelarlinjen i torsdags som sagt, min fina M sökte också så det var skönt att dessutom göra det med någon. Ingen av oss gick dock vidare, och jag blev ganska nedslagen av det först. Jag hade verkligen velat, och hoppats och trott på att jag kunde gå vidare till andra provet och såklart komma in på skolan. Men det var verkligen duktiga dansare, speciellt två killar som säkert gick vidare, i vår grupp den sista av dagarna man fick välja bland för det första provet. Jag sade till mig själv att jag inte tänkte bli deppig av negativt svar, men det går väl inte att undvikas. Nervositeten fanns där såklart, och den förvärrades när en kille kom in, som en av de fyra i juryn, som såg ut precis som vår popkung Danny. Det var jättekul förstås, och svettigt - koreografi och improvisation. Jag tänker absolut söka igen om två år, då vet jag i alla fall nu att det krävs mer förberedelse av styrka, motion och mer här och nu i rörelserna med rätt känsla. Jag var nog lite nervös för det den här gången, och så är det ju första gången som jag sökte nu. Det är nog väldigt få som kommer in på sin första sökning till Teaterhögskolan. Jättekul var det iaf, ingen teater för mig i höst på stdh, men jag kommer säkert på något som kan leda mig åt rätt håll ändå. Det tråkiga är att jag inte har något som helst stöd från mina föräldrar, min mamma försökte låtsas bry sig lite till slut, men det lurar inte mig. Jag är väl van, men det är så tråkigt, det känns i hjärtat. Därför uppskattar jag och älskar min pojkvän högst, som finns här för mig i vått och torrt. Jag skulle inte kunna tänka mig ett nu eller en framtid utan honom, och jag kan inte för en sekund förstå att jag inte fått hitta en så fin person tidigare i mitt liv. Det är så underbart skönt att för en gångs skull känna mig älskad för precis den jag är, inget guld i världen kan ge större rikedom än den kärleken. Guld skulle inte vara tillräckligt för att visa hur värdefull du är för mig N.
En månad sen sist
Det har aldrig förut gått så här lång tid från att ha skrivt senaste gången. Det har gått en månad, och den har gått med raketfart. Veckorna går jättefort med manuspiloterna och våra manus, vi har varit en vecka på Fårö, Gotland och skrivit intensivt där med våra egna manus i Sudersands, inte för säsongen öppnade, campingplats. De hade öppet bara för oss, vädret var inte så bra men det var lika bra det så att man inte ville ut och ned till stranden när tanken var att sitta och skriva så mycket som möjligt. Speciellt går tiden men ändå inte alls, med älsklingen. Varje ögonblick med honom är det vackraste jag har. Känslorna har gått upp och ned, och han har funnits där. Mardrömmarna har tynat bort lite mer som jag ser är det senaste sen sist, antagligen med tiden så som den har gått och som jag fyller upp den. Jösses, vad skönt att kunna säga/skriva det och förstå att det är så sant och rätt. Tiden läker inte sår, ärren finns kvar som minnen - men jag tror att jag gått igenom det ännu lite mer, då jag verkligen förstår hur underminerad jag blev av den människan och hur lite jag förtjänade det. Den skulle bara veta hur mycket han faktiskt slog på mig psykiskt. Hur den fick mig att tro på att det skulle vara mitt fel, och som att jag skulle förtjäna det - den ångesten vällde upp i mig häromdagen i en situation med pojkvännen. Det var den värsta av stunder, då jag verkligen trodde mig tro rätt att vara förtjänad av all den kritik jag fick slängd på mig och som den bokstavligen talat slog in i mig. När jag till slut kunde hämta kraften, eller snarare bristen av den, ur ångesten uttalade jag det så gott jag kunde för finisen vad det var som fick mig att reagera så hårt. Det finns ingen finare, och ingen bättre som kan möta upp mig när jag är så trasig som jag är. Den andre gjorde tvärtom, tog sin egen chans att utnyttja mitt dåliga självförtroende som för att kunna leva upp tack vare honom. Resultatet blev tvärtom, men nu är jag så på väg upp igen. Första provet till Mimprogrammet ska jag göra imorgon. Jag tänker inte bli nedslagen om jag inte kommer in eller går vidare till nästa prov. Det ska bara bli så kul och skönt att äntligen få engagera mig och visa upp mitt jag och det jag brinner och står för. Att bara få vara jag fullt ut och använda mig av hela det som är jag med min kropp som ett uttryck för mitt inre.
Grattis älskade morfar på din 80-års dag!
Grattis älskade morfar på din 80-års dag!