Forgetmenot

Jag gjorde första provet till Mimskådespelarlinjen i torsdags som sagt, min fina M sökte också så det var skönt att dessutom göra det med någon. Ingen av oss gick dock vidare, och jag blev ganska nedslagen av det först. Jag hade verkligen velat, och hoppats och trott på att jag kunde gå vidare till andra provet och såklart komma in på skolan. Men det var verkligen duktiga dansare, speciellt två killar som säkert gick vidare, i vår grupp den sista av dagarna man fick välja bland för det första provet. Jag sade till mig själv att jag inte tänkte bli deppig av negativt svar, men det går väl inte att undvikas. Nervositeten fanns där såklart, och den förvärrades när en kille kom in, som en av de fyra i juryn, som såg ut precis som vår popkung Danny. Det var jättekul förstås, och svettigt - koreografi och improvisation. Jag tänker absolut söka igen om två år, då vet jag i alla fall nu att det krävs mer förberedelse av styrka, motion och mer här och nu i rörelserna med rätt känsla. Jag var nog lite nervös för det den här gången, och så är det ju första gången som jag sökte nu. Det är nog väldigt få som kommer in på sin första sökning till Teaterhögskolan. Jättekul var det iaf, ingen teater för mig i höst på stdh, men jag kommer säkert på något som kan leda mig åt rätt håll ändå. Det tråkiga är att jag inte har något som helst stöd från mina föräldrar, min mamma försökte låtsas bry sig lite till slut, men det lurar inte mig. Jag är väl van, men det är så tråkigt, det känns i hjärtat. Därför uppskattar jag och älskar min pojkvän högst, som finns här för mig i vått och torrt. Jag skulle inte kunna tänka mig ett nu eller en framtid utan honom, och jag kan inte för en sekund förstå att jag inte fått hitta en så fin person tidigare i mitt liv. Det är så underbart skönt att för en gångs skull känna mig älskad för precis den jag är, inget guld i världen kan ge större rikedom än den kärleken. Guld skulle inte vara tillräckligt för att visa hur värdefull du är för mig N.