Forgetmenot

Hemma igen!
Alltid samma veckor på sommarstället över midsommar. Denna sommar var extrem när jag upptäckte knott. Usch, säger jag bara, nio myggbett på ena armen, fyra på den andra. Och sju stycken över hela högra knäet. Och det är bett från både myggor och knott. Bromsbett kan man fly undan eftersom de är stora nog att märka dom på en gång. Annars har det varit sol och regn om vartannat. Har läst fyra böcker under vistelsen; För alltid och Om och om igen, båda två av Danielle Steel, Flammande skyar av Nora Roberts och Håkan Nessers En helt annan historia. Alla väldigt bra. Danielle Steel och Nora Roberts är bra författare båda två med hisnande berättelser och har helt vitt skilda språk. Storfavoriter båda två. Håkan Nesser har jag ju fått ett lite speciellt förhållande med när jag skrev slutet på hans historia, intressant att läsa hans senaste. Bra och lite mystisk, men det är väl det jag gillar. På tal om det är det inte lång tid kvar, man skulle bli kontaktad om man hade gått vidare i tävlingen innnan första juli. Ännu inget svar! Deras förlust! Nesser hade säkert tyckt om den om det inte hade varit för juryns skull (eftersom att det är dem som bestämmer vilka berättelser han ska få läsa, 6 st.).
Nä, nu ska jag vaxa benen! Iiiiihh...

Japp, det gör det. Jag märker det knappt själv. Det kanske bara en tanke, ett minne eller en dagdröm/fantasi - vad det än är kan det nystas upp och bli något av det. Ibland kan jag vara riktigt idérik och det bara sprudlar av skrivarglädje i mig. Har funderat lite på att starta en till blogg. En blogg uppbyggd på designen author där jag bara skulle skriva i berättelseform då man måste skriva lite varje dag (det borde jag vara bra på) så att det hela tiden blir intressant och mer spännande att läsa vidare. Hm... Men jag vet inte bara vad jag skulle börja skriva på; vilken sorts berättelse, vad den ska handla om och så vidare... Jag håller precis på att fylla ut en idé som verkar ta sig ganska bra tror jag. Men om jag vill börja skriva den via en bloggsida vet jag inte. Finns det risk att någon annan snor ens idé och gör den till sin egen och ger ut den mån tro..?

- men man ska inte glömma taggarna.

Japp. så är livet. Om man bara kan de rätta stegen. De är säkerligen svåra, komplicerade och oförutsägbara. Kan man dem inte blir det mycket snubblande och ibland faller man. Det händer garanterat, man vet aldrig vad som väntar en. Finns det någon där ute som kan dem med lätta fötter..? Jag kan då inte dansen perfekt. Har aldrig kunnat. När jag kommit in på villovägar eller tagit fel steg har jag alltid hoppats på att få dansa vidare på en annan, ny väg och få göra det bättre. Förlåt mina snedsteg.

Dansa med mig! It sure takes two to tango...

Är det inte lite konstigt att man helt plötsligt utan förvarning kan känna lukten av en person? Hallucinerar man eller vad är det fråga om? En lukt är alltid en lukt, måste komma från en källa... En intressant vinkling dyker genast upp i mitt medvetande; känner den personen på samma gång lukten av mig? Tänker den personen på mig? Eller är det bara så underligt att när jag känner mig som mest hemma uppenbarar sig allt vad det hör till..?  

Gick upp halv fem i morse för att åka till Värmland och besöka skolan där jag har sökt dramalinjen med filminriktning. Satt och våndades en del i bilen för vad jag hade gett mig in på, men när jag väl hade kommit dit släppte det. Alla var väl nervösa när vi skulle göra övningarna på golvet. Men jag kände igen vissa övningar ifrån när jag gick teater för nybörjare med en kompis för två år sedan. Tur var väl det. Intervjun gick väl ganska bra tror jag. Lärde känna en rolig kille på nästan två meter, Jon. Han bor i Värmland men kommer ursprungligen från Jämtland. Blev en skön dialekt med en blandning av värmländska och norrländska, haha. Vi hade ganska kul åt en väldigt hysteriskt "tant", som vi inte fattade var med i vår grupp förrän hon skulle upp på intervju. Hon var nämligen inte med när vi gjorde övningarna på golvet. Vi fattade nada. (Tyvärr) kom hon med i min grupp när vi skulle sätta ihop en på film på max två minuter med dom som sökte film - videolinjen på skolan. Vi var fem skådespelare, jag Jon, Markus, denna tant Anna-Lena och en annan tjej som jag inte riktigt kommer ihåg namnet på. Filmarna fick gå till vilken grupp dom ville, en majoritet gick genast till vår grupp. Tre av dem stannade kvar och med dem skulle vi alltså komma på en idé till en film. Alla hade sina åsikter så det blev ganska kaotiskt när vi efter en halvtimme bara hade tio minuter på oss att filma. Ska jag sammanfatta det handlade det om en blind (den hysteriska tanten) och en dövstum (Jon) som sitter på en bänk. Hon tror att det är hennes vårdare (Jag) som sitter bredvid och ber henne gå till en bankomat och hämta ut pengar åt henne. På samma gång kommer en rånare (Markus) bakifrån, pratar med en ljus röst och tar emot hennes plånbok. Eftersom vi går över tiden här ropar en av lärarna att vi måste komma in, så jag och den andra tjejen rusar in i bild och agerar vårdare till den blinde och den döve. Vi två bråkade lite om vem som skulle vara vårdare åt henne, eftersom ingen ville. Hur sedan lärarna tyckte om vår insats vet jag inte. De visade ingenting. Men jag hoppas verkligen att jag kommer in (och inte tanten). Puh, som sagt, en krävande men rolig dag...

Ja, jag tog mig tid till att samla mycket mod för att kunna ge med mig av mitt bästa minne. Jag trodde att jag skulle kunna leva på det minnet länge nog så att jag kunde överleva skolan fram till jul åtminstone. Det gjorde jag inte. Visst är det ett minnesvärt minne. Och en uppfylld dröm drömmer väl alla om..? Men det som steg mig över huvudet var att jag inte hade något kvar att drömma om. Det hade ju blivit uppnått... Det blev en kris i sig. Jag längtade och saknade drömmen om vartannat. Ville gå tillbaka... Hem! Det var som om min barndom kom ifatt mig när jag förstod att jag hade kommit hem då jag befann mig där uppe. Det som jag hade drömt om, längtat efter så länge hade äntligen kommit till sin rätt. Är det det som är hem, när man känner sig hel som människa, när man känner sig pånyttfödd i sin kropp..? Att mista sin dröm, som i och för sig bara hade blivit uppfylld, var som att mista sin "hemkänsla" än en gång efter att jag miste den när mina föräldrar skilde sig. Jag fann den åter igen året därpå, fast då hos en person. En mycket speciell person som alltid kommer att ha en plats hos mig. Bara den där unika egendoften som alla människor har säger att det är där jag hör hemma, att jag kan vara trygg när jag begraver mig i den så varma, roingivande famnen. Om jag förlorat mitt hem hos denne vet jag inte. Ibland känns det som det, men jag kan inte låta det hända. Därför gör jag som jag gör ibland, oavsett vad som händer...

Det största hände sommaren för två år sedan.

Flera månader tidigare var jag med min pappa, brorsa och ett par bekanta i Åre första gången. Har man väl varit där vill man inte åka skidor någon annanstans igen. Jag har inte åkt skidor sedan dess. Vi hade hyrt en stuga men åt middag på Holiday Club en kväll. Och tur var väl det. I förbifarten såg jag en annons om skärmflygning och förstod genast att det var ödet som talade till mig. Nästa dag var det blå himmel och tydligen rätt vind för man höll på att skärmflyga från skutan. Jag övertalade pappa att jag ville flyga, men han hade inga pengar på sig och sade att det kommer fler dagar. Jag trodde på honom men visste ändå inom mig att nej, det kommer det inte. Jag hade rätt. De kommande dagarna var gråa och blåsiga. Jag bad till Gud att solen skulle komma fram och den bröt faktiskt fram ett tag, men inte tillräckligt för att ge en säker flygning. Jag var så arg. Jag hade varit så lycklig att jag äntligen skulle få flyga. Flyga för egen vind. Jag kände mig som örnen i falcon reklamen när jag svischade nerför backarna hur lätt som helst. När pappa sedan frågade oss (mig och min brorsa) vart vi ville åka i sommar sade jag direkt till Åre. De gick med på det. Sommar i Åre = Äventyr. Jag längtade mig nästan fördärvad till sommaren och kulmen på lyckan skedde en vecka innan vi skulle åka upp dit. Jag hade drömt en fantastisk dröm om att jag skärmflugit och hade stora förväntningar på den riktiga stunden.

När pappa hade parkerat bilen vågade jag knappt gå ur. Skräckblandad förtjusning är den rätta beskrivningen. Jag åkte upp med han som skulle göra tandemflygningen med mig i kabinbanan medan pappa körde till Draklanda, där man landar. Jag skakade inombords och kollade på han som skulle komma att besanna min dröm. Vi fick vänta i över en timme på den rätta vinden som skulle bära oss uppåt. Han satte på mig selen som satt i förbindelse med hans och instruerade hur jag skulle göra. Springa det fortaste jag kan och sedan sätta mig i selen när vi hade kommit upp.

Jag sprang, rädd att snubbla över mig själv. Rätt som det var kände jag inte marken under mina fötter längre. Vi hade lyft och han hjälpte mig tillrätta i selen istället för att hänga över. (Vilket iofs är ganska häftigt, den situationen blev min brorsa utsatt för vid det andra tillfället jag skärmflög). Jag förundrades av bergen och dalarna och hur vi seglade över naturen och hastigt kunde svepas upp med en vind. Han försökte prata med mig, lära känna mig men jag var så fylld av stunden att han inte fick mycket ur mig. När jag blickade ut över nejden och sjön som ringlade sig bort som en orm i fjärran tänkte jag inte orden, jag kände dem:

Jag har kommit hem!

Mm, det var en riktigt härlig dag på stranden idag. En hög himmel med skinande sol, lite moln mellanåt men det var bara skönt plus att det fläktade lite. Säkert 18 grader i vattnet. Började läsa på Kära Agnes av Håkan Nesser och hann läsa ut den de fem timmar vi var där. Riktigt bra. Men kunde ju inte undgå att studera himlen med alla flygplansstråk som korsade den. Kan inte sluta förundras över det fenomenet att stråk ibland uppkommer helt plötsligt och kort bakom planet medan andra sträcker sig långt ifrån där det kommer. Nu ska jag ta mig en kall dusch...

När jag var liten drömde jag om övernaturliga krafter som att kunna flyga, andas i vatten och att vara osynlig. Redan då drömde jag om livet i det blå. Har alltid längtat efter det. Jag var förmodligen en fisk eller en fågel i mitt förra liv. Osynlig skulle vara bra att vara ibland när man vill tjuvlyssna på människor eller om över huvudtaget vill smyga runt. Min favoritlek var kurragömma. Om man drömmer att man flyger kan det betyda att man längtar efter att något ska hända utöver det vanliga. Jag brukar iofs tolka mina drömmar olika oavsett om jag flyger, faller eller är någonstans där mitt emellan. Men vem vill inte att något ska hända ibland...

Flyga som Stålmannen. Han var min största idol då när jag var liten. Tyckte om hjältar som Stålmannen, Batman och James Bond. Började se de filmerna ganska tidigt i mitt liv. Även Hajen såg jag redan som treåring med mamma eller pappa i beredskap med handen framför ögonen när den gick till attack. Den fjärde filmen spelade mamma över efter att jag hade åkt på en bananbåt när vi var på semester eftersom en flicka blev uppäten när hon åkte en liknande båt.

Det är väl ganska känt att man som småflickor att man ser upp till andras pappor eller vill gifta sig med sin egen. Jag har nog aldrig gjort det. Jag såg nog mest upp till snygga, främmande män i filmer eller ute i verkligheten, i det som kallas livet. Kanske var det därför min passion blev att se filmer och läsa böcker, för att skapa mig en längtan och uppfattning om livet när jag själv inte kunde leva det så som jag ville drömma om att det skulle vara?

Det finns vissa, enstaka låtar som fungerar som ledmotiv för mig och mitt liv. Dem tänker jag inte avslöja. Det är ganska skönt att ha dem. Det är kanske ens livhank att orka med... Att orka hoppas. Det ska påpekas att det inte handlar om vilka låtar som jag tycker är bäst eller att det handlar om idoler och så vidare... Vet inte hur jag ska förklara det bättre. Ledmotiv som sagt...

---

Vad händer när man trots allt inte orkar hoppas, fastän de finns...?

Det är blått ute! Ska ut och sola snart men kände behov av att skriva lite här och lyssna igenom skivan med Cecilia Vennersten först. Har som sagt vaknat efter en natt med vissa sömnbesvär. Tänkte ta mg en stilnoct men hejdade mig. Det måste jag kunna göra, vill inte ta det varje gång jag har lite svårt att sova. Bättre att ta om man måste vakna en viss tid så att man får sin skönhetssömn. Igårmorse vaknade jag med mörka ringar under ögonen. Menmen, nog med det. Inatt kunde jag inte sova på grund av nervositet. Igår fick jag kallelse till skolan där jag sökt till en dramalinje med filminriktning. Shit, alltså. Läskigt värre. Vill jag verkligen? JA! Men samtidigt lockar livet här med hopp om en viss person. Självklart tänker jag inte sluta hoppas även om jag börjar på skolan där borta. Men då bor jag inte hemma längre... snyft. Jaja, får se hur det går när jag ska dit och visa upp mig, torsdag eller nästa tisdag... Jag drömde till och med om det inatt att jag besökte skolan. Något som en kompis sade: Du drömmer ofta om sådant som händer i verkligheten. Ja, på gott eller ont... Låt det gå bra..!