Forgetmenot

Ja, jag tog mig tid till att samla mycket mod för att kunna ge med mig av mitt bästa minne. Jag trodde att jag skulle kunna leva på det minnet länge nog så att jag kunde överleva skolan fram till jul åtminstone. Det gjorde jag inte. Visst är det ett minnesvärt minne. Och en uppfylld dröm drömmer väl alla om..? Men det som steg mig över huvudet var att jag inte hade något kvar att drömma om. Det hade ju blivit uppnått... Det blev en kris i sig. Jag längtade och saknade drömmen om vartannat. Ville gå tillbaka... Hem! Det var som om min barndom kom ifatt mig när jag förstod att jag hade kommit hem då jag befann mig där uppe. Det som jag hade drömt om, längtat efter så länge hade äntligen kommit till sin rätt. Är det det som är hem, när man känner sig hel som människa, när man känner sig pånyttfödd i sin kropp..? Att mista sin dröm, som i och för sig bara hade blivit uppfylld, var som att mista sin "hemkänsla" än en gång efter att jag miste den när mina föräldrar skilde sig. Jag fann den åter igen året därpå, fast då hos en person. En mycket speciell person som alltid kommer att ha en plats hos mig. Bara den där unika egendoften som alla människor har säger att det är där jag hör hemma, att jag kan vara trygg när jag begraver mig i den så varma, roingivande famnen. Om jag förlorat mitt hem hos denne vet jag inte. Ibland känns det som det, men jag kan inte låta det hända. Därför gör jag som jag gör ibland, oavsett vad som händer...